Om ändrade planer

Jaha, då blev det ingen tävling för mig och min lilla vita på lördag. Min långa stiliga man har kidnappat min hund kan man säga. Fast det är en ganska ofrivillig kidnappning från hans sida tror jag. Åtminstone hade han nog bara tänkt sig att kidnappa honom från mig tills på fredag så att vi kunde få åka och tävla på lördag.

Men nu har det som sagt blivit lite ändrade planer så de dyker inte upp här hemma förrens på lördagkväll.

Synd. Jag var verkligen sugen på att få komma ut på tävlingsbanorna igen. Inte för att det är superduper viktigt, SM-pinne viktigt, eller så. Utan för att det är så himla roligt och spännande att vara på tävling. Det ska också bli så intressant att se om sommarens träningsläger har gett någon effekt som är märkbar på tävling. Men nu får jag ge mig till tåls ytterligare en vecka. Och då kommer jag inte lämna ifrån mig min lilla vita så vi riskerar att missa den tävlingen med.

Men jag kan berätta att det går minsann ingen nöd på den kidnappade hunden. Å nej. Igår hade husse lagt ett långt och klurigt spår med flera vinklar och gått en långpromenad. Och idag hade de gett sig ut på cykelutflykt och lillmatte tränar in nya tricks och agility. Tror faktiskt de har det riktigt bra alla mina bästa.

20120731-215427.jpg

20120731-215450.jpg

Annonser

Om att återkomma

Jo nu är det dags för mig att återkomma med ett nytt inlägg.

Den här veckan är mycket speciell för mig. Jag är nämligen ensam hemma. Ja eller nästan ensam. Katten och tonårssonen är hemma också. Men ingen av dom gör några stora anspråk på att vilja umgås med mig. De är helt överens om att det räcker med att jag fixar lite mat och tar hand om kattlådan.

Som tur är jobbar jag på dagarna så då går ju tiden jättefort. Den gör ju det när man har roligt. 😉
Men sedan har jag oceaner av tid att ta hand om på något vettigt sätt. Och det har jag löst riktigt bra hittills. Igår eftermiddag till exempel försökte jag följa livesändningarna från EO. Och det var jättespännande. Det lilla jag lyckades se. För självklart så hakade IPaden upp sig stup i kvarten och framför allt när det var Sveriges tur. Men jag såg i alla fall när Silvia Trkman körde med sin ena BC och med en Berger. Jag måste erkänna hur tonårsaktigt det än är att hon är min stora idol. Hon är snabb som som en liten älva. Rör sig så vackert. Och hundarna hon har är ju helt grymma. Hennes Bergerhundar ser helt galna ut. Och jag älskart!

Idag har jag också förvaltat tiden på ett mycket bra sätt. Jag har nämligen varit på besök hos frisören. Och det var inte igår det hände. Snarare i fjol om jag ska vara ärlig. Jag har nämligen tappat bort min gamla frisör. Som jag verkligen gillade. Inte för hennes skills som frisör, även om hon gjorde så gott hon kunde med kalufsen. Utan för att det var helt ok att jag tog med min lilla vita.

Så nu tänkte jag passa på när min lilla vita är på semester med husse. Och vilken fantastisk frisör jag lyckades hitta! En hundfrisör. Ja alltså inte en som klipper hundar. Utan en som både är frisör och hundmänniska. Hon hade minsann tre hundar och höll på med spår och lydnad och utbildade sig till hundinstruktör. Uj, uj, uj vad tiden gick fort där. Jag som normalt inte brukar gilla när frisörerna ska snacka en massa. Framför allt inte om de är så där 20 år yngre. Eller bara vill prata om vem som skiljt sig och gift om sig och allt möjligt annat ointressant. Men den här frisören, som nog var 20 år yngre än mig, kunde jag ha stannat och pratat med i en evighet. 🙂

Resten av kvällen ska jag ägna åt att surfa runt på lite olika agilitysajter och försöka sluta leta efter min lilla vita. Jag glömmer hela tiden bort att han inte är hemma. Och därför tror jag att han eventuellt hittar på något bus. För det är bara då han inte är runt fötterna på mig i vanliga fall. 🙂

20120730-202128.jpg

Om en genialisk ide

Ibland blir det så himla kristallklart att man jag inte alltid är den skarpaste kniven i lådan.
Tyvärr. För om jag bara hade varit lite smartare så borde jag ha kommit på det själv. En sååå smart grej för att min lilla vita ska bli snabbare på banan. Hur många gånger har man liksom inte hört att man ska använda sig av det som hunden verkligen ser som en belöning. Något riktigt eftertraktat. Och att man ska fundera på vad som får hunden att verkligen springa. Ni vet riktigt ta i. Så hunden ser ut som ett streck som far runt på marken. Och att man funderar på hur hunden lär sig. Behöver den belönas ofta? Klarar den att jobba mer uthålligt? Och så vidare.

Det har jag hört och läst mååånga gånger. Och lika sjutton har jag inte kommit på den här geniala övningen! Så igår när jag var hos Anja och tränade och hon tipsade mig om den så kan jag liksom inte fatta att jag inte kommit på det själv långt tidigare. Men som sagt, det är inte alltid jag är den skarpaste kniven i lådan. 🙂

För det finns nämligen ett par tillfälle när min lilla vita blir som ett vitt sträck längs med marken och öronen verkar proppas igen med vadd. Och det är när han vet att det finns mat framme som han kan komma åt. Tex när vi är ute och går vår långpromenad så går vi förbi ett litet rött torp mitt inne i skogen. I det lilla torpet bor en äldre dam som tycker om råttor de vilda djuren i skogen. Så omtänksam som hon är lägger hon ut pasta och köttbullar på marken. Smart tycker min lilla vita som också gillar pasta och köttbullar. Finns inte en chans att jag kan få stopp på honom där. Pjuff säger det så står han 100 m bort och mumsar köttbullar. Det här har jag fram till igår mest sett som ett problem. Men det är det ju verkligen inte. Det är ju en fantastisk tillgång! Gäller bara att utnyttja den där galenskapen till min fördel. Och det är därför jag blev så överlycklig när jag fick tips om den här övningen. För det är precis det den går ut på.

Alla ni som är lite smartare än jag är kan ju sluta läsa nu. För övningen är verkligen enkel och självklar.

Bygg upp en enkel bankombination typ klass 1. Placera ut ungefär 4-5 belöningsskålar längs banans väg. Håll hunden i halsbandet och tagga den. Släpp iväg. Vid varje belöningsskål blir det en omstart. När ni gått i mål plockar du bort den första skålen och gör om hela proceduren. Fortsätt att plocka bort den första belöningsskålen tills det bara finns en kvar. Och då är hela kalaset slut!

Så har du en hund som är som min lilla vita så kan jag verkligen rekommendera den här övningen. Äntligen ligger han på och drar ifrån mig. Yeha 🙂 Det här kan vi träna på i det oändliga. Bara att bygga om banan. Så småningom kan man säkert lägga in någon sanjdig sväng i det hela. Men nu ska jag skynda långsamt så han förstår att det är full fart hela vägen som gäller.

Så tack Anja! Du är en stjärna i min himmel.

20120704-172053.jpg

20120704-172133.jpg

20120704-172208.jpg

20120704-172251.jpg

Om att spendera semesterkassan

Jag är en person som uppskattar kvalité. Och samtidigt som jag blir lätt euforisk av att gå in i en mysig liten butik och klappa på fårskinn så blir jag lika illamående av att befinna mig i lågprisvaruhus. Vi är ganska olika i den här familjen kan man säga. Barnen älskar att åka till Valles i kroken. Ni som varit på Öland kanske vet vilket ställe det är. Jag kan säga som så att ett äkta fårskinn lär man inte hitta där om man så stannar där till dö dagar. Men jag lär inte komma undan ett besök hos Valles i sommar. Så idag har jag bostrat upp mig med lite kvalité för att överleva kommande utflykter.

Idag har förmiddagen tillbringats här http://www.fullfart-hundkurser.se/. Och här finns det bara kvalité vill jag lova! Ett underbart ställe som drivs och ägs av Anja. Vi körde ett super bra agilitypass med fokus på fartövningar. Fick med mig en hel del matnyttigt att jobba vidare med. Och så är hon ju så klok att diskutera hund och hundträning med. 🙂

Dessutom säljer hon fantastisk fina hundleksaker. Kolla in den här flytgrejen tex. Perfekt när man vill få den lilla vita att springa långt ut i vattnet.

20120703-144401.jpg

Och den här bollen flyter också. Kastarmen funkar till båda.

20120703-144509.jpg

Det här är värdelns bästa kampkastpipleksak. Allt i ett liksom! 🙂

20120703-144620.jpg

Så nu har jag spenderat min beskärda del av semesterkassan. Enbart på kvalité. Dessutom fanns det fårskinn såg jag på en skylt. Tur att de inte låg framme för då hade jag väl gått bananas och även bränt pengarna som jag förmodar att Valles i kroken vill ha. 🙂

Om skynda sig genen

Efter att ha levt ihop med min man i snart 20 år fått tre barn, en katt och en hund är jag övertygad. Övertygad om att det är genetiskt betingat om man kan skynda sig. Man kan säga att det finns två läger i vår familj. Ett läger som har genen och ett läger som saknar genen.

Oturligt nog har min lilla vita och jag hamnat i varsitt läger. Ju längre tiden går så blir han allt mer lik sin husse. Hur kunde det bli så? Jag tror aldrig jag har sett varken mannen eller hunden lägga benen på ryggen och verkligen skynda sig. Nu skulle man ju kunna tro att jag därmed har gett upp tankarna på att min lilla vita ska bli en agilitystjärna. Men nej då. Den långa stiliga mannen är nämligen en före detta elitidrottsman. 🙂 Så möjligtvis att vi ska byta strategi och låta honom ta över träningen. De ingår ju liksom i samma lag. Det verkar som de verkligen förstår varandra.

Så medans vi funderar vidare i dessa banor och jag fortfarande är min lilla vitas tränare så har vi idag haft löp- och simträning i havet samt tränat på en modifierad Wrede bana. Nämligen den här:
http://wredebanor.files.wordpress.com/0201/03/120602vadstenaho1.pdf

Och han gjorde det riktigt bra. Försöker verkligen göra sitt bästa. Det är bara synd att blev utan skynda sig genen. 🙂

20120702-191048.jpg

Om semesterframkallad stressreaktion

Själva definitionen av semester måste väl vara att man ska vila efter ett helt års hårt arbete. Och jag är ju fantastiskt duktig på att vila. Tycker jag själv i alla fall. Tex så kan jag låta bli att putsa fönster även om det behövs för att i stället gå ut och leka med hunden. Jag kan också överlåta matlagning och städning till andra familjemedlemmar utan att ha dåligt samvete medans jag ligger i soffan och surfar runt på nördiga superintressanta agilitysajter. Alltså är jag inte en person som ligger i riskzonen för att råka ut för stressreaktioner.

Så hur märkligt är det då inte att jag efter en veckas semester=vila har lyckats få en stressdiagnos. Förvisso är den ställd mitt i natten av min långa stiliga man efter en halvdags kalasande. Men ändå. Och det är inte vilken del av min fantastiska kropp som helst som är drabbad. Det är nämligen,
varning för långt och krångligt ord, Os metatarsale IIII som är drabbat. Jomenvisst. Så nu ska jag enligt min långa stiliga man, som också råkar vara sjukgymnast, tydligen vila på riktigt? Men det är ju det jag har gjort hela veckan ju! För jag har ju fått lära mig att man vilar allra bäst när man gör det som man tycker är roligt. Och sitta stilla och vifta på tårna hela dagarna är verkligen inte det som jag tycker är roligt.

Så nu alla kloka vänner hur ska jag göra? Lyssna på den långa stiliga mannen eller prova min egen hemmagjorda behandlingmodell? Strutsmodellen. För er som inte vet vad det är, går den i stora drag ut på att man fortsätter göra det som man tycker är roligt. Men att det ibland kan vara nödvändigt att göra det ståendes på ett ben. 🙂

20120701-141820.jpg