Om att äga stans bästa friskvårdsanläggning

Nu skulle man kunna tro att det här inlägget ska handla om min långa, stiliga man. Men icke.Det handlar om mig och min lilla vita.

För idag slog vi upp portarna till vår alldeles egna nyöppnade friskvårdsanläggning  för hundar. Och det var inte vilka portar som helst som vi slog upp. Eller slog och slog. Jag öppnade lite lagom försiktig, så där som jag brukar öppna den. Toadörren.

För precis som i sagan med Ali Baba och de 40 rövarna så har jag en skatt bakom dörren. Där inne står det ett badkar. Och ett badkar är preeecis vad man behöver när man ska ha en friskvårdsanläggning för hundar. För till små hundar så blir ett badkar som en simbassäng.

Så nu var det bara att plocka fram mina gamla vattengympakunskaper och börja träna. Vi började med lite simträning och därefter övergick vi till styrke- och rörlighetsövningar. Riktig roligt hade vi en bra stund. Nu ska jag klura vidare på övningar som kan vara bra för min lilla vitas spänstiga agilitykropp.

Så grattis mig själv och min lilla vita som idag försiktigt öppnade toadörren slog upp portarna till stans bästa friskvårdsanläggning alla kategorier om jag får bestämma! 🙂

Här kommer en liten filmsnutt från invigningen. Fotografen blev inhyrd i all hast, där av kvalitén på klippet. 😉

Om att känna sig stolt

Idag känner jag att det är dags att göra en tillbakablick. Jag tycker det är bra att göra det emellanåt. Det är så lätt att fastna i nuet och bara se det som behöver förbättras. Och det är väl i och för sig det man oftast ska göra, leva i nuet. Men ibland är det bra att tänka tillbaka också. För det är ju först då man kan se framstegen, när man jämför med hur det var tidigare.

Ikväll startade höstens tävlingskurs och för exakt ett år sedan så var vi också med på klubbens tävlingskurs. Man kan ju lugnt säga att vi är kvarsittare. 🙂

Och när jag tänker tillbaka på vårt status då och jämför med idag så är det en enorm skillnad. För ett år sedan så fick jag inte med mig min lilla vita mer än ett par tre hinder innan han tröttnade på att jobba och dök ner med nosen i backen. Säcken sprang han aldrig igenom och i tunnlarna stannade han kvar. Jag ska erkänna att jag många gånger kände mig bedrövad efter träningen. Men tack vare bra instruktörer och goa träningskompisar så kämpade vi vidare.

Och om jag tänker två år tillbaka så började vi vid den här tiden på vår allra första agilitykurs för nybörjare. OMG! Ägnade hela kursen åt att få honom att stanna kvar hos mig och inte dra iväg på egna rundor till de andra hundarna. Om någon då hade sagt till mig att jag om två år kommer ha börjat tävla, har en hund som är mer än villig att jobba med dig, inte bryr sig ett skvatt om de andra hundarna och att jag kommer ha två pinnar i agility ettan, då hade jag tänkt att den där människan behöver ju någon hjälpa. Hon har ju hallucinationer!

Det känns som en evighet sedan. Men två år är ju inte så värst lång tid. När jag tänker tillbaka så här så blir jag faktiskt lite stolt. Jag kunde ju ingenting om hundar för tre år sedan, och min lilla vita kunde ju ingenting om människor. Och nu kan vi allt det här tillsammans. Och vi gillar det!

Tänk om vi gör lika stora framsteg till nästa år! Då kanske min lilla vita har fått upp farten ordentligt. Det känns hoppfullt. Och tävlingskursen tror jag kommer passa oss som handen i handsken. Igen! 🙂

Godnatt!

20120822-215627.jpg

Om äkta glädje

Idag har jag och min lilla vita tävlat på Öland. Det var en tävling som passade oss perfekt. På alla sätt faktiskt. Det började med att vi fick sovmorgon. Hur ofta händer det liksom när man ska tävla i agility?

Första loppet var ett hopplopp. Vi har aldrig tidigare klarat referenstiden i ett hopplopp. Men idag minsann gjorde vi det. I och för sig med minsta möjliga marginal, men likväl inom referenstiden. Dessutom nollade vi! Vi slutade på en 12:e plats. Så nöjd och glad!

Därefter var det dags att köra agilityloppet. Jag tyckte banan var lite knepig när jag banvandrade. Men höll mig till planen genom hela loppet. Och även här nollade vi oss och klarade referenstiden. Vi hamnade på en 5:e plats och tog vår allra finaste, första och bästa pinne. Tänk att vi lyckades med det!

Ikväll vilar vi och laddar för morgondagens tävling. Hur det än går imorgon kommer jag åka från den bästa ön med ett stort leende. 🙂

20120818-183717.jpg

Om uppladdning

Eftersom vi ännu inte är ett rutinerat ekipage i agility sammanhang så testar vi oss fram. Bland annat försöker vi hitta den rätta uppladdningen inför tävlingsdagen. Vad tror ni om det här?

20120817-194222.jpg
Vi får se imorgon om det var rätt metod. 🙂

Om att vara lite otrogen

Idag är mannen bortrest och då passar jag på att vara lite otrogen. Ja fast inte mot honom utan mot min lilla vita. Idag blev jag nämligen lite förälskad i en annan hund. En alldeles bedårande söt liten mini aussie valp. Hon var så söt som socker och jättefin och lyhörd. Och snabb!! Absolut en blivande agilitystjärna om jag får lägga mig i. 🙂

Funderade att tag på att kidnappa henne, men det blev aldrig läge. Hennes familj hade full koll på henne hela tiden. Och hon var lite för stor att stoppa ner i handväskan i ett obevakat ögonblick trots att hon är en mini hund.

Jag tror inte att min lilla vita tar illa upp att jag varit lite otrogen idag. Pussat och gosat med en annan. Jag tror han skulle gjort detsamma om han fått träffa henne. Kolla själva får ni se. 🙂

20120816-181137.jpg

20120816-181149.jpg

20120816-181213.jpg

20120816-181548.jpg

Om att vara en högavlönad fotomodell

Som ni vet sedan förra inlägget behöver belöningskontot påfyllning. Och då gäller det att vara lite extra fiffig när man ska komma på uppdrag som gör att det blir extra klirr i kassan. Och som ni ju också vet sedan tidigare inlägg så har min lilla vita en väldigt fiffig koppelförare. Men inte alltid så begåvad dock. 😉 Men idag tycker både jag och min lilla vita att jag faktiskt var både fiffig och begåvad när jag kom på hur vi skulle jobba in kapital på belöningskontot.

För det är ju allmänt känt att fotomodeller tjänar fett på att skutta runt kråma sig framför kameran. Och är det något min lilla vita är bra på så är det att skutta runt och lillmatte gillar att fota. Så med korv i fickan och kameran tyvärr nästan urladdad åkte vi upp till klubben för att leka fotomodell. Och eftersom batteriet i kameran i stort sett var helt urladdat så hade vi inte så många chanser på oss att få till bra bilder. Därför fick han såklart betalt för varje litet skutt han tog. Det gäller ju att hålla fotomodeller på bra humör, så det for korv i ett rasande tempo ner i magen på min lilla vita.

Och när vi var färdiga med modelljobbet körde vi favoritövningen med belöningsskålar utplacerade längs med banan. Så nu hoppas jag att vi börjar få en ekonomi i balans igen. För till helgen ska det ju göras stora uttag igen. Öland here we come! 🙂

Om att ligga back på kontot

Alltså det är verkligen noga att man håller ordning på sin ekonomi. Annars kan man hamna på något skämsprogram som sänds på tv. Och det vill jag verkligen inte. Men nu är det så illa att jag har hamnat lite back på ett av mina konton. Inte alls bra. Och jag oroar mig lite för konsekvenserna av detta. Det är mitt allra viktigaste konto nämligen. Det kommer stå mig dyrt om jag fortsätter att göra stora uttag där utan att se till att fylla på det snabbt som sjutton. Det konto som jag oroar mig för är mitt belöningskonto.

Att tävla med min lilla vita betyder att jag gör stora uttag på belöningskontot. Att köra agility är inte på något sätt självbelönande för honom. Han jobbar som bekant enbart för sina belöningar. Och i hans värld så bör man få en fin belöning åtminstone vart tredje hinder man tar, och vissa hinder är värda en belöning direkt anser han. Så fyra hela banor med belöning efter 18-20 hinder är alltså ett stort uttag på hans belöningskonto. Och eftersom jag har anmält oss till en tvådagarstävling nu till helgen så gäller det att se till att fylla på det där kontot så det finns ett överskott som jag kan utnyttja. För hujeda mig om man hamnar på tv för att man inte sköter sin ekonomi liksom. Tänk er själva att stå där framför budgettavlan och sätta upp den ena köttbullen efter den andra på utgiftsidan utan att ha haft koll på intäkterna. Nä så kan vi inte ha det.

Så den här veckan ska det pyttsas in på kontot igen. Då gäller det att göra roliga övningar där belöningarna duggar tätt. Som det här till exempel.

Vi ska också göra favoritövningen. En enkel bana med belöningsskålar längs vägen. Se till att vi ligger på plus till helgen helt enkelt. 🙂

Om att vara på banan igen

Idag var det återigen dags för mig och mitt lilla vita ludd att ställa oss på startlinjen. Fyra lopp som skulle genomföras på Älmhults brukshundklubb. Och som vanligt fick jag feber, alltså riktig feber, igår eftermiddag. Hm, det börjar bli en vana. Men det var inte värre än att jag kunde ta lite Alvedon och känna mig rätt ok. En god natts sömn, lite mer Alvedon och kaffe till frukost så var det bara att köra. Precis som vilken elitidrottare som helst skulle ha gjort.

Idag var det lite pirrigt. Inte så att jag var kräknervös, bara lite sammanbiten och darrig. Och det är ju verkligen inget konstigt med tanke på vilken hög nivå vi tävlar på nu. 😉 Det som var mest spännande idag var att se om all fartträning i sommar har gett något resultat.

Och vet ni vad. Det har det faktiskt gjort! Ni anar inte hur glad jag är. Han skäller när jag ställer honom på startlinjen och han har en helt annan attityd genom hela loppet. Han till och med ökar farten i vissa sekvenser. Me like a lot! 🙂 Tyvärr klantade jag till det i båda agilityloppen så vi blev diskade, men strunt i det. Jag får komma ihåg att lära mig av misstagen bara, tex att visa honom rätt hinder. 😉
I hopploppen gick det bättre. Första loppet hade vi bara 1.33 sekunder i tidsfel och tog en 5:e plats, och då fick jag en snygg rosett. I det andra loppet som var vårt fjärde för dagen=trött vitt ludd fick vi 3 sekunder i tidsfel och kom på en 9:e plats.

Så om någon som har en långsam hund läser det här. Ge inte upp!!! Jag tror minsann att det går att få upp farten. Vi är inte så snabba som jag vill att vi ska vara än. Men idag vågar jag tro på att det kommer. Så tack alla ni som hjälper mig och min lilla vita med vår träning! Utan er skulle vi inte ha tagit en 5:e plats med rosett och grisknorr som pris idag.

20120811-180409.jpg

20120811-180423.jpg

Om att motionera med livet som insatts

Idag har vi en bonusdag jag och lillmatte. Fast egentligen heter det VAB-dag. Men jag tycker det är en bonusdag. En extra dag som man får tillbringa med sitt barn. Det måste väl ändå klassificeras som en bonus.

Men när man har ett krassligt barn hemma är det inte så kul att lämna det själv hemma några längre stunder.  Och då blir ju hunden lidande, eftersom det inte kan bli tal om några timmslånga promenader.

Som tur är för både mitt barn och min hund så är jag ju väldigt fiffig. Så jag kom på en alldeles strålande idè så att båda skulle bli nöjda.

Idag skulle det bli cykelmotionering. För då hinner man ju långt fast på kort tid. Otroligt smart!

Nästa steg att lösa var, vart vi skulle cykla? Springa på asfalt väldigt långt tror jag inte är så bra för min lilla vita. Men vi har en runda som vi brukar gå där det först är lite asfalt och sedan blir det grusväg som övergår i skogsväg och som i sin tur övergår i en stig. Den rundan kändes väldigt bra. I alla fall i teorin. Och i praktiken fungerade den också riktigt bra ungefär fram till skogsvägen.

Det var nämligen ingen Mountainbike som jag färdades på. Utan en Fram King från 1982. Där handbromsen var ut funktion, styret var skevt och en växel funkade. Utan hjälm eller annan skyddsutrustning. Jag kan berätta att i skogen finns det hala stenar och rullande tallkottar som är potentiella mördarmaskiner. Åtminstone om man försöker cykla på dom med en Fram King från 1982.

Så nästa gång jag behöver komma långt på kort tid på mjukt underlag ska jag nog fundera ut något annat fiffigt sätt att lösa det på.

Hälsningar från en som överlevde tack vare lite tur och ganska bra balans. 🙂