Om att vara en hangaround

Idag kunde det ha blivit problem, stora problem. Jag slutade nämligen jobba redan klockan tolv och har ju som ni vet inte någon som pockar på min uppmärksamhet när jag kommer hem. Vad ska man då göra med all tid som man plötsligt har till sitt förfogande. Jag skulle ju till exempel kunnat på på stan, göra en ansiktsbehandling eller varför inte åka till det stora svenska varuhuset?

Men nä. Det lockade inte så mycket faktiskt. Jag nappade på ett mycket trevligare alternativ.
Nämligen att komma upp till klubben och vara med mina agilitykompisar som skulle träna i eftermiddag. Alltså komma dit utan min lilla vita. Självklart och absolut ville jag göra det! De är ju så goa och trevliga och alltid lär man sig något nytt när man banvandrar fast man sen inte har någon hund att köra med.

Så idag banvandrade jag och låtsades att jag hade en liten kanonkula som jag sen skulle handla runt banan. Riktigt kul! För då kan jag göra helt andra saker på banan än när jag kör med min lilla vita. För med min lilla vita klarar jag mig med ett enda byte. Framförbyte. Jag ligger alltid och förevigt före när vi kör en hel bana. Och det är ju väldigt praktiskt faktiskt att man bara behöver kunna ett enda byte. För då kan man ju bli kung på framförbyten. Den lilla avigsidan med det här praktiska med att ha en hund som man alltid och förevigt ligger före är att man inte kommer kunna vinna ett enda lopp. Men det är ju bara en liten detalj i det stora hela.

Så idag gjorde jag allt möjligt häftigt. Kast med liten hund, Jaakkosar, skikthandling och en massa andra fräna grejer.

Visst låter det väl som en kanon eftermiddag? Men i vissa kretsar, tex på mitt jobb, kan det vara svårt att få förståelse för hur himla smart det är att använda sin tid till att utveckla sina agilityskills så fort man får en chans.

Som idag till exempel när jag berättade för min kollegor om att jag skulle upp till klubben och köra agility. Utan hund. Då tittade mina två kollegor lite konstigt på varandra. Och eftersom vi har ett mycket bra arbetsklimatet där vi kan vara öppna med våra åsikter och tyckanden så drog de sig inte för att säga det dom tänkte.
-Okej, så du är en sådan där hangaround. *Fniss* Det är ju ungefär som att jag skulle åka till kanotklubben utan kanot. *fniss*

Men det är det ju såklart inte! Då hade hon ju behövt en megafon med sig om hon skulle kunna prata med sina paddelkompisar. Och dessutom behövt simmat ut till någon öde ö när hon skulle bjuda sina kompisar på fika. Så det är ju mycket krångligare, att vara en hangaround med sina paddelkompisar.

Här var det bara och packa fika korgen och sedan spendera hela eftermiddagen med sina bästa agilityvänner på en nyklippt gräsplan. Plätt lätt och supernajs!

Det verkar vara mycket jobbigare att vara hangaround på kanotklubben. Inte alls konstigt att hon skrattde ju om det är så hon tror det går till på en agilityplan!

20120801-201831.jpg

Annonser

2 thoughts on “Om att vara en hangaround

  1. Hangarounds är underskattat. Och även vi kanotister behöver våra hangarounds. Dessa står bland annat i iskallt vatten när vi tränar eskimåsvängar och är beredda på att välta upp oss som bara klarar en halv. Och så bastar man istället för att fika.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s