Om 220 km/h

Just nu känns det som att livet går så fort. Det har snart gått en hel vecka sedan jag var på kurs på den Flerohoppska banan för den fantastiskt duktiga instruktören Annika Aller. Och först idag får jag ner rumpan på stolen för att berätta för er om den.

Egentligen kan jag beskriva kursen med ett enda ord. Fantastisk! Men sen kommer jag på att den även var underbar, inspirerande, utvecklande, rolig, svettig, god, fnittrig och jag tror jag kan fortsätta ett bra tag till att rabbla.

Nu när det har gått några dagar sedan kursen har jag både hunnit smälta och glömma en del av allt det jag fick lära mig.

Det jag tar med mig mest av allt från kursen var Annikas kommentera när hon sett mig springa den första kombinationen. Hon sa nämligen att hon inte såg någon långsam hund. Otroligt liksom! Hon såg däremot en hund som inte driver så bra framåt utan ”slösar” med energin uppåt. Och det är exakt så jag känner att det är! Dessutom gav hon mig ett enkelt tips på hur jag kunde förändra lite i starten för att min lilla vita skulle trycka ifrån mer i starten. Wow! Att en sådan liten, liten förändring kunde göra så stor skillnad!

Sedan fick jag en massa bra hjälp med var i banan jag ska jobba nära och var jag ska springa på. Timingen helt enkelt.

Annika hade en fantastisk förmåga att kunna ge feedback på ett sådant sätt att jag förstod vad hon menade men dessutom fick hon mig att känna mig duktig och stolt över mitt vita lilla ludd. Och det gör att jag vågar lite mer och därmed utvecklas bättre.

Det som kändes bra var också att mycket av det hon sa var sådant som mina instruktörer och träningskompisar på hemmaplan redan har sagt. Alltså har jag blivit drillad av ett riktigt bra gäng hittills. Fast det visst jag redan! 🙂

Men hu vad det är kul att grotta ner sig i agilityns underbara värld en hel dag med ett gäng lika nördiga människor som jag själv. Tänk om man var ekonomiskt oberoende då skulle jag gå sådana här kurser varje vecka på min alldeles egna agilitybana. Dessutom skulle jag ha en inomhushall nu när det börjar bli blött och mörkt ute. För vi gillar nämligen inte blött och mörkt jag och mitt lilla vita ludd. Vi är rätt så lika så. 😉

Så ett stort tack till Annika, Bittan och alla ni andra som var med och gjorde dagen så fantastisk!

20121003-135356.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s