Om lite dåligt minne

Så här års är det ju kul att tänka tillbaka på vad som har hänt under det gångna året. Jag är ganska väredlös på att komma ihåg, men en liten kort sammanfattning av det som har fastant i mitt minne ska jag ge er.

För ganska exakt ett år sedan var jag iväg på en jätte rolig och lärorik kurs på Hässleholms hundcenter. Det var Kristina Myrefelt och Jonas Erlandsson som ordnade med kursen. En riktigt höjdarhelg var det med ett härligt gäng hundnördar precis som jag. Det är en sådan där helg som jag kommer minnas och bära med mig hela livet. Tack alla ni som var där och tack Kristina och Jonas som fixade en så härlig och bra kurs.

Under våren startade jag för första gången med det vita luddet på officiella tävlingar. Och det gick verkligen inte bra för oss. Vi var ganska ofta felfria på hinder men drogs ständigt och jämt med tidsfel.

Så när sommaren och semestern kom så bestämde jag mig för att lägga tävlingarna på hyllan ett tag. Jag passade på att gå en privatlektion för Anja Giermann på Öland. Och där fick jag ett tips om hur jag kunde jobba med att bygga upp hans förväntan och därmed öka farten. Jag köpte också Silvia Trkmans Ready, Steady, Go DVD för att hitta fler nycklar till att få upp farten.

Och något hände under sommaren. För när augusti kom och vi började tävla igen så plockade vi på plötsligt pinnar på varenda tävling vi åkte på. Sammanlagt fick vi ihop 4 pinnar i agility och 2 pinnar i hopp. Super kul!

Vi har också gått tävlingskurs här hemma på brukshundklubben både i våras och i höstas. Jag älskar verkligen att gå kurs. Under hösten var upplägget lite annorlunda. Vi träffades varannan vecka halva gruppen och var tredje vecka hela gruppen. Det upplägget var riktigt bra. Vi delades in efter de svårigheter vi hade. En mycket pedagogisk och rolig kurs! Tack Catja. Som tur är har vi två tillfällen kvar till våren, *längtar*.

Sedan har jag under sommaren och hösten haft förmånen att lära känna Hummlespunkarnas matte. Och å vad hon är bra! Hon är faktiskt lika bra på riktigt som hon är sin blogg. Och till min stora lycka blev jag inbjuden att få vara med på två kurser som hon ordnat. En heldag med Annica Aller och en heldag med Cecilia Svensson.

Förutom agilityriet så har jag länge varit sugen på att prova rallylydnad med det vita luddet. Så under hösten drog vi ihop ett gäng på brukshundklubben och började träna tillsammans. Min förhoppning är att vi ska kunna ha en rallylydnadskarriär också jag och det vita luddet. Min känsla är att det ligger honom varmare om hjärtat än vad agilityn gör. Tyvärr fick vi inte möjlighet att prova våra färdigheter på tävlingsbanan i år då vi blev bortlottade eftersom det var för många anmälda.

Och som ni ju vet så har det dykt upp en hund till i mitt liv. Det svarta luddet. Hans meritlista är ännu så länge inte särskilt lång. Men nästa rumsren kan vi tillskriva honom i alla fall. 😉

Men det jag minns allra bäst under det gångna året är alla härliga upplevelser som hundarna ger mig i vardagen. Deras tokiga upptåg och goa kelstunder som de ger mig. Ett liv utan hundarna hade varit ett fattigt liv för mig.

Ett stor och varmt tack till alla som läst och följt bloggen och hjälpt mig med era kloka tankar och reflektioner på det jag har skrivit. Och ett stort tack till alla mina träningskompisar, utan er hade det inte alls varit lika kul att träna hund.

Önskar er alla ett Gott Nytt År!

Nu åker vi till en raketfri plats. 🙂

Om snygga kurvor

Det vet ju alla att man får snygga kurvor av att röra mycket på sig. Nu vet jag inte riktigt om det är för att vi har börjat låta det svarta luddet gå studsa med på våra långpromenader. Men idag när det var dags att mäta och väga igen så har han ”bara” ökat med 200 gram och inte vuxit nästan någonting på höjden. Men det där med höjden är ju inte lätt alltså, men om den nya trenden håller i sig så kommer han klara sig under 43 cm. Hoppas, hoppas. Men som sagt vi behöver fler mätvärden innan det går att säga något på riktigt om var han kommer hamna.

Det är nog många som tycker jag är galen som redan låter honom hänga med på långruda i skogen. Det ska ju vara så farligt för deras leder att belasta sig. Fast jag är inte så rädd för det där. Jag tror inte att det är farligt för valpar att få röra på sig. Så länge de inte blir pressade att jobba och så länge man läser av valpen om den är trött eller inte. Precis lika lite tror jag det är farligt för valpar att få springa i böjda tunnlar på lek som vissa agilityexperter säger. Jag kan inte låta bli att bli lite sjukgymnast i mina resonemang när det gäller hundträning. Det borde inte vara så väldigt stor skillnad på människa och hund när det gäller rörelseorganen. Det känns som att hundvärlden ligger lite efter ibland. Ungefär som att man förr sa att det var farligt för barn att styrketräna och att artrospatienter bara skulle avlasta lederna. Idag vet vi att artrospatienter helst av allt ska styrketräna och att barn visst kan styrketräna bara man gör det på rätt sätt.  Så med det i bakhuvudet tar jag faktiskt med mig min 12 veckor gamla valp på promenader i skogen. Och visst finns det risk att han skadar sig där. Han rejsar fram som ett gehu genom snår och över stock och sten. Men om man aldrig gör något som kan vara lite farligt hur roligt blir livet då? Och man lär sig faktiskt mycket av att leva lite farligt också. Små valpar får tex jätte bra kroppskontroll om de får härja runt i skogen, de börjar också bygga upp sin muskulatur och stärker sitt skelett. Nu menar jag inte att man ska utsätta valpar eller barn heller för den delen för uppenbara livsfaror. Men det är nyttigt att få utmana sig lite lagom. Det vore intressant om någon kunde forska på hur farligt det är för valpar att belasta sina leder tycker jag.

Vi passar också på träna på lite smått och gott när vi är i skogen tex kampa och jaga bollen är en rolig lek som vi leker. Och inkallning är ju jätte gott tycker båda hundarna som glatt slickar i sig böcklingpastej så fort jag tjoar till. Till och med det vita luddet börjar få upp farten vid inkallning nu. Fast idag tyckte han jag var väääldigt onödig som skulle ha ut honom att gå i isvatten blandat med grus. Fy, urk och blä upprepade han som ett mantra när han hela vägen han behövde vara kopplad försökte få mig att sluta dra i kopplet. För det har han hört att dra i kopplet är fult att göra. Men jag var väldigt olydig idag och drog jätte mycket i kopplet för annars hade vi typ inte kommit hem förr ens imorgon.

Och imorgon blir det vilodag för mina båda ludd för då lämnar vi stan och far till landet för att fira nyår långt från allt vad raketer och smällare heter. Och inbrottstjuvar göre sig icke besvär. Huset är strängt övervakat på mer en ett sätt. 🙂

Om att gilla skvaller

Idag är jag kanske inte så politiskt korrekt när jag säger att jag gillar skvaller. Allra helst inte när man  läser Wikipedias definition av skvaller. Så här står det.

Skvaller är när en eller flera personer går omkring och sprider oftast överdrivna rykten om andra människors privatliv och diskuterar det på ett sätt så att saker och ting ibland framstår som större än vad de i själva verket är, allt för spänningens skull och även för att den som idkar beteendet själv gärna vill framstå i bättre dager. Ett vanligt fenomen i fikarummen och i matsalarna på olika arbetsplatser/skolor och är ett ganska primitivt beteende.

Fast om man byter ut människor mot hundar och människors privatliv mot tex bilar och lastbilar så blir det jättebra med skvaller när man har en vallhund. För jag vill gärna att det svarta luddet sprider överdrivna rykten om bilar och lastbilar till mig så att de verkar jättespännande och så att han framstår som väldigt duktig när han skvallrar om dessa för mig. Han kan också få stora fördelar=böcklingpastej om han skvallrar om sådana spännande saker. För sådant skvaller gillar jag jättemycket. Mycket mer än att ha en studsboll i kopplet varje gång det kör förbi en bil som gasar lite extra eller en bullrande lastbil.

Men det är jobbigt att skvallra. Så här trött blir man efter en skvallerpromenad.

IMG_1840

Om ett beslut som måste få mogna

Så är det ofta för mig. Beslut är ingenting jag bara fattar så där rakt upp och ner, i alla fall hör det inte till vanligheterna. Nej mina beslut är som en process där olika alternativ ska vägas in för och emot. Och helst ska jag älta det femtioelva gånger med alla som orkar lyssna så de nästan får skavsår i öronen. Och sedan måste jag sova på saken också i ett par veckor minst. Men när jag väl har bestämt mig så brukar det vara väldigt svårt att få mig att ändra mig.

Just nu håller jag på med en sådan process. Och jag är har nog kommit ungefär halvvägs. Så nu passar jag på att utnyttja mina bloggläsare också till att älta mitt beslut med. Jag föredrar såklart om ni håller med mig till punkt och pricka i mitt resonemang. Eller föresten kanske inte. Ju fler perspektiv jag kan få på mitt beslut desto bättre är det ju.

Jag har varit inne på ämnet tidigare här på bloggen, men nu tar vi det en vända till.

Frågan som jag ska ta ställning till är om jag ska lägga av med agilityn med min lilla vita?

Det känns som ett megastort nederlag att sluta, att ge upp liksom. Jag älskar ju att träffa agilityfolk. Finns det några trevligare människor egentligen? Jag älskar att planera våra träningar, att åka och tävla och att gå kurser. Men det är så tydligt att det är jag som älskar det, inte det vita luddet. Visst är förutsättningarna optimala dvs torrt och soligt och lagom varmt med superduper god belöning så kan han väl tycka att det är helt okej, kanske till och med lite små skoj. Men det blir liksom aldrig mer än så för honom. Vi är ändå inne på tredje året nu så jag tycker det borde ha lossnat nu. Visst vi har plockat pinnar, 2 i hopp och 4 i agility. Men vi har aldrig placerat oss bättre än trea och det har varit mååånga sekunder från toppstriden.

Så som jag tänker just nu är att vi fortsätter med agilityn nästa år också. Förhoppningsvis tar vi en pinne till i hopp och kan flytta upp i tvåan. Om det blir en pinne till så startar vi några tävlingar i tvåan så att jag får känna på svårigheterna där. Vi är ju med i ett lag också och de kommer jag såklart inte att svika. Vi har några roliga kurser inplanerade under våren också som jag ser väldigt mycket fram emot. Så ett år till känns lagom att ge det.

Men jag vill ju ha något meningsfullt att göra med det vita luddet. Så jag hoppas att rallylydnanden ska passa honom bättre och att vi kan få lite framgångar på de tävlingarna. Det känns som att det är mer hans grej. Det behöver inte gå så rysligt fort, jag är hela tiden nära och kan stötta honom. Dessutom är det faktiskt nästan lika roligt som agilityn. Fast bara nästan. Jag gillar ju när jag själv får springa och ta lite. Det är verkligen svårt att få träningsvärk efter ett rallylydnadspass.;-)

Och så får det svarta luddet ta över i agilityn. Om ett år om allt går som planerat kan vi ju börja köra på med riktig agility. För han älskar ju redan att springa fort, fort så snön sprutar bakom honom. Han har heller inga problem med skitväder som regn, slask och snö. Han springer lika glatt för det. Så det känns som att vi är lite mer lika så jag och det svarta luddet.

Så vad säger ni om de här tankarna? Tänkte att jag skulle fatta ett beslut inom de närmsta månaderna i alla fall. 🙂

Om julefrid

Nu har julefriden infunnit sig här hemma. Gästerna har lämnat huset och så har även resten av familjen gjort för en stund.

Efter all god julmat och allt stillasittande i ett helt dygn så var hela familjen sugna på att träna.

Jag fick en massa inspiration när jag till frukosten hamnade på den här bloggen.  Ninnie har verkligen många roliga och braiga övningar som hon gör med sina hundar tycker jag. Jag bestämde mig för att träna in handtarget på det svarta luddet för att senare kunna lära honom att sitta fint. Det är verkligen en bra övning för hundarnas ryggar och stabiliserande muskulatur. Jag blir också så imponerad av hur hennes andra hundar vilar medan en annan hund tränar. Så burlek fick bli för båda ludden idag.

Jag har hittat en annan jätte bra blogg också, nämligen den här. Finns även en facebooksida som är kopplad till bloggen. Här får man ett trick som man ska lära in på en viss tid och filma. Sedan är det ett pris som delas ut till vinnaren. Den sidan kom som en skänk från ovan för mig och det vita luddet. Det har nämligen blivit lite stiltje på inlärning av nya trick den sista tiden. Så ett stort tack till Susanne som ligger bakom det här. Så här såg det ut när vi tränade idag.

Och resten av familjen åkte till stans bästa träningsställe. Så nu är alla glada och nöjda. 🙂

Om att vara väldigt, väldigt orolig

Idag har vi mätt och vägt det svarta luddet igen. Tanken är att jag ska göra det en gång/vecka för att följa hans tillväxt och förhoppningsvis kunna ana vilken storlek han kommer bli som fullvuxen. Jag har hittat de här kurvurna som jag jämför honom med. Nu har jag ju bara två mätvärden på honom ännu så det är ju såklart förtidigt att kunna veta hur kurvan kommer se ut. Men om han följer den linjen som han nu ligger på så kommer han bli stor, 43,4 cm. Får de nya reglerna vara kvar alltså att hundar som mäter över 43 cm men under 45 får välja om man vill tävla i medium eller large så är det ju frid och fröjd. Men ändras det vid nästa regelrevidering och alla hundar från 43 cm ska tävla i largeklass så vet jag faktiskt inte om agility kommer vara ett alternativ för oss. Inte för att jag är rädd för att konkurrensen är för hård i large, den är nog minst lika stentuff i medium, utan för att jag inte tycker det är schyst mot hunden att behöva hoppa så mycket högre än sin mankhöjd. Det sliter så klart mycket mer på en liten largehund än på en stor medium. Kanske onödigt att oroa sig redan nu, men sådan är jag.

Det vita luddet och jag har varit på ridhusträning idag. Det gick mycket bättre än förra gången. Bättre fart och mer fokus. Kan ju bero på att jag såg till att jobba med belöningsskålarna igen. Men ärligt talat så känner jag att min motivation att träna agility med honom just nu är ganska låg. Visst har vi kommit långt med de förutsättningar vi har och har haft men jag vet i sjutton om han någonsin kommer få sådant driv att vi kan ge klass 2 ekipagen en match. Det kräver så himla mycket av mig att få honom i rätt träningsmode att jag liksom inte vet om jag tycker det är värt det. Jag vill så gärna träna på klurigheter i olika kombinationer men vi kommer aldrig dit. För så fort det blir lite svårt så tappar han farten och luften går ur honom. Han springer liksom aldrig av sig själv, jag måste hela tiden ligga på honom, men inte för mycket för då blir han långsam av det med.

Känns lite tröstlöst idag. Ska jag inte kunna köra agility på riktigt med någon av mina hundar? Men undrens tid är kanske inte förbi?

Om julstress

Nu börjar jag känna av julstressen. Eller rättare sagt jag börjar känna mig stressad för att jag inte känner någon julstress ännu. På facebook verkar alla vara i fullgång med en massa städning, pynt och matlagning. Och jag gör ingenting. Jo lite små pyssel gör jag men inget som gör att jag känner mig stressad.

Jag har istället för att koka knäck och göra tryfflar gjort en liten film på hur det går för det svarta luddet med träningen. Ni vet ju att vi fick lite kritik från Silvia att jag lockade fram beteenden istället för att shapa fram dem. Så den här veckan har jag  ändrat strategi och bara klickat helt random för beteenden som han erbjuder. Och det är faktiskt lite häftigt att helt plötsligt har han lärt sig fem helt nya trick av sig själv! Jag har precis börjat benämna de olika momenten, det är alltså inte så att det är befästa tricks ännu. Men det nya han har lärt sig att upprepa är snurr, spinn, studs, hoppa och rulla. Och det mest fascinerande är att ju fler beteenden han kan desto fler nya erbjuder han. Det gäller bara att jag är uppmärksam och lyckas fånga dem med att klick.

Om att gilla olikheter

Det låter ju verkligen politiskt korrekt att säga att man gillar olikheter. Men jag gör faktiskt det för det allra mesta.

Olikheter är bra på så sätt att det gör att jag känner mig mindre misslyckad. Det beror inte bara på vad jag gör och säger hur det i slutändan blir. Och det är befriande tycker jag.

I hundvärlden finns det sååå mycket åsikter om hur man ska göra och inte göra. Och det finns en inställning tycker jag att det går att få alla hundar att bli lika följsamma och arbetsvilliga. Och misslyckas man med det man tänkt sig så beror det alltid på att man har gjort fel på ett eller annat sätt. Men faktum är att det nog inte alltid behöver vara så att man gör fel. Olika hundar är helt enkelt inte gjorda för samma saker. Det är faktiskt mycket svårare att få en Jack Russell att komma snabbt som blixten på inkallning även om man han har tränat på det så in i norden. Och det är ju inte så konstigt, de är ju skapta för att klar sig mer på egen hand och inte att vara sin ledare till lags.

Tänk om någon kunde ha sagt till mig när kämpade som mest med min lilla vita, vilken fin inkallning du har på honom, du kan inte förvänta dig att han ska komma rusande lika snabbt som en pudel gör. Han gör sitt bästa och det är jättebra. Fortsätt belöna det här beteendet så att det förstärks men var nöjd, ni har kommit så långt som man rimligtvis kan förvänta sig. Det hade varit som att lyfta en sten från mina axlar. För jag kände mig ständigt misslyckad över att inte få till den där superduper inkallningen som så många andra fick. Och den där känslan av misslyckande tror jag smittade av sig på min lilla vita även om jag försökte dölja den. Jag tror att han bara tyckte jag var konstig som gav så dubbla signaler med en glad röst men ledsen kroppshållning.

Och så många konstiga hundtränare jag träffat på som tyckt att jag ska ta tag i honom och ruska om honom om han inte kommer direkt utan står kvar och nosar på något spännande. En tränare sa till mig att när hunden inte kommer omedelbart när man kallar på den så är det detsamma som att den ger mig fingret. Och det skulle jag väl ändå inte tolerea och sedan belöna honom när han väl behagade komma. Den lilla vita var ungefär ett år när jag fick höra det! Så ledsen för han skull att jag inte gav tränaren fingret och gick där ifrån när jag fick ett så urbota dumt råd.

För hundar är olika. Det är liksom hela poängen med raser att de är olika, inte bara exteriört utan även mentaliteten. Jag blir så trött på alla som påstår att det inte spelar någon roll vilken ras det är. Det är väl klart som sjutton att det gör det. Sedan finns det såklart individer i raserna också. Alla Jack Russlar är ju förstås inte likadana men i grund och botten är de mer lika till sättet än om man jämför med en vallhund.

Jag tycker den här korta filmsnutten symboliserar ganska väl vad jag menar. Jag har nu haft det svarta luddet i snart två veckor. Vi har tränat lite på inkallning men inte på långa vägar så mycket som jag tränat med den lilla vita förstås. Så nej jag tror inte att den lilla vita ger mig fingret när han inte är snabbast fram till mig. Jag tror helt enkelt att de är skapta för helt olika ändamål och den lilla vita gör det jag ber honom om så bra han faktiskt kan.

Om att få bakläxa

Nu har det gått några dagar sedan jag uppdaterade bloggen med vad som händer här hemma i valphagen.

Det största som har hänt är att vi nu anmält oss till Silvias puppy class. Själva kursen startar den 21/1-13 men vi skulle redan nu skicka in en presentation av oss själva och hundarna. Självklart får jag prestationsångest när folk börja beskriva sig själva och sina hundar. Tänk om jag är sämst liksom. Knäpp i skallen är jag, säger jag till mig själv när jag tänker så. För jag har ju anmält mig till kursen för att jag vill bli bättre och duktigare inte för att jag redan kan allt och ska vara bäst i klassen. Fast bäst vill man ju vara när man är en tävlingsmänniska. Och det är faktiskt bra att vilja vara bäst, för det är en himla stark drivkraft för att komma framåt. Bara man klarar av att ta till sig av kritiken och våga vara sämst också. Och det vågade jag faktiskt när jag presenterade oss. Jag länkade till den här filmen för att visa vad Jumper har hunnit lära sig till nu. Och Silvia var så klart inte imponerad. Surprise! 😉 Nej hon tyckte att jag lockade fram hans beteenden och att de viktigaste för en så ung valp var att shepa fram beteenden så att han får en attityd att vilja jobba för mig. Lite jobbigt var det ju att hon inte applåderade och hurrade över vilken fantastisk hundtränare jag är och vilken begåvad liten valp jag har. Men jag tog till mig av det hon sa slutade locka och började klicka för alla möjliga beteenden som min lilla svarta erbjuder och vips så fick jag en ännu mer arbetsvillig valp. Dessutom har han nu utan att jag har bestämt innan vilka trick han ska lära sig lärt sig tre nya, studs, snurr och spinn. Ska se om jag kan filma det lite senare så att ni får se.

För övrigt har vi fortsatt med miljöträning, ensamhetsträning, hanteringsträning och koppelträning. Allt går så himla lätt och enkelt. Igår hade vi besök av en härligt, vild liten terrier. Det svarta luddet hängde med bra i svängarna när det vita luddet och Pelle fräste runt i trädgården. Han fick också följa med mig och lillmatte till stallet. Där fick han åka ryggsäck och han skötte sig perfekt. Fick hälsa på en massa barn och somnade så gott när vi sedan var ute i ridhuset för att spana in när lillmatte red.

Idag har han för första gången fått hänga med på en lite längre promenad på egna ben. Vi gick både på där det körde en massa lastbilar och bilar och sedan in i skogen där han fick springa lös. Han går redan så fint och följsamt i kopplet och visst reagerar han när det dundrar förbi stora lastbilar men inte så att han blir rädd. I skogen var det en fröjd att se honom fara fram. Och han är så underbart följsam även när han är lös. Har hela tiden koll på mig och kommer i fullfart när jag kallar på honom. Imorgon ska jag se till att få med mig bollen som belöning och inte bara godisbelöna honom.

Hanteringsträningen är nog det han ogillar mest även om han finner sig i det . För det är liksom inte kul att behöva vara stilla några längre stunder. Men jag har lyckats att både klippa klorna(och tyvärr rätt rejält i en pulpa också) samt tejpat hans öron. Hittade den här sidan på nätet om örontejpning. Tycker jag får till mycket bättre form på öronen med tejpen än vad jag fick med häftmassan.

Förutom att jag varit på jobbet en av dagarna också och husse fick stanna hemma så har det nog inte hänt så mycket mer. Jo föresten vi har tränat på att åka bil också. Det är ingen höjdare tycker han. Blir illamående och åksjuk. Men de sista rundorna har gått mycket bättre. Båda hundarna får sitta bak i hundburen nu och då verkar det som att den lilla vita har en lugnande inverkan på honom.

Om en bra dag

Idag ska det dåliga samvetet få vila. För idag ska det vita luddet och jag till ridhuset och träna agility. Det svarta luddet ska få vara hemma med lillmatte och husse. Det blir nästan som ensamhetsträning för honom. Han är inte speciellt förtjust i att bli lämnad av mig även om han har annat sällskap. Så det blir bra träning för honom.

Idag har vi vägt och mätt det svarta luddet. Det är verkligen inte lätt att mäta. Men det närmsta sanningen vi kom är att han idag väger 4,0 kg och är 30 cm hög. Min plan är att mäta och väga honom en gång/vecka. Min gissning är att han blir ungefär 37 cm när han är färdig. Ska bli spännande att se. Ni som har sheltie och har mätt dem regelbundet, hur höga var era vid 10 veckors ålder och hur höga är de som fullvuxna?

Här är en film på vad vi har tränat på den första veckan med det svarta luddet. 

http://www.youtube.com/watch?v=P5FdMLGptfA

I eftermiddag när det dåliga samvetet har fått ro ska jag titta på NM i freestyle. Michaela Neiglick med sin borderterrier Rut är min stora favorit. Håller tummarna för att hon går långt idag. Här är länken om till livestreamingen.