Om lyckan av att få ha två hundar

Jag känner mig verkligen ödmjukt tacksam till alla er som gjort det möjligt för mig att få ha två hundar. Min man, mina barn, mina kollegor och min chef. Utan er support hade det inte varit möjligt för mig att få uppleva det jag gör just nu.

För precis som jag trodde så skulle det vara stor skillnad mellan att ha en vallhund jämfört med att ha en terrier. Båda dessa hundar lär mig massor varje dag. Och jag uppskattar verkligen deras olikheter. Jag tror att jag kommer bli bättre på hundträning när jag nu tvingas anpassa mina kunskaper till en helt annan typ av hund. Och så här långt kan jag säga, sträck på er alla terrier ägare som har en väluppfostrad, trygg och glad terrier. För det ligger bra mycket mer tålamod bakom en sådan hund jämfört med en sheltie. Och nu kommer jag säkert få äta upp det påståendet tio gånger om. 🙂

Men det är verkligen mycket enklare att fostra en shelite,  i alla fall om jag jämför de två killarna jag har. Jumper har en otrolig will to please inställning och glömmer till och med bort att ta emot belöningen när han tex kommer på inkallning. Han är bara själaglad över att vara framme hos matte. Och det gör onekligen livet enklare. Sedan vet jag att det kommer komma en tid längre fram när han är helt döv och nonchalant när jag kallar på honom, men jag vet att det bara är en övergående fas om jag jobbar mig igenom den.

Men jag är också så stolt över min terrierkille. Han är verkligen coolast i stan. Jumper terroriserar honom ganska hårt emellanåt men han är tålamodet personifierat. Han reder också ut saker på egen hand utan att kräva stöd av mig. Han är alltid noggrann i utförandet och därför blir det oftast rätt även om det inte alltid går så fort.

Som sjukgymnast kan jag ju inte låta bli att fundera på deras olika fysiska förutsättningar. Nu jämför jag ju i och för sig en valp med en vuxen hund och det är ju inte riktigt rättvist men jag tror nog att skillnaden kommer hålla i sig även när Jumper är vuxen. Jumper är mycket mjukare i kroppen, han är kvickare i sina rörelser, älskar att springa och hoppa. Helt enkelt som gjord för att älska agility. Men samtidigt ser jag att skaderisken kommer vara större. Dels för att han i sin kroppskonstitution är närmare ett skadeläge i och med att hans muskulatur inte stramar upp leden på samma sätt som den gör på min terrier. Och dels för att han har sådan frenesi i sina rörelser och är mer galen eller mindre noggrann kanske jag snarare ska säga. Han liksom slänger sig hejdlöst in i leken och missar att det finns saker i vägen som man kan slå i och fastna i. Så stabiliseringsträning och koordinationsträning kommer få en helt annan betydelse med Jumper.

De här två killarna skänker mig många goda skratt varje dag. Och jag blir alldeles pirrig i kroppen när jag tänker på att jag om ett år kan börja fnittra agility på riktigt med Jumper. För nu tror jag att jag förstår vad Humlespunkarnas matte menar när hon skriver att hon och Spunk fnittrar agility. För det blir liksom som ett bubbel ända nerifrån magen när jag ser hur Jumper  fräser runt. Det gäller bara att få lite styr på det där fräset också och att själv hänger med i svängarna.

Den förberedande agilityträningen fortsätter. Så här såg det ut i går kväll när vi tränade. Verkligen en toppenbra uppfödare som skickar med en valptunnel som pressent tycker jag. 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s