Om att gilla olikheter

Det låter ju verkligen politiskt korrekt att säga att man gillar olikheter. Men jag gör faktiskt det för det allra mesta.

Olikheter är bra på så sätt att det gör att jag känner mig mindre misslyckad. Det beror inte bara på vad jag gör och säger hur det i slutändan blir. Och det är befriande tycker jag.

I hundvärlden finns det sååå mycket åsikter om hur man ska göra och inte göra. Och det finns en inställning tycker jag att det går att få alla hundar att bli lika följsamma och arbetsvilliga. Och misslyckas man med det man tänkt sig så beror det alltid på att man har gjort fel på ett eller annat sätt. Men faktum är att det nog inte alltid behöver vara så att man gör fel. Olika hundar är helt enkelt inte gjorda för samma saker. Det är faktiskt mycket svårare att få en Jack Russell att komma snabbt som blixten på inkallning även om man han har tränat på det så in i norden. Och det är ju inte så konstigt, de är ju skapta för att klar sig mer på egen hand och inte att vara sin ledare till lags.

Tänk om någon kunde ha sagt till mig när kämpade som mest med min lilla vita, vilken fin inkallning du har på honom, du kan inte förvänta dig att han ska komma rusande lika snabbt som en pudel gör. Han gör sitt bästa och det är jättebra. Fortsätt belöna det här beteendet så att det förstärks men var nöjd, ni har kommit så långt som man rimligtvis kan förvänta sig. Det hade varit som att lyfta en sten från mina axlar. För jag kände mig ständigt misslyckad över att inte få till den där superduper inkallningen som så många andra fick. Och den där känslan av misslyckande tror jag smittade av sig på min lilla vita även om jag försökte dölja den. Jag tror att han bara tyckte jag var konstig som gav så dubbla signaler med en glad röst men ledsen kroppshållning.

Och så många konstiga hundtränare jag träffat på som tyckt att jag ska ta tag i honom och ruska om honom om han inte kommer direkt utan står kvar och nosar på något spännande. En tränare sa till mig att när hunden inte kommer omedelbart när man kallar på den så är det detsamma som att den ger mig fingret. Och det skulle jag väl ändå inte tolerea och sedan belöna honom när han väl behagade komma. Den lilla vita var ungefär ett år när jag fick höra det! Så ledsen för han skull att jag inte gav tränaren fingret och gick där ifrån när jag fick ett så urbota dumt råd.

För hundar är olika. Det är liksom hela poängen med raser att de är olika, inte bara exteriört utan även mentaliteten. Jag blir så trött på alla som påstår att det inte spelar någon roll vilken ras det är. Det är väl klart som sjutton att det gör det. Sedan finns det såklart individer i raserna också. Alla Jack Russlar är ju förstås inte likadana men i grund och botten är de mer lika till sättet än om man jämför med en vallhund.

Jag tycker den här korta filmsnutten symboliserar ganska väl vad jag menar. Jag har nu haft det svarta luddet i snart två veckor. Vi har tränat lite på inkallning men inte på långa vägar så mycket som jag tränat med den lilla vita förstås. Så nej jag tror inte att den lilla vita ger mig fingret när han inte är snabbast fram till mig. Jag tror helt enkelt att de är skapta för helt olika ändamål och den lilla vita gör det jag ber honom om så bra han faktiskt kan.

Annonser

6 thoughts on “Om att gilla olikheter

  1. Jättebra inlägg Sofia! Jag tycker precis som du! Folk som säger att alla hundar går att få lika lydiga och klara allt lika bra, har alldeles för lite erfarenhet. Jag har två av samma ras, inte ens de två är likadana och jag får träna dem olika. Men det är ju lite det som är tjusningen också.

  2. Helt rätt!
    Jag har också två hundar av samma ras, de är tom halvsyskon. Men det är två olika personligheter, med olika förutsättningar.
    Fortsätt med din positiva träning, det syns ju att båda gillar att vara med dig. De är jättefina!

  3. Finns ju en anledning till varför vi har olika raser, många års avel för olika syften har ju lett fram till deras olika mentalitet och grad av samarbetsvillighet och läraktighet. Skulle vara konstigt om alla raser efter en sådan medveten påverkan har samma förutsättningar. Själv är jag riktigt besviken över att jag så sent som på 90-talet lärdes träningsmetoder som forskningen redan då visat sig vara ineffektiva inlärningsmetoder. Som troligtvis ledde till att min hund blev otrygg och opålitlig. Att det fortfarande finns människor som lär ut dem till nyblivna hundägare borde vara straffbart. Bli instruktör när du får tid till det och hjälp nyblivna valpägare att få en läraktig hund och fantastisk relation med den.

    Vi måste avliva alla myter om att man måste trycka ner hunden och ta över ledarskapet, det är förlegat. Och vi måste hjälpa människor att välja rätt ras utifrån deras behov och syfte med hunden. Alla vi som kan hund och som kommer i kontakt med människor i vår omgivning som har börjat fundera på att skaffa hund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s