Om att vara väldigt, väldigt orolig

Idag har vi mätt och vägt det svarta luddet igen. Tanken är att jag ska göra det en gång/vecka för att följa hans tillväxt och förhoppningsvis kunna ana vilken storlek han kommer bli som fullvuxen. Jag har hittat de här kurvurna som jag jämför honom med. Nu har jag ju bara två mätvärden på honom ännu så det är ju såklart förtidigt att kunna veta hur kurvan kommer se ut. Men om han följer den linjen som han nu ligger på så kommer han bli stor, 43,4 cm. Får de nya reglerna vara kvar alltså att hundar som mäter över 43 cm men under 45 får välja om man vill tävla i medium eller large så är det ju frid och fröjd. Men ändras det vid nästa regelrevidering och alla hundar från 43 cm ska tävla i largeklass så vet jag faktiskt inte om agility kommer vara ett alternativ för oss. Inte för att jag är rädd för att konkurrensen är för hård i large, den är nog minst lika stentuff i medium, utan för att jag inte tycker det är schyst mot hunden att behöva hoppa så mycket högre än sin mankhöjd. Det sliter så klart mycket mer på en liten largehund än på en stor medium. Kanske onödigt att oroa sig redan nu, men sådan är jag.

Det vita luddet och jag har varit på ridhusträning idag. Det gick mycket bättre än förra gången. Bättre fart och mer fokus. Kan ju bero på att jag såg till att jobba med belöningsskålarna igen. Men ärligt talat så känner jag att min motivation att träna agility med honom just nu är ganska låg. Visst har vi kommit långt med de förutsättningar vi har och har haft men jag vet i sjutton om han någonsin kommer få sådant driv att vi kan ge klass 2 ekipagen en match. Det kräver så himla mycket av mig att få honom i rätt träningsmode att jag liksom inte vet om jag tycker det är värt det. Jag vill så gärna träna på klurigheter i olika kombinationer men vi kommer aldrig dit. För så fort det blir lite svårt så tappar han farten och luften går ur honom. Han springer liksom aldrig av sig själv, jag måste hela tiden ligga på honom, men inte för mycket för då blir han långsam av det med.

Känns lite tröstlöst idag. Ska jag inte kunna köra agility på riktigt med någon av mina hundar? Men undrens tid är kanske inte förbi?

Annonser

6 thoughts on “Om att vara väldigt, väldigt orolig

  1. Det vita luddet ska du lämna över till dottern för en rallylydnad-karriär, det passar honom och dottern perfekt. Det svarta luddet slutar du oroa dig för, var han landar i höjd kan du inte påverka och blir han large så blir han… Gränserna måste ju vara satta utifrån att hundarna klarar dem fysiskt utan att slitas ut, annars måste de ändras. Fortsätt ha kul med honom!
    I värsta fall får du köpa en tredje hund 🙂

    • Rallylydnads karriären tänker jag minsann inte skänka bort. Däremot får hon gärna köra lite mer freestyle med honom.

      Tyvärr är det så att höjden är lite för tuff för de små largehundarna och det är därför man gjort om reglerna. Men på VM gäller 43.99 som övre gräns för medium. Så håller min prognos har vi ju en hel halv cm tillgodo. 😉

      En tredje hund?! Ja varför inte. Men då måste jag nog först bli hemmafru. 🙂

  2. Jag vet preciiis hur det är att måla höghus av en kotteplutt, och jag har jättemånga höns i hönshuset som jag gjort av en endaste fjäder, och är således en mästare i att oroa mig. Men ha i bakhuvudet att hundar växer olika fort, Jumper kanske knakväxer mycket i början men väldigt lite på slutet. Han blir säkert stor, han ser ut som en rejäl pöjk, men inte föör stor. Det har jag svårt att tro. (A:s sheltie, om du minns, ser ju jättestor ut men är kring 43 nånstans.)

    Nä. Jag tror du kommer få riktigt galet roligt på agilityplanen med Jumper! Och i och med att du troligen kommer träna agility mer sällan med det vita luddet, när Jumper är up and running, så gissar jag att han kommer vara mer taggad de gånger ni tränar. (Om jag får se till hur Humlehunden funkar.) Annars är det väl en jättetoppen-idé med rally för vita luddets del…?

    Och…Kommer du ihåg när jag ylade i bloggen om att jag trodde Spunk skulle bli någonstans i giraff-storlek…? Och så blev hon pytteliten 🙂

    (För övrigt tror jag att du apselut kommer skaffa dig en agility-hund till i den närmaste framtiden, hur det än går med Jumpers storlek. Tror jag, haha 🙂 )

  3. Nu vet inte jag hur mkt du tränar med Milou, men han kanske behöver en paus? Vi tränade ingen agility på en månad, och det har get båda mina hundar jättemkt motivation. Kanske skulle du testa lite annat med Milou också, om du inte redan gjort det – typ sök och spår, det känns som det kunde passa honom bra!

    • Jag tror inte det beror på att han inte får göra annat. Vi tränar rallylydnad, lägger vilt- och blodspår samt tränar trick. Tyvärr tror jag inte han blir en racerhund på agilitybanan hur mycket han än får vila från det. Vi har nämligen inte tränat särskilt mycket agility sista tiden. Det är nog snarare så att jag måste lära mig att vara nöjd med det jag har.

      Du är så duktig på att se dina hundars framsteg Linnea och inte bara mäta i meriter och resultat på banorna. En bra egenskap tycker jag. Jag är tyvärr lite väl prestations inriktad ibland, vilket gör det svårt att vara nöjd när det inte blir så som jag vill att det ska vara.

      • Jag tror att det kan vara en god insikt, att vara nöjd med det man har – det gäller ju andra områden också såklart och att släppa lite på sina prestationskrav (vilket kanske är det viktigaste). Jag har ju hund för jag älskar hundar, jag har alltid älskat att umgås och bara vara med andra djur. Mina hundar är familjemedlemar i första hand, sen har våra intressen utvecklats efter hand och jag har upptäckt hur roligt det är att träna med dem. Men jag njuter varje dag av att bara ha deras sällskap. De behöver inte prestera, det viktiga är att vi alla mår bra och har roligt tillsammans. För mig är det det viktigaste. För det var ju därför jag skaffade hund, inte för att vinna pokaler och stå högst på resultatlistorna. Det är därför jag har två italienska vinthundar, för jag älskar rasen – och för att vi passar så bra ihop. Min tillvaro förändrades till stor del för 3 år sedan då jag gick i väggen. Mina perspektiv omvärderades och förädlades. Jag har tagit mig över många hinder men kämpar fortfarande med tidiga mornar (vilket är min akilleshäl sen utbrändheten). Vi har alla våra saker att jobba med! Jag har också kämpat med höga ambitioner och prestationskrav.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s