Om ett beslut som måste få mogna

Så är det ofta för mig. Beslut är ingenting jag bara fattar så där rakt upp och ner, i alla fall hör det inte till vanligheterna. Nej mina beslut är som en process där olika alternativ ska vägas in för och emot. Och helst ska jag älta det femtioelva gånger med alla som orkar lyssna så de nästan får skavsår i öronen. Och sedan måste jag sova på saken också i ett par veckor minst. Men när jag väl har bestämt mig så brukar det vara väldigt svårt att få mig att ändra mig.

Just nu håller jag på med en sådan process. Och jag är har nog kommit ungefär halvvägs. Så nu passar jag på att utnyttja mina bloggläsare också till att älta mitt beslut med. Jag föredrar såklart om ni håller med mig till punkt och pricka i mitt resonemang. Eller föresten kanske inte. Ju fler perspektiv jag kan få på mitt beslut desto bättre är det ju.

Jag har varit inne på ämnet tidigare här på bloggen, men nu tar vi det en vända till.

Frågan som jag ska ta ställning till är om jag ska lägga av med agilityn med min lilla vita?

Det känns som ett megastort nederlag att sluta, att ge upp liksom. Jag älskar ju att träffa agilityfolk. Finns det några trevligare människor egentligen? Jag älskar att planera våra träningar, att åka och tävla och att gå kurser. Men det är så tydligt att det är jag som älskar det, inte det vita luddet. Visst är förutsättningarna optimala dvs torrt och soligt och lagom varmt med superduper god belöning så kan han väl tycka att det är helt okej, kanske till och med lite små skoj. Men det blir liksom aldrig mer än så för honom. Vi är ändå inne på tredje året nu så jag tycker det borde ha lossnat nu. Visst vi har plockat pinnar, 2 i hopp och 4 i agility. Men vi har aldrig placerat oss bättre än trea och det har varit mååånga sekunder från toppstriden.

Så som jag tänker just nu är att vi fortsätter med agilityn nästa år också. Förhoppningsvis tar vi en pinne till i hopp och kan flytta upp i tvåan. Om det blir en pinne till så startar vi några tävlingar i tvåan så att jag får känna på svårigheterna där. Vi är ju med i ett lag också och de kommer jag såklart inte att svika. Vi har några roliga kurser inplanerade under våren också som jag ser väldigt mycket fram emot. Så ett år till känns lagom att ge det.

Men jag vill ju ha något meningsfullt att göra med det vita luddet. Så jag hoppas att rallylydnanden ska passa honom bättre och att vi kan få lite framgångar på de tävlingarna. Det känns som att det är mer hans grej. Det behöver inte gå så rysligt fort, jag är hela tiden nära och kan stötta honom. Dessutom är det faktiskt nästan lika roligt som agilityn. Fast bara nästan. Jag gillar ju när jag själv får springa och ta lite. Det är verkligen svårt att få träningsvärk efter ett rallylydnadspass.;-)

Och så får det svarta luddet ta över i agilityn. Om ett år om allt går som planerat kan vi ju börja köra på med riktig agility. För han älskar ju redan att springa fort, fort så snön sprutar bakom honom. Han har heller inga problem med skitväder som regn, slask och snö. Han springer lika glatt för det. Så det känns som att vi är lite mer lika så jag och det svarta luddet.

Så vad säger ni om de här tankarna? Tänkte att jag skulle fatta ett beslut inom de närmsta månaderna i alla fall. 🙂

Annonser

13 thoughts on “Om ett beslut som måste få mogna

  1. Du måste väl inte fatta något absolut slutgiltigt beslut..?
    Min lilla Cartman (http://pudeltv.se/udo/?page_id=1053) älskar inte heller agility. Jag har ofta tänkt att jag ska lägga ned allt vad agility heter med honom och ägna mig åt tävlingslydnad istället, eftersom Cartman gillar det mycket mer.
    Men jag kan inte låta bli att träna och tävla bara liiite agility med honom ändå 🙂 när förhållandena är optimala! Fast det kanske känns lite onödigt att anmäla till tävlingar och så stryka sig bara för att det regnar… Men om man har en annan hund att tävla med så har man ju iallafall inte åkt i onödan!
    Jag tycker att Cartman verkar tycka att agility är roligare nu sen jag slutade att träna för ofta och i dåligt väder 🙂

  2. Jag förstår känslan… Humlehunden (som inte heller är särskilt förtjust i agility) har blivit mer taggad nu när vi tränar sällan, kortkorta pass och bara sånt hon tycker är kul (inte massa platta tunnlar och slalom, till exempel). Speciellt när hon får hänga med till agilitybanan och kika när jag tränar med Spunk, och solen skiner och gräsmattan är torr. Då kan hon räserfräsa nåt varv eller två, sen räcker det.

    Så vi fnittrar lite ibland, på hennes villkor och som en aktivering bland alla andra. Att sluta helt med agility för hennes del skulle jag inte få för mig, däremot så ”behöver” hon inte om hon inte har lust just idag. Då fnittrar jag med Spunk istället.

    Så nä, sluta inte helt vettja skulle jag nog säga. Vänta och se hur det blir när du tar med båda på träningar, de brukar vara duktiga på att tagga varann. Dessutom blir det ju mycket kortare träningspass för hans del nu när du ska träna Jumper också 🙂

  3. Nä, inte sluta! Det vita lilla luddet sitter ju vid sin väska och väntar flera timmar innan agilityträningen – han älskar det, men behöver utöva det på sina villkor och i sin takt. Han är ingen agilityhund, han är en rallylydnadshund med hans fina följsamhet och noggrannhet. Överlåt agilitykarriären till den lilla svarta virvelvinden men låt den lilla vita brisen få vara med på banan ibland. Håller med föregående talare om att det är en bra aktivering, bland alla andra, så använde jag agility på min förra hund som jag tävlade i lydnad. Och jag tror att han blir mer taggad på banan av att få träna/tävla agility mer sällan.

    Det enda beslut du behöver ta är om du ska lägga ner hans agilitykärriär – och det beslutet tog du när du köpte den lilla svarta virvelvinden. Du kan sova gott i fortsättningen!

  4. SV: Tack så mycket! 🙂

    Rallylydnad är RIKTIGT roligt! Jag har fastnat för sporten och har nu blivit redo att försöka satsa! Jag tror din lilla vita kommer gilla det lika mycket som min lilla vita! 😉

  5. Som vi tidigare varit inne på så handlar det om ambitionsnivå. Jag har tränat agility med Beckham dubbelt så länge som du och Milou, minst, och ungefär 3 år nånting med Sigge – förutsättningarna var såklart helt annorlunda, Sigge var 2 år när jag tog hem honom, Beckham var 1 år. Beckham kommer aldrig kunna tävla – men jag har inte ens tänkt tanken att han och jag inte ska fortsätta träna agility, han älskar ju det och vi har jättekul när vi tränar. Som jag ser det är enda anledningen till att sluta träna en hund är om hunden får ont av träningen eller verkligen inte tycker det är kul. Att en ny hund skulle innebära att man fattat ett beslut om om att lägga ner den ”gamla” hundens karriär förstår jag inte alls. Man skaffar ju en hund till för att man vill ha en hund till. Eller?

    • Min anledning till att eventuellt lägga ner agilityn med Milou är ju inte att jag har en ny hund. Anledningen är just att Milou inte tycker att agility är jätteroligt. Bara ibland, när förutsättningarna är de rätta. Så det är inte för att jag tycker att min nya hund är bättre än min gamla som jag funderar som jag gör utan just för att min gamla hund mer ska få ett liv som passar honom. Och jag har nog kommit fram till just det att bara köra agility med Milou när han är på topp och låta honom göra annat för övrigt som han gillar mer tex rallylydnad, tricks och spår.
      Jag vill ju att båda mina hundar ska få ett så bra liv jag någonsin klarar att ge dem.

  6. Det jag menade med att lägga ner karriären, Linnea, är precis det som du menar – att sänka ambitionsnivån med den vita och sluta kämpa med hans svårigheter, istället jobba med hans fördelar, som inte kommer till sin rätt i agility. Men inte sluta med agility, eftersom han gillar det. Precis som du beskriver, Sofia, alltså låta honom ha kul.
    Många skaffar en hund till för en specifik karriär inom hundsport, för att man älskar sporten (och hundar naturligtvis), i vissa fall skaffas en ny hund för att den nuvarande hunden inte kan motsvara ägarens ambitionsnivå. Den lilla svarta valdes utifrån sina förutsättningar till en agilitykarriär – och kraven på den lilla vita kan då släppas. Win-win.

    • Intressant att läsa om era tanker kring det här. Det är ett helt annat sätt att tänka – helt nytt för mig! För mig har valet av ras aldrig styrts av karriärtankar eller en viss aktivitet. Mitt intresse för agility har ju vuxit fram efterhand. Vi liksom upptäckte det på vägen. Och även om jag inser att det finns raser som kanske lyckas bättre med agility än ”min” ras så skulle jag nog inte kunna välja annorlunda ändå. För jag älskar ju just den rasen. =)

  7. Jag tycker inte att du behöver välja men precis som de andra kloka flickorna säger, kanske sänka ambitionsnivån. Dingo börjar närma sig 9,5 år, en riktig gamling på agilitytävlingarna! Just åldern är väl kanske inte ett hinder i sig men han är stelare och mindre smidig. Nu när det blivit ett naturligt uppehåll i och med graviditet och spädbarnstid kommer jag inte göra någon megasatsning kommande säsong. Vi kommer inte att åka land och rike runt varje helg, dock kommer jag att anmäla oss till lite tävlingar i närheten för att vi tycker det är roligt. Tassa får då en chans att miljöträna och känna pulsen. Vad ska Dingo och satsa på istället för agilityn då? Jo, vi har startat lite apporteringsträning. Jätteskoj.
    Välj inte, men modifiera =D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s