Om en magisk känsla

Tänk om man kunde få välja vilka dagar man ska tävla. Eller det får man ju i och för sig göra. Men när man sitter hemma och planerar vilka tävlingar man ska åka på så har man ju inte en aning om, om man kommer ha den rätta känslan när den dagen kommer. Nej tänk om man liksom kunde bestämma sig för att idag tävlar vi den dagen man har den rätta känslan.

Igår när vi var iväg och tränade rallylydnad så hade vi den rätta känslan hela passet jag och det vita luddet. Den känslan är magisk tycker jag. Tänk om vi kunde fått räkna gårdagens träning som tävling. Då hade vi lätt fått ihop våra 70 poäng. Igår var en sådan där träning när allt satt, alla moment och kontakten var 100% hela tiden. Jag kan inte sätta fingret på varför det gick så bra igår. Kanske var det för att det var andra gången vi var i lokalen så miljön var inte helt ny. Det vita luddet blir lätt ofokuserad i nya miljöer och då tappar han kontakten och blir nosig. Det är nog det jag oroar mig allra mest för när vi ska ut och tävla. För tappar han fokus och kontakt så blir det ju även svårt att få till klockrena moment. Får helt enkelt se till att träna på många olika platser så kanske han tillslut klurar ut att det är mig han ska ha fokus på oavsett var vi är och tränar.

Tyvärr la telefonen av när vi skulle filma lite från träningen. Men vi bjuder på den snutten vi fick med.

Om reklamfilm

Nu har vi gjort en liten reklamfilm jag och ludden. För vi är så super nöjda med våra FitPAWS  Paw Pods från Dogmania. Det går nog att utveckla övningarna i all oändlighet känns det som. Här är några exempel på vad vi har använt dem till hittills.

Nästa grej vi ska testa är att lägga alla fyra på rad och se om det vita luddet klarar att gå framåt på dem. Sedan kan man ju försvåra alla övningar genom att låta den rundade sidan ligga nedåt förstås. Vi kör ganska korta pass nu i början max 3 minuter för det är riktigt jobbiga övningar. Det svarta luddet klarar inte att ha den runda sidan nedåt ännu.

Om att bli skolflicka på nytt

För en vecka sedan började jag och det svarta luddet i skolan. Vi går i en internationell skola som har sitt lärosäte i Slovenien. Och fröken i klassen är självaste Silvia Trkman.

Det var onekligen lite pirrigt att börja i den här klassen. Alla mina klasskompisar verkade så himla duktiga när vi skulle presentera oss. De hade ungefär 25 hundar var och alla hade hållit på med agility på hög nivå i tusen år. Dessutom hålls kursen på engelska, kanske ska vara glad att det inte var på franska. Men det är ungefär 100 år sedan jag behövde utrycka mig i seriösa sammanhang på engelska. Så pirrigt som sjutton gubbar var det i måndags när skolan började.

Men hittills har det faktiskt gått ganska bra för mig och det svarta luddet. Det tackar vi  google translate för när det kör ihop sig med språket och så lär vi oss att vara lite modiga och göra fel ibland.

Så här skrev Silivia i sitt omdöme om vår första lektion:

Great job! Very impressive 4in already — what a balance! Great paw touch too (try to get one paw only too, on a smaller target and with a different cue) and great pivoting! For the frog, try to get the legs extended all the way back next. Very cool!

Så här såg det ut.

Visst är vi lite modiga?! 🙂

Om bara det bästa

Idag har jag gjort något roligt. Jag har beställt lite nya leksaker till ludden! Och eftersom de är de bästa ludden i hela världen så ska så klart leksakerna hålla samma höga klass. Alltså endast det bästa är gott nog. Om du också har ett eller flera bästa ludd hemma hos dig skulle jag rekommendera att du kikar in här.

Hanna som äger Dogmania har mycket god smak så här kommer man aldrig att bli besviken som kund.

Den här fina kampgodispipleksaken ska bli det vita luddets tävlingsbus och träningsbus när han och lillmatte tränar. För då ska det ju så klart vara extra roligt.

 

Och de här finurliga små halvbollarna ska vi använda till båda två för att öva upp balansen och koordinationen.

Så missa inte att handla hos Hanna om du också vill ha det bästa. 🙂

 

 

Om att äntligen få städhjälp

Nu äntligen ska det bli lite ordning här hemma! Det kommer aldrig mer ligga saker framme, det kommer alltid vara undanplockat från golven så man inte riskerar att trampa på saker så man skriker högt när man ska upp på toan mitt i natten. För nu har vi äntligen skaffat städhjälp. Eller rättare sagt städaren håller just nu på att skolas in i jobbet.

Så här ser det ut. Den 18/2 ska han vara fullfjädrad städare för då ska vi nämligen lämna in vårt bidrag i tricktävlingen Dagens trick #11som Susanne på Freestylehundar arrangerar. Tänk vilken fantastisk människa hon är Susanne som inspirerar så många att träna med sina ludd. 🙂

Om att nästan lyckas

Igår var jag och det vita luddet på agilitytävling i Halmstad Hundarena. Vi önskar båda två att alla agilitytävlingar skulle hållas just där för alltid i all evighet. För vi gillar inte när det är kallt, regnigt och smutsigt. Jag som håller i kopplet kan väl i och för sig tänka mig att stå ut en dag eller två under sådana förhållanden, men det vita luddet vägrar. Han har berättat för mig att då kan jag åka själv i fortsättningen om det ska vara på det viset eller ta med mig det svarta luddet. För han verkar inte ha några som helst issus med att skita ner sig. Och det är sådant som gör att vi kommer få så himla roligt i framtiden alla tre.

Resultatet blev inte riktigt som vi hade planerat. Tanken var att vi skulle plocka den sista pinnen vi har kvar i hoppklass ett och göra ett hejdundrandes roligt och felfritt agilitylopp. Men så blev det inte riktigt.

I hopploppet var jag nog lite överladdad. Jag vet ju att jag måste jobba nära honom hela tiden även när han är inne i böjda tunnlar för att han ska höra mig och inte sakta av. Och jag jobbade nära. Så pass nära att jag sprang rakt in i en nummerskylt som stod vid en av de böjda tunnlarna så den flög upp och la sig på tunneln. Då hörde han mig lite för bra kan man säga och bestämde sig för att springa lite långsammare eftersom jag verkade vara lite våldsam just idag. Vem vet rätt som det är kanske jag springer rätt in i det vita luddet så han också far upp och hamnar uppe på en tunnel. Så ett mycket klokt val av honom egentligen att hålla ett behörigt avstånd till mig. Men tyvärr så orsakade det lilla missödet att vi hamnade 0.9 sekunder utanför referenstiden. Men för att plocka den sista pinnen hade vi behövt vara ytterligare lite snabbare.

I agilityloppet så blev det en snopen vägran. Jag förstår fortfarande inte varför han missade att gå in i slalomet. Ingången var super enkel, kanske viftar jag lite för mycket med armen? Ja, ja han viftade i alla fall väldigt mycket på svansen i båda loppen vilket ju är det viktigaste viftet av alla vift i agility. För där sitter nämligen skrattmusklerna på mina hundar. Och om vi har roligt så gör det inte så mycket om det inte blir exakt som vi hade planerat.

Om vårt bidrag

Idag är sista dagen i tricktävlingen som jag och det vita luddet är med i. Sista dagen betyder att jag senast idag ska skicka in filmbeviset på att vi klarat uppdraget. Alltså att det vita luddet på mitt kommando ska marscher fyra steg framåt med höga ben.

Så här blev resultatet. Vad tycks? 🙂

Om kramp

Idag drabbades vi alla tre av olika sorters kramp när vi var ute på vår dagliga skogspromenad.

Den av oss som fick den jobbigaste krampen var det vita luddet. Han fick nämligen köldkramp i baktassarna trots att det bara är ett par minusgrader. Så honom tyckte vi synd om idag jag och det svarta luddet.

Men jag och det svarat luddet fick kramp av mer positiv karaktär. Jag fick dubbelkramp. Först i klicktummen eftersom det svarta luddet är så superbra på att skvallra och komma blixtsnabbt på inkallning. Jag älskar att kalla in honom för han vänder på en tioöring och sätter full fart mot mig och hela vägen in så bara ökar han farten så att han får sladda och vända tillbaka när han kommit fram. Verkligen värt att få kramp i klicktummen för sådana saker tycker jag.

Sedan fick jag kramp i skrattmusklerna också. För när man släpper de två ludden lösa i skogen är det ungefär som att gå på kosläpp på våren. De blir alldeles förtokade och hoppar och skuttar och jagar varandra så snön yr om tassarna på dem. Och då är det verkligen svårt att hålla sig sur eller allvarlig. Det är faktiskt helt omöjligt. Antingen skrattar man högt och hoppas att ingen hör en eller så går man med mungiporna uppdragna till öronen och ler och skiner som solen själv. Det här är de två tillstånden man pendlar mellan och då får man kramp i skrattmusklerna till slut.

Och det svarta luddet fick också kramp i skrattmusklerna. Men på hundar sitter inte skrattmusklerna i ansiktet utan vid svansroten. För hans långa fina svans viftar som en hel propeller när vi är ute på sådana här roligheter. Han är verkligen som en vitamininjektion. Glad och positiv och älskar hela livet.

Så alla sorters kramp fick vi idag tillsammans.

Om ensamhet

Det är nu bara knappt två veckor kvar tills jag ska börja jobba igen. Då har jag haft förmånen att vara valpledig från jobbet i 6 veckor. Så för att vi inte ska bli helt chockade jag och mina fina ludd när den här härliga tiden är över så har jag nu inlett operation ensamhetsträning ordentligt. För även om jag bara ska jobba fyra timmar/dag under hela våren så vill jag successivt vänja dem vid att vara själva lite längre stunder. Fast jag tror att det är mest jag som behöver vänja mig vid att vara ifrån dem.

Så igår gömde jag mig nere i tvättstugan under ett tvättberg. Idag var jag så modig att jag tog bilen och körde iväg för att köpa lite nya blommor nu när julblommorna har dukat under och imorgon ska jag åka iväg och storhandla. Så sakta men säkert ska jag vänja mig vid att vara ifrån mina godingar. För det står helt klart att den som tycker det här är jobbigt är jag. Ludden sover och vilar så lugnt och fint när jag är borta. De kanske tycker det är lite skönt att inte ha mig hängandes i hasorna hela dagarna. 😉