Om ett genombrott

Det här med RC-träningen har inte gått så bra som jag hade hoppats på. Dels så har vi inte kunnat träna på flera veckor eftersom jag inte har haft möjlighet att åka till Öland på helgerna. Här hemma får jag inte plats med en hel balansbom med yta både före och efter. Och på klubben har vi inte tillgång en låg balans.

När vi gick över från att springa på plankan till att springa över hela balansbommen så var det som att det svarta luddet inte alls kunde generalisera det han gjort på plankan och överföra det till balansbommen. Jag skickade in filmer till Silvia för att få råd om hur jag skulle göra. Hennes förslag var att lägga dit mattan igen och sedan successivt minska ner på den. Till en början tyckte jag att det funkade bra. Men ganska så snabbt så fungerade inte det heller.

Jag har funderat massor på varför det helt plötsligt inte fungerar. Och min slutsats har blivit att han faktiskt inte förstår vad det är han ska göra. Han förstår inte vilket beteende det är som belönas. Så då har jag fått fundera på hur jag ska få honom att förstå hur han ska göra men ändå bibehålla farten. För att få honom att förstå i ett långsamt tempo är inga problem.

Det jag kom fram till borde kunna fungera är helt enkelt att göra det mycket tydligare för honom när han utför rätt beteende. Så även om Silvia menar att belöningen alltid ska komma och att det räcker med att jack-potbelöna för att de ska förstå så verkar det inte funka för oss. Jag vill ju fortfarande ha fokus framåt på honom. För att få ihop det här fick jag ta hjälp av lill-matte, en klicker, en skål och köttbullar. För att få honom att förstå plockades helt enkelt belöningsskålen bort när han missade kontaktfältet. Vi baklängeskjedjade hela balansbommen och jippi! Nu känns det äntligen som han förstår vad det är han ska göra. Den sista rundan vi körde idag över hela balansbommen gick så bra att jag nästan blev lite tårögd. 🙂

Tyvärr dröjer det nu ett par veckor innan vi kan träna det här igen. Det är bara att inse att vi inte kommer vara redo att börja tävla agilityklass i vår. En rimlig målsättning är nog att tidigast börja tävla någon gång under hösten 2014. Det känns ju långt borta men samtidigt lite skönt.

Annonser

Om att ta det ganska lugnt

Om ett par veckor fyller det svarta luddet ett år. Det där med tid är ju en märklig sak. På ett sätt känns det som att det var alldeles nyss som vi åkte ner till Eva på Stjärnstugans kennel i Skåne och hämtade hem en liten ullig, mysig och underbar shelite kille. Men i samma andetag känns det som att vi alltid har haft honom hos oss. Som om han alltid har legat och sovit i min säng och tryckt sig mot min rygg. Som sagt mycket märkligt det där med tid. Nu ska jag inte fördjupa mig mer i det och bli väldigt filosofisk. För det kan man ju verkligen bli när man tänker på begreppet tid.

Nej, istället tänkte jag fördjupa mig i inlärning av gungan. Vi tar det väldigt lugnt med inlärning av både gungan och slalom. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att jag inte vill utsätta en växande kropp för den ganska extrema belastningen som det blir på kroppen att svänga tolvpinnar i full fart och att springa i full fart upp på gungan som sedan smäller ner. Den där smällen fortplantar sig ju genom hela kroppen på hunden och komprimerar lederna ganska ordentligt. För mig spelar det ingen roll om man säger att hunden har växt färdigt för flera månader sedan. Det är ju mycket möjligt att de har växt klart på höjden men där med inte sagt att alla delar av kroppen ännu är redo för att ta upp hög belastning. Jag är säkert yrkesskadad, men så tänker jag i alla fall. Mitt mål är att om vi får vara friska så ska vi vara tävlingsredo om ett år. Det känns som en rimlig målsättning med tanke på att det kommer ett långt uppehåll i träningen när vintern kommer. Det känns bra att ha hela nästa vår och sommar på oss att få till de sista detaljerna på. Så min nya fröken Jenny Damm får nog räkna med att hon har mig i hasorna åtminstone till dess. 🙂

Om nästa steg

Jippi! Vi fick godkänt på förra läxan och en ny lektion har dimpt ner i mailkorgen. Det här var verkligen en utmaning för oss. Vi har ännu så länge bara tagit oss till hinderpassage 8. Det finns mycket att jobba på för oss och jag gissar att kritiken inte kommer vara nådig den här gången. Men det är ju så jag vill ha det. 🙂

Om att ha tur som Ingmar Stenmark

Har ni hört den där intervjuven med Ingmar Stenmark där en reporter säger att det är ju fantastiskt vilken tur du har haft på de sista mästerskapen? Ingmar svara då att ja, det är märkligt, ju mer mer jag tränar desto mer tur får jag. 🙂

Jag behöver mycket träning för att få tur kan jag konstatera efter att ha jobbat med samma övning nu i flera veckor med det svarta luddet. Igår skickade jag in den förhoppningsvis sista filmen på den här övningen till Jenny.

Idag har vi varit på Valpsprattel hos Humlespunkarna. Det var nyttigt vill jag lova. Massor med braiga övningar för valpar och slynglar. Det svåraste av allt var att kunna jobba koncentrerat och ligga stilla trots att det for runt en massa roliga valpar och tjoande människor. Alldeles för lite har vi tränat på just det. Men det gick riktigt bra och vi hade faktiskt mer tur i det här momentet än vad vi har tränat på det. Idag provade vi för första gången säcken och heja, heja han fixade den själv på slutet med bra fart. En väldigt mysig dag med massor av supersöta, spralliga och roliga valp/unghundar har vi haft idag. 🙂

 

Om att ha lika lätt att suga åt sig som en tvättsvamp

Blir så trött på min egen känslighet ibland. Önskar jag hade lättare för att inte vara som en tvättsvamp och suga åt mig av när människor i min omgivning inte alltid är så snälla. Fast ingen har egentligen varit elak men jag är så känslig för undertoner och antydningar. Måste verkligen bli bättre på att bortse från sådant som tar energi. Till exempel har det hänt mer än en gång att någon visar att den stör sig på vad jag skriver i min blogg om mina ludd. Tydligen kan det uppfattas som att jag tycker att mina hundar är bättre än vad de faktiskt är. Till den som säger eller tänker så om mig och mina hundar kan jag bara säga:

Skit på dig!!!

-Så kan man säkert uppfatta det jag skriver.

Men jag är fullt medveten om att mina ludd inte är perfekta, att de har sidor som behöver jobbas med. Och att jag säkert gör mycket på ett sätt man kunde gjort bättre. Men för mig är mina ludd precis så bra som jag någonsin har kunnat drömma om. Att jag är stolt och nöjd över mina båda ludd betyder inte att jag tycker att någon annan är sämre. Jag jämför mig helt enkelt inte med andra här.

Syftet med den här bloggen är inte att skryta eller förringa vad andra gör eller inte gör med sina hundar. Syftet är väldigt enkelt. Jag vill bara beskriva min vardag med mina ludd för att jag i framtiden ska kunna gå tillbaka och läsa om vad vi gjort, vad som varit svårt och vad som har gått som en dans. Och självklart blir jag glad om någon läser här och kommenterar. Och väldigt glad blir jag om jag kan inspirera någon att göra kul saker med sin hund. Jag hittar ofta lust att träna mer och hitta på roligheter med ludden när jag läser andras hundbloggar. Men om någon känner att det blir jobbigt att läsa om vår vardag så snälla låt bli!

Här är en eventuellt jobbig film från kvällens skogspromenad. 🙂

Om tajming

I helgen har jag och det svarta luddet jobbat hårt med kombinationen vi  fått från fröken Damm. Feedbacken jag fick från det sista jag lämnade in var, explodera mer i starten, se till att ha bytet klart innan det svarta luddet hoppar av, tryck honom på linjen så han får en fin sväng i stjärnan och variera svängen tillbaka.

Och det låter ju plättlätt att fixa det. Men, nej det var det visst inte alls det. En gång när jag försökte explodera i starten så exploderade jag så pass att jag stod på näsan. Som tur var filmades det inte just då! Och det där med tajmingen alltså, så himla svårt jag har för det. Att vara på rätt ställe i rätt ögonblick för att få till ett fint flyt. Så här ser det ut. Nu väntar jag spänt på frökens kommentar. Vad tror ni? Kommer hon såga mig vid fotknölarna? 🙂