Om att vara skomakarens barn

I dag tänkte jag tycka lite synd om mig själv. Vi var på klubben och tränade jag och ludden på eftermiddagen. Det blev ett sådant där bra pass när allt funkade och hör och häpna båda ludden var speedade och sprang fort som attan. Och då gäller det att ligga i så man hinner med och placera sig rätt i svängarna. Och springa snabbt kan jag ju faktiskt göra, lite för snabbt för mitt eget bästa. För lagom när jag fått upp farten och ska bromsa in för att hjälpa det svarta luddet i ett byte så liksom släpper fästet under foten. Och då small det. I mitt högra lår. Jag tror den muskeln är som ett förtorkat gummiband. Ni vet, är man försöker dra ut det i sin fulla längd så brister den innan man kommit halvvägs. Så nu sitter jag här och gnider mitt onda lår.

Men eftersom min långa stiliga man är sjukgymnast (det är ju i och för sig jag också) så tänkte jag att i kväll kommer han ju ta fram sin magiska händer och fixa till mitt lår. Men icke sa nicke. När jag bad honom att massera lite på det eftersom det fortfarande krampar i det så blev svaret:

-Det borde du väl veta att det är hands off på akuta muskelbristningar?! Du lindade det väl hårt med en gång när det hände och åkte hem?

Hallå liksom! Här är man skadad och behöver lite magisk hjälp. Så är det att vara skomakarens barn.

Jag svarade honom lite vagt på hur jag hade agerat i samband med skadan. Att jag fortsatte springa i en halvtimma och sedan gick en runda på 45 minuter i skogen är nog bäst att jag håller tyst om. Det gick ju ganska bra, även om jag haltade en hel del när jag gick i skogen. 🙂

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s