Om att ha en högsta önskan

I helgen som gick var vi iväg och tränade tävlingsnerverna. Vi var i Mönsterås på en inofficiell tävling där de förutom två öppna klasser också hade en nybörjarklass. Resultatmässigt gick det år skogen. Och det jag upptäckte var att det är inte hela världen om det inte blir något resultat. Det intressanta var att när jag banvandrade hade jag inte en enda tanke på om vi skulle kunna placera oss mot våra konkurrenter. Det enda jag fokuserade på var att hitta den bästa lösningen för oss för att kunna ta oss runt banan. Och när det sedan var vår tur och det inte gick så som jag hade tänkt mig så kände jag ingen besvikelse överhuvudtaget. Jag var bara förundrad över hur mycket som faktiskt gick jättebra.

Så vi åkte från tävlingen utan resultat men med känslan av att det finns mycket som vi kan och att det finns hopp om att vi i framtiden kommer kunna placera oss. Det var väldigt skönt att inte känna någon besvikelse vilket jag var väldigt rädd för att jag faktiskt skulle känna. Jag kände mig bara taggad att tävla ingen. Och då ska jag ta med mig det jag lärde mig på den här tävlingen och göra nästa tävling ännu lite bättre.

Men det finns en sak som jag verkligen önskar mig när vi nu i veckan ska ge oss ut på riktigt och börja tävla officiellt. Jag önskar fina linjer till hunden att springa på. För det var faktiskt något jag blev lite besviken på nu i helgen. Ingen av banorna hade fina linjer. Och i de öppna klasserna är det kanske inte så mycket att säga om det men framför allt i nybörjarklassen tyckte jag det var synd. För unga hundar som är oerfarna tycker jag det är en självklarhet att det ska finnas en fin linje att springa på och om man håller sig på linjen så dyker nästa hinder upp mitt framför nosen. Det tycker jag ökar hundarnas självförtroende. Och agility bygger mycket på att hundarna ska våga ta för sig och vilja dra på hinder. Självklart ska du också kunna styra din hund men det mest primära för unga hundar tycker jag är att de söker hinder och vill ta hinder. För mig är det inget konstigt att bygga banor till unga hundar där de får tar hindren från ”fel” håll så länge det blir en naturlig väg för hunden. Jag tycker det är mycket sämre att ta hindren från ”rätt” håll där jag måste stolpa ut hunden eller själv springa i en stor bananböj för att de ska hitta hindret. Det blir hackigt och orytmiskt för både mig och hunden och de riskerar att helt springa förbi hindret. Så nu håller jag tummarna för att de domare som ritat banorna vi ska springa på nu i vår tänker som jag gör. 🙂

Här kommer filmbeviset på att vi hade en väldigt rolig dag trots uteblivna resultat. 🙂

Annonser

Om att vara stolt

Jag vet att det är fult att skryta. Så jag får kanske ta fram skämskudden efter att jag har publicerat det här inlägget.

Men jag är så stolt och förundrad över mitt svarta ludd. Jag får nypa mig själv i armen och påminna mig om att han faktiskt inte är så gammal. Han har precis fyllt ett och ett halvt år och är i mina ögon redan jätteduktig. Idag när vi tränade så satte han tex svåra slalomingångar, han klarar att fortsätta jobba trots att det kommer en annan hund som han gillar att leka med inspringande mitt under träningen. Och han blir tokarg på mig när jag trillar och inte sköter mitt jobb. 😀

Så jag tycker han är fantastisk och jag ser så mycket fram emot att snart ge oss ut och tävla. Inte för att jag tror att vi kommer vara bäst utan för att vi har så himla roligt ihop när vi tränar och jag ser fram emot att få känna på tävlingsnerverna. 🙂

Om att var och en får göra det man gillar bäst

Att fira påsk på Öland har varit precis så bra som det alltid brukar vara. Fast kanske har det varit ännu lite bättre i år än vad det brukar vara. Hur nu det kan vara möjligt?

Det äldsta barnet i familjen har körkort sedan ett par månader tillbaka vilket ger en hel del frihet. Man kan till exempel komma och gå lite som man vill. Vilket uppskattades av både henne och hennes bror.

Min långa stiliga man har inte haft några måste projekt på hela helgen utan har för ovanlighetens skull tagit dagen lite som den kommit.

Lillmatte har som alltid njutit av att vara här, vi är rätt så lika så hon och jag. 🙂

Och båda ludden har fått göra det som de gillar bäst.

Det vita luddet har njutit av friheten att kunna springa lös och nosa i varenda buske. Dessutom har han fått spåra nästan varje dag. Jag kan egentligen inte så mycket om spår. Men det gör inget för det vita luddet kan desto mer. Han verkligen älskar när vi tar fram klöven ur frysen för att tina den. Och han spårar så fint tycker jag.

Det svarta luddet har fått påskpyssla på agilityplanen flera gånger varje dag. Vi har tränat på läxan vi fått från vår favoritfröken Jenny Damm. Vi har kört RC och filat på gungan. Det blir verkligen bara roligare och roligare att träna honom. Det börjar kännas som vi är samspelta, han orkar koncentrera sig även med mer störning och trycket har ökat. Så tacksam och glad för båda mina fina ludd.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om att det finns mycket katastrof bakom ett lyckat försök

Blev så inspirerad här om dagen av en film i facebookgruppen Tränings och tävlingsfilmer (agility). Där hade Linnea lagt upp en film med en massa bloopers från när hon gått kurs under helgen. För det är ju faktiskt så det är för de flesta av oss. Att det finns en massa mindre lyckade försök innan man faktiskt får till det där som ser så snyggt ut. De flesta filmer jag redigerar innehåller mest de lyckade försöken på de läxor jag skickar till min fröken Jenny Damm. Eller i alla fall de försöken som jag själv tror är mest lyckade. Jag brukar ju få bakläxa. 😉

Så idag har jag klippt ihop alla våra mindre lyckade försök. Och det var inte svårt att få ihop material till det. Enjoy! 🙂

Om du vill hjälpa oss?!

Hjälp vår klubb Växjö BK att få ännu bättre träning genom att gilla Älva! 
Genom att rösta på Älva hjälper du oss i tävlan mot att vinna en Go-PRO kamera som skulle göra träningen ännu effektivare för oss. Med endast ett tryck kan du göra skillnad och vi tackar för de få sekunder som det tar att trycka på rösta. Vill du hjälpa oss ännu mer uppskattar vi att du delar detta inlägg. Tack! 
Klicka här för att rösta på Älva, en fartfylld Pumi!http://sommarenmedscalibor.se/?entry_id=887

Om att vara ett steg närmare

I fredags kom vi ett steg närmare debuten jag och det svarta luddet. Han blev inmätt! 🙂

Jag hade bokat träff med en agilitydomare som mätte in honom. Och glädjen jag kände när jag fick resultatet var nästan obeskrivlig. Det var nog först när jag fick beskedet att han får tävla i mediumklassen som jag helt och fullt förstod hur spänd jag har varit inför det här.

Att jag valde att ta kontakt med en domare och mäta honom utanför tävlingssituationen fanns det många skäl till. Den främsta anledningen var att han verkligen är ett gränsfall. Jag har ju mätt honom många gånger här hemma och fått resultat som legat precis på gränsen. Och jag ville verkligen inte behöva stå på tävlingsdebuten och vara nervös för vilken storleksklass vi skulle hamna i. Och konsekvensen om han skulle hamnat i large hade varit mer än vad jag känslomässigt skulle klarat av att hantera i en sådan situation. Ska jag få ett dystert besked vill jag inte ha en massa människor runt mig. Sådan är jag. Jag vill bryta ihop i min ensamhet och därefter skapa en strategi för hur jag ska hantera problemet.

Jag ville heller inte behöva känna stress över att det står folk på kö bakom med hundar som också ska bli inmätta. Dessutom har det svarta luddet en förmåga att vara på helspänn och på tå när vi är i närheten av en agilityplan vilket skulle kunna göra att han felaktigt blir bedömd att vara en largehund.

Jag ville verkligen skapa så goda förutsättningar som jag någonsin kunde för att få den här inmätningen så rättvis som möjligt. Därför kontaktade jag en domare som jag kända att jag har förtroende för. Skulle hen ha mätt in honom som large så skulle jag verkligen känna att det var helt korrekt. Den här domaren är lugn, trevlig och kompetent vilket kändes viktigt för mig.

Att jag klippte det svarta luddet var också en medveten strategi. Jag ville verkligen inte riskera att han på grund av pälsen skulle behöva hoppa 65 cm höga hinder och slita på sina leder. Sedan finns det även andra fördelar med att ha honom kortklippt på sommaren vilket gjorde beslutat att klippa honom ganska enkelt.

Vi började morgonen innan inmätningen med ett ganska tufft träningspass för att han skulle vara lugn och avspänd i kroppen.

Jag har ingen aning om vilken betydelse de åtgärderna jag vidtog spelade roll eller inte för inmätningen. Men det kändes skönt att ha en plan att följa och skulle han ha blivit inmätt som large kunde jag i alla fall känna att jag gjort allt som stått i min makt för att han skulle hamna i medium.

Nu ska jag njuta hela våren och sommaren av det här. Sedan är det dags att börja oroa sig igen. Han ska ju slutmätas när han är 24 månader. Men det tar vi då.

Vi firade med champange i fredags och träning i helgen på en ny klubb. Kul med miljöträning, allra helst när det funkar lika bra som på hemmaplan. 🙂