Om att vara ett steg närmare

I fredags kom vi ett steg närmare debuten jag och det svarta luddet. Han blev inmätt! 🙂

Jag hade bokat träff med en agilitydomare som mätte in honom. Och glädjen jag kände när jag fick resultatet var nästan obeskrivlig. Det var nog först när jag fick beskedet att han får tävla i mediumklassen som jag helt och fullt förstod hur spänd jag har varit inför det här.

Att jag valde att ta kontakt med en domare och mäta honom utanför tävlingssituationen fanns det många skäl till. Den främsta anledningen var att han verkligen är ett gränsfall. Jag har ju mätt honom många gånger här hemma och fått resultat som legat precis på gränsen. Och jag ville verkligen inte behöva stå på tävlingsdebuten och vara nervös för vilken storleksklass vi skulle hamna i. Och konsekvensen om han skulle hamnat i large hade varit mer än vad jag känslomässigt skulle klarat av att hantera i en sådan situation. Ska jag få ett dystert besked vill jag inte ha en massa människor runt mig. Sådan är jag. Jag vill bryta ihop i min ensamhet och därefter skapa en strategi för hur jag ska hantera problemet.

Jag ville heller inte behöva känna stress över att det står folk på kö bakom med hundar som också ska bli inmätta. Dessutom har det svarta luddet en förmåga att vara på helspänn och på tå när vi är i närheten av en agilityplan vilket skulle kunna göra att han felaktigt blir bedömd att vara en largehund.

Jag ville verkligen skapa så goda förutsättningar som jag någonsin kunde för att få den här inmätningen så rättvis som möjligt. Därför kontaktade jag en domare som jag kända att jag har förtroende för. Skulle hen ha mätt in honom som large så skulle jag verkligen känna att det var helt korrekt. Den här domaren är lugn, trevlig och kompetent vilket kändes viktigt för mig.

Att jag klippte det svarta luddet var också en medveten strategi. Jag ville verkligen inte riskera att han på grund av pälsen skulle behöva hoppa 65 cm höga hinder och slita på sina leder. Sedan finns det även andra fördelar med att ha honom kortklippt på sommaren vilket gjorde beslutat att klippa honom ganska enkelt.

Vi började morgonen innan inmätningen med ett ganska tufft träningspass för att han skulle vara lugn och avspänd i kroppen.

Jag har ingen aning om vilken betydelse de åtgärderna jag vidtog spelade roll eller inte för inmätningen. Men det kändes skönt att ha en plan att följa och skulle han ha blivit inmätt som large kunde jag i alla fall känna att jag gjort allt som stått i min makt för att han skulle hamna i medium.

Nu ska jag njuta hela våren och sommaren av det här. Sedan är det dags att börja oroa sig igen. Han ska ju slutmätas när han är 24 månader. Men det tar vi då.

Vi firade med champange i fredags och träning i helgen på en ny klubb. Kul med miljöträning, allra helst när det funkar lika bra som på hemmaplan. 🙂

 

Annonser

6 thoughts on “Om att vara ett steg närmare

  1. Åh vad skönt att det gick som det skulle och att nervositet lagt sig 🙂
    Fann er i anmälningslistan inför Jönköpings tävling. Ska bli kul att se er live efter allt filmtittande 🙂

    • Eller hur! 😉

      Jag vet faktiskt inte hur stora hans syskon är nu. Som valpar var de väldigt jämnstora. Hans ena brorsa ska tävla i Kalmar på Guldagility. Är riktigt nyfiken på honom. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s