Om att överträna

Den här helgen är det långhelg och tävlingsfritt. Så vi passar på att åka till Öland och njuta. Vi har inte varit här sedan påskhelgen. Tror knappast det har hänt de sista 10 åren att vi inte varit här mer under våren.

Jag och det svarta luddet har passat på att köra ett klass 1 marathon. Det vill säga jag bygger upp en klass 1 bana kör den en gång och sedan bygger vi om den igen. Målet är att sätta den på första försöket. Misslyckas det så får jag lov att göra om tills vi sätter hela felfritt. Vi har hittills byggt 6 olika klass 1 banor, och 4 har vi lyckats sätta på första försöket.  Målet med den här träningen är att jag ska våga lita på att vi faktiskt kan sätta en klass 1 bana på första försöket. Men också att jag ska bestämma mig för vilka byten jag ska göra var, utan att bli så osäker och velig om jag tänker rätt. Och så vill jag träna det svarta luddet på att hålla ihop sitt huvud genom 20 hinderpassager utan att tappa fokus och verkligen lyssna på mina signaler. Ibland tror jag faktiskt att han lär sig banan när vi kör samma flera gånger. Så för att inte hamna i den fällan bygger jag om istället. De flesta banor räcker med att flytta något hinder och välja en annan väg så slipper man bygga om så mycket.

Så här ser vårt marathon ut. Lite RC-träning slängde vi in också. 🙂

Om att det hinner hända mycket

Hej hopp vad jag har varit dålig på att skriva här på sista tiden. Men det betyder tack och lov inte att livet utanför bloggen står stilla. Tvärtom. Det händer så himla mycket roligt just nu.

Det som det mesta kretsar kring nu är ju att vi har kommit igång ordentligt med tävlandet. Nu i helgen var vi Halmstad två dagar och tävlade fyra lopp. Och inte nog med det. Vi sov i tält tillsammans med min klubbkompis Mia i två nätter. När man tänker på urtypen för en campingmänniska så tror jag inte det är mig man får upp på näthinnan i första hand. Men som alla vet ska man inte döma hunden efter håren. Jag äger verkligen på att campa! Det gick hur bra som helst. Vilket ju i och för sig kan bero på att jag hade ett campingproffs vid min sida. 🙂

Själva tävlande gick lite både och. Det tar verkligen på krafterna att tävla. Man kan ju tycka att det inte är så himla märkvärdigt att gå in och springa en liten bana på 20 hinder med hunden. Men det är så mycket runt om kring som vi ska hitta rutiner för nu. Först och främsta så måste jag ta fram lite mer jäklar anamma och våga tro på mig själv. Jag blir i det närmaste skräckslagen när jag ser klass 1 banorna. Det känns som att jag aldrig i hela mitt liv har gjort något så svårt och att jag inte har en aning om hur jag ska ta oss runt den tillsammans. Vilket ju är väldigt dumt tänkt. Det inser jag ju när jag försöker koppla på hjärnans mer logiska delar och trycka bort känslodelen en aning. Allt det där bottnar ju i en otrygghet i mig som person och inte en otrygghet i kunskaperna. För det är klart som sjutton att jag och det svarta luddet kan fixa klass 1 banor. Men där med inte sagt att det är enkelt gjort. Men går man in på banan med lite lågt självförtroende så blir man passiv. Och passiv kan man inte vara med en unghund som verkligen behöver mitt stöd genom hela banan både mellan och vid hindren. Den lärdomen tar jag med mig efter helgen. Nästa gång jag går in på en bana så äger jag den mentalt. Punkt slut.

Det andra som jag har lagt mycket fokus på i helgen är att försöka hitta en rutin för hur jag ska hantera oss precis innan det är dags att gå in och köra. Hur tidigt ska han plockas ut ur buren? Hur länge ska han ha fått vila innan jag plockar fram honom? Ska vi träna tricks, leka, kampa eller bara ta det lite lugnt? Det som verkar vara det som fungerar allra bäst är att han får komma ut när det är ungefär 15 minuter kvar tills vi ska starta. Vi går en lite kisserunda, håller oss lite i bakgrunden där vi går lite fot och enklare lydnadsövningar för att komma in i vår bubbla. Vi går fram i startområdet när det är 3-4 hundar före oss. För om vi går fram för tidigt så bränner han så mycket energi på att utagera mot de hundar som är inne på banan och kör. Då blir det väldigt svårt för honom att hålla ihop huvudet och kunna koncentrera sig när vi ska in på banan och köra.

Sedan måste jag också lära mig att ha lite tålamod. Jag har en väldigt unghund med mig. Yngre kan han faktiskt inte vara för att få hänga med ut på banorna. Han är i slyngelåldern där det är mycket hormoner som spökar och där hundar faktiskt har ganska svårt för nyinlärning. Jag måste verkligen hålla det i minnet och se varje lopp vi gör som att vi bara samlar på oss erfarenhet. Att det finns andra som har lyckats bättre med sina unghundar är helt orelevant att jämföra med. Vi är vi med våra tillgångar och begränsningar. Det är det jag ska förvalta och utveckla. Det som inte fungerar i dag är mitt ansvar och min glädje att få träna oss vidare i. För när det inte fungerar så betyder det faktisk bara att vi inte kan det här tillsammans ännu. Det betyder bara att vi behöver träna lite mer och lite mer och lite mer. För man blir bra på det man tränar på. Tur tror jag kommer med träning. 🙂

Så här såg ett av helgens lopp ut.

Om en analys av varför det inte har fungerat

I går var det en ganska dyster dag efter tävlingen. I dag känns gårdagen långt borta.

Jag fick en inbjudan i går kväll att komma till en kompis som skulle ha en invigningstävling på sin nya agilitybana. Det tackade jag så klart ja till. En chans att få träna på att tävla igen har jag inte riktigt råd att gå miste om. Dessutom kunde min långa stiliga man följa med vilket kändes som en mysig utflykt.

Nu ska jag jag analyser dagens lopp en smula. Totalt sett så har alla loppen idag haft en bättre känsla än de tidigare loppen i helgen.

Det som händer med mig när jag ställer mig på startlinjen är att jag känner mig matt. Kroppen lyder inte riktigt. Det märker det svarta luddet direkt och redan där tappar vi kontakt och blir mentalt osynkade. Om jag dessutom känner mig lite, lite osäker på hur jag ska ta oss igenom banan så blir jag ännu mer blockerad i kroppen. Jag upplever också att det svarta luddet är väldigt uppe i varv, mycket mer än när vi tränar, vilket gör mig osäker på om han kommer följa mig eller frivarva.

Som ni säkert förstår så blir det bara en ond spiral av alltihop vilket leder till att inget av det som fungerar på träning fungerar när vi tävlar. Jag har också fått en hang up på att vi har tränat så lite på hela banor att jag inte klarar av att hålla ihop ett helt lopp.

Fösta loppet i dag kändes bättre än vad gårdagens lopp gjorde. Jag kände mig säker på hur jag skulle ta oss igenom banan och jag var inte helt förlamad i kroppen. Men en viss osäkerhet kände jag ändå. Vi tog oss inte igenom loppet men det var mer sammanhållet än i går.

Andra loppet kändes också bra när jag banvandrade och känslan när vi ställde oss på stratlinjen var ännu lite bättre än i första loppet. Dock inte helt hundra. Inte heller det här loppet klarar vi av.

När tävlingen var slut fick vi träna en liten stund på banan. Och plötsligt när vi latjar runt där så kommer den där känslan av fokus och samarbete tillbaka. Och då slår det mig att vi är på exakt samma plats med exakt samma störning runt omkring och ändå så funkar det hur bra som helst. Jag har en härlig känsla av energi i kroppen. Alla problem vi har sitter alltså bara i mitt huvud!

Jag får lov att köra hela banan en gång till med folk som står runt omkring och tittar. Och allt bara faller på plats. Vi har ett sådant underbart flyt och samarbete, vi gör ett klockrent lopp.

Visst man kan säkert säga att det inte räknas eftersom vi fått köra banan en gång tidigare. Men för mig räknas det. För nu vet jag vad som varit fel, nu vet jag vad jag letar efter och nu vet jag att vi faktiskt kan hålla ihop en hel bana.

Om du orkar titta på filmen så tror jag att du kommer se det jag också ser. I det sista loppet finns det energi, jag rör mig på ett helt annat sätt. Där är det fart och fokus från start till mål. Det är det jag tar med mig. Vi kan! Och när vi får till det blir det riktigt bra. Det känns som att det svarta luddet slappnar av och litar på mig när jag gör som jag brukar och då försvinner hans fladder. Älskade svarta ludd så roligt vi har haft i dag. 🙂

Om förnuft och känsla

Då var den här helgens tävlande över. Och känslan jag har nu när jag skriver det här är besvikelse. Besvikelse över min oförmåga att kunna hålla ihop ett helt lopp, att inte kunna hålla i min hund och att inte kunna ta det lite mindre seriöst. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde se det som en lek, något kul man gör med sin hund som ett tidsfördriv. För egentligen är det ju inget viktig alls det här tävlandet. Men känslan av att vara misslyckad gnager.

Mitt förnuft säger mig att jag borde strunta i den där gnagande känslan av misslyckande. Det här ingår i utbildningen. Och jag är verkligen inte ensam om att inte få till det. Min hund är en unghund som har svårt att koncentrera sig en hel bana igenom och jag själv har tränat väldigt lite på att köra hela banor. Vi måste helt enkelt bara ta oss igenom det här.

Men i kväll ska känslan av misslyckande få finnas för att i morgon bytas ut mot lite jävlar anamma. För mig är det viktigt att det är tillåtet att bryta ihop och vara missnöjd. Det har varit två mindre lyckade tävlingar för oss och framför allt i dag gjorde jag verkligen bort mig i hopploppet.  Så jag är inte glad och jag tar inte lätt på det men jag kommer förhoppningsvis lära mig något av det.