Om att det hinner hända mycket

Hej hopp vad jag har varit dålig på att skriva här på sista tiden. Men det betyder tack och lov inte att livet utanför bloggen står stilla. Tvärtom. Det händer så himla mycket roligt just nu.

Det som det mesta kretsar kring nu är ju att vi har kommit igång ordentligt med tävlandet. Nu i helgen var vi Halmstad två dagar och tävlade fyra lopp. Och inte nog med det. Vi sov i tält tillsammans med min klubbkompis Mia i två nätter. När man tänker på urtypen för en campingmänniska så tror jag inte det är mig man får upp på näthinnan i första hand. Men som alla vet ska man inte döma hunden efter håren. Jag äger verkligen på att campa! Det gick hur bra som helst. Vilket ju i och för sig kan bero på att jag hade ett campingproffs vid min sida. 🙂

Själva tävlande gick lite både och. Det tar verkligen på krafterna att tävla. Man kan ju tycka att det inte är så himla märkvärdigt att gå in och springa en liten bana på 20 hinder med hunden. Men det är så mycket runt om kring som vi ska hitta rutiner för nu. Först och främsta så måste jag ta fram lite mer jäklar anamma och våga tro på mig själv. Jag blir i det närmaste skräckslagen när jag ser klass 1 banorna. Det känns som att jag aldrig i hela mitt liv har gjort något så svårt och att jag inte har en aning om hur jag ska ta oss runt den tillsammans. Vilket ju är väldigt dumt tänkt. Det inser jag ju när jag försöker koppla på hjärnans mer logiska delar och trycka bort känslodelen en aning. Allt det där bottnar ju i en otrygghet i mig som person och inte en otrygghet i kunskaperna. För det är klart som sjutton att jag och det svarta luddet kan fixa klass 1 banor. Men där med inte sagt att det är enkelt gjort. Men går man in på banan med lite lågt självförtroende så blir man passiv. Och passiv kan man inte vara med en unghund som verkligen behöver mitt stöd genom hela banan både mellan och vid hindren. Den lärdomen tar jag med mig efter helgen. Nästa gång jag går in på en bana så äger jag den mentalt. Punkt slut.

Det andra som jag har lagt mycket fokus på i helgen är att försöka hitta en rutin för hur jag ska hantera oss precis innan det är dags att gå in och köra. Hur tidigt ska han plockas ut ur buren? Hur länge ska han ha fått vila innan jag plockar fram honom? Ska vi träna tricks, leka, kampa eller bara ta det lite lugnt? Det som verkar vara det som fungerar allra bäst är att han får komma ut när det är ungefär 15 minuter kvar tills vi ska starta. Vi går en lite kisserunda, håller oss lite i bakgrunden där vi går lite fot och enklare lydnadsövningar för att komma in i vår bubbla. Vi går fram i startområdet när det är 3-4 hundar före oss. För om vi går fram för tidigt så bränner han så mycket energi på att utagera mot de hundar som är inne på banan och kör. Då blir det väldigt svårt för honom att hålla ihop huvudet och kunna koncentrera sig när vi ska in på banan och köra.

Sedan måste jag också lära mig att ha lite tålamod. Jag har en väldigt unghund med mig. Yngre kan han faktiskt inte vara för att få hänga med ut på banorna. Han är i slyngelåldern där det är mycket hormoner som spökar och där hundar faktiskt har ganska svårt för nyinlärning. Jag måste verkligen hålla det i minnet och se varje lopp vi gör som att vi bara samlar på oss erfarenhet. Att det finns andra som har lyckats bättre med sina unghundar är helt orelevant att jämföra med. Vi är vi med våra tillgångar och begränsningar. Det är det jag ska förvalta och utveckla. Det som inte fungerar i dag är mitt ansvar och min glädje att få träna oss vidare i. För när det inte fungerar så betyder det faktisk bara att vi inte kan det här tillsammans ännu. Det betyder bara att vi behöver träna lite mer och lite mer och lite mer. För man blir bra på det man tränar på. Tur tror jag kommer med träning. 🙂

Så här såg ett av helgens lopp ut.

Annonser

4 thoughts on “Om att det hinner hända mycket

  1. Vilket jättefint lopp det där var! Stort grattis till det och till att ni är ute och tävlar! Tänk vilken rolig sommar det kommer bli! =) Jag kan berätta att efter att ha tävlat i många år känner jag mig fortfarande osäker, matt, passiv och dålig ibland, vissa dagar stämmer ingenting liksom. Medan jag andra dagar känner en otrolig pepp, säkerhet, fokus och känsla av att ”äga banan”. Jag har börjat njuta mer och mer av alla lopp med mina fina flickor och försöker utmana mig själv och våga mer…. Det är en lång process innan en vet precis vad som funkar bäst för hunden och en själv så jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Men ni är ju såå mycket på gång, ni kommer bli hur grymma som helst! =)

  2. Håller med Veronica jätte fint lopp och det ag loppet jag såg var riktigt bra det också ni har verkligen framtiden för er ni kommer ha så mycket roligt tillsammans 😀
    Och ja även om man tävlat flera år kommer den där känslan av total förvirring och osäkerhet men loppen där man känner att man har koll är liksom värt allt slit!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s