Om att fundera på vad man bidrar med

Idag fick jag mig en tankeställare efter att ha läst ett blogginlägg som handlade om att lusten och glädjen i att träna med sin hund lätt kan försvinna i den här internetintensiva tidsåldern vi lever i. Det som skrivs på nätet av tex sådana som mig påverkar ju så klart mer eller mindre de som läser. Flödet med lyckade träningspass finner inga gränser emellanåt när man läser facebookuppdateringar och bloggar. Man ser filmer på überhäftiga, snabba hundar och förare som plättlätt navigerar hunden genom banan. Självklart tycker jag man ska vara stolt och berätta för andra när det går bra. Men som läsare ska man nog ha med sig i bakhuvudet att mycket av det man ser på internet är som ett skyltfönster. Man väljer ju vad man vill visa upp. Visst är det lärorikt att titta på duktiga hundförare och läsa om hur de tränar sina hundar. Men är det realistiskt att just jag ska kunna åstadkomma det? Och hur mycket fel har det blivit innan det blev rätt?

Det är så lätt idag att jämföra sig och sina egna prestationer med andras för man ser det hela tiden. Tänk hur det var tidigare innan facebooklivet började. Då träffade man de andra på klubben någon gång ibland och tränade ihop. Man var ute och tävlade och såg andra tävla. Man hade en väldigt realistisk bild av att det ligger många misslyckade försök bakom ett lyckat. För det var det man såg. Idag ser vi så mycket av det lyckade att det är lätt att tro att de misslyckade försöken är onormala.

Jag vill verkligen skicka med till er som tittar in och följer mig och mina ludd i vår träning att det finns så mycket misslyckanden och dåliga träningspass i vår träning. Som  idag tex kunde jag överhuvudtaget inte göra något så enkelt som ett bakombyte. Jag fick totalt hjärnsläpp. Då är man glad att man tränar ihop med någon som man kan skratta tillsammans med. Jag är livrädd för att sätta press på mina hundar bara för att det förväntas av oss att vi ska kunna saker. Vi behöver faktiskt inte kunna någonting egentligen. För varken för mig eller mina ludd är det här ett jobb som vi förväntas kunna försörja oss på. Vi gör det här av bara en enda anledning. Vi gör det för att vi tycker det är kul. Och då gör det faktiskt inget om vi totalt misslyckas med att få till våra bakombyten idag.

Vi kan inte allt, vi är ganska dåliga på en hel del grejer. Men vi vill lära oss och vi vill bli skickligare. Men det får aldrig ske på bekostnad av glädjen och att det istället för att vara kul blir till en press. Att sätta upp mål för sin träning är nog bra. Men det är så lätt att målen blir så stora att man aldrig känner sig nöjd. Och är det verkligen mina drömmars mål eller har jag skapat dom för att jag blir så påverkad av det jag ser, läser och hör? Det är inte så lätt att veta. Men man måste hitta ett sätt att vara nöjd med det man har och det man gör. Annars blir livet ganska trist tänker jag. Och våga göra fel. Inget farligt kommer hända. Och tänk tillbaka på hur svårt man tyckte att en del grejer var bara för ett halvår sedan som idag känns enkelt. Och tänker jag tillbaka ett helt år så är det nästan svindlande så mycket vi har lärt oss. Jag hoppas innerligt att jag inte ger er som läser här någon prestationsångest. Om ni skulle få för er att vi bara har lyckade träningspass för att det ofta är roligast att skriva om det, kom då ihåg att idag kunde jag inte göra ett helt vanligt enkelt bakombyte. 🙂

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s