Om att bli riktigt rädd

Eftersom det är så himla varmt nu om dagarna tränar vi först framåt kvällen när det blivit lite svalare och agilitybanan ligger lite i skugga. I går kväll när vi gick upp var det lite kyligt i lyften så jag tog till och med på mig en tröja.

Vi fick till ett riktigt bra pass. Ett kort men lyckat pass. Det svarta luddet var pigg och sprang på bra hela tiden. Men sedan när vi var färdiga och var på väg ner till stugan igen hände något otäckt.

Vi stannade till för att vänta in husse som skulle stänga husvagnen och då helt plötsligt börjar Det svarta luddet vingla och faller ihop. Han svimmar inte men kan inte stå på benen. Jag blir alldeles livrädd. Snabbt som sjutton lyfter jag upp honom och bär in honom i duschen. Min första tanke är att han har blivit överhettad. Jag spolar av honom med kallt vatten en bra stund. Sedan går vi ut i skuggan. Nu har han piggat på sig lite och kan stå och gå igen. Som tur är har jag både vattenmelon och honugnsmelon hemma som han glatt sätter i sig. Lyckas även lirka i honom en liten skål med vatten. Efter en stund känns det som han blir lite vinglig igen. Snabbt in i duschen igen. Därefter piggar han på sig. Han har kräkts lite en gång i natt men för övrigt har han sovit gott. Nu på morgonen har han ätit sin mat och gjort både ettan och tvåan. Tycker han verkar precis som vanligt i dag.

Nu blir det strikt vila i skuggan de närmsta dagarna. Tror inte ens att han får bada i havet. För det var också en tanke som slog mig i går att han har fått i sig något skit när vi var och badade. Det blåste och gick ganska mycket vågor i går. Men jag tycker att han borde ha reagerat tidigare om det var något i vattnet som gjort honom sjuk. Vattnet var klart och fint, fanns inga alger i närheten.

I dag ska jag köpa en barnpool och ställa i skuggan, vätskeersättning och meloner. Så får vi ge det lite tid. Får väl se om det blir någon tävling till helgen. Så läskigt att han inte visade på något sätt att han blev för varm när vi tränade. Om det nu var det som det berodde på? Här är en film från träningen. Jag har tittat och tittat för att se om han på något sätt signalerar att han börjar må dåligt. Men jag kan inte se något alls. Det är det som är läskigt tycker jag. Att hundar är så förbaskat lojala att de gör allt för oss oavsett hur de mår.

Annonser

Om att ha varit på världens bästa Summer Camp

För ett par dagar sedan kom jag hem från en av de roligaste agilitygrejerna jag någonsin har varit iväg på. Jag var så lyckligt lottad som kom med på Jenny Damms och Zeljko Goras Summer Camp. Det är ett tvådagars läger med handlingsträning hela dagarna. Man är uppdelade i grupper och får därmed möjlighet att titta på även när man själv har vila. Dessutom kunde man gå till sjön och bada hundarna och prata med massor av trevligt agilityfolk. På kvällen var det barbeque med massa goda korvar från traktens glada grisar. Det blev väldigt uppslupet och trevligt. Zeljko fick en lektion i skillnaden mellan å, ä, ö. Vi fick oss alla ett gott skratt när han första dagen kom och frågade Jenny var slalombögarna låg. 😀

Både Jennys och Zeljkos övningar var väldigt springiga och samtidigt tekniskt krävande. Det var så härligt att springa dom när man fick till det. Vi testade olika typer av svängar och jämförde tiderna för att se vilket som var den snabbaste vägen. Slående ofta var det inte alls den vägen man först trodde skulle vara snabbast som faktiskt var det. För min del var det inget byte eller sväng som var helt ny. Och därför desto mer pinsamt att det trots det inte sitter. 😉 Men jag älskar repetition, det är så jag lär mig bäst. Det fastnar en ny liten detalj för varje gång jag gör det. Det allra svåraste tycker jag är att både springa det fortaste jag kan, hålla kontakt med hunden, komma i håg vad jag ska göra och säga vid varje hinder och vrida alla kroppsdelarna åt rätt håll i rätt ögonblick. Känner mig ofta ganska trög måste jag erkänna. 🙂

De svängar och byten som vi tränade på var s-svängar, s-svängar med blindbyte, skillnaden på vanligt blindbyte och staketblindbyte, tvingat framförbyte, Ketchker, dubbla byten för att komma in mellan hinder och dubbla byten för att få en bra linje. Och så tränade vi på att ta ”fel” tunnelingång och dolda ingångar.

Både Jenny och Zeljko är grymt proffsiga. Jag älskar Jennys öga för detaljer. Ingenting passerar obemärkt förbi henne. Hon är också duktig på att anpassa feed backen till just det ekipaget hon just då tittar på. Jag beundrar hennes närvaro och humor. Innan kursen var jag lite orolig för om jag skulle förstå vad Zeljko menade. Han är ju Kroat och pratar engelska. Men det var ju inga problem alls. Dels förstår han svenska bra och hans kroppsspråk är så tydlig att man kan inte ta miste på vad han menar. I filmen förstår ni nog exakt vad han säger till mig trots att ni inte hör ett ord. 🙂

Jag hoppas så att jag får möjlighet att komma med även på nästa års Camp. Det skulle vara så roligt att få se om det har blivit någon skillnad, eller om jag är lika förvirrad då. 🙂

Om att ta det hemskaste beslutet

Idag gråter vi  här hemma. För idag har Morris fått somna in. Igår firade vi hans 9-årsdag med räkor som vi alltid gör på hans födelsedag. Men redan då visste vi att det var hans sista födelsedag.

Morris har tacklat av under våren. Han har kräkts mycket men inget annat som har varit konstigt. Eftersom han är en långhårig katt så har jag mest tänkt att det är hårbollar som behöver komma upp. Men så i slutat på förra veckan blev han sämre. Och vi blev tvugna att sätta oss ner och diskutera hur vi skulle göra.

Alla vi som är djurägare vet ju att förr eller senare så kommer det en dag när djuren inte längre kommer finnas hos oss. Men likväl är det fruktansvärt när stunden kommer.

När det gäller Morris har vi hela tiden varit inställda på att den dagen han blir sjuk så ska han inte utsättas för en massa utredningar och behandlingar. Inte för att vi inte tycker att han är värd det utan för att han avskyr när man stökar med honom. Så vi har alltid tänkt att han ska ha det bästa kattlivet man kan ha och sedan så ska vi ta vårt ansvar och avsluta så att han inte behöver lida.

Jag är idag glad att vi har pratat om det långt tidigare och varit överens om hur vi ska resonera den dagen det är dags. Men ändå. Jag känner mig så hemsk som tar beslutet att ta hans liv. Jag vet logiskt att vi gör det som är bäst för honom men känslorna säger att det är fel.

Den här dagen är verkligen en dag man aldrig kan vara helt förberedd inför. Men jag tror att det underlättar om man har brottats med tanken om att jag en vacker dag kommer behöva ta ett vidrigt beslut. Och min övertygelse är att djur inte ska utredas och behandlas som om det vore människor. I alla fall inte om djuret lider av den processen. För mig är det viktigaste att djuren har det bästa liv de kan ha så länge de lever. När dagen kommer och de inte längre kan leva ett gott djurliv så måste jag klara av att sätta mina egna känslor i andra rummet och tänka på vad som blir bäst för djuret. Det är svårt.

Morris vi saknar dig! ❤

Om att smälta en upplevelse

För min och det svarta luddets del är nu det stora äventyret över nu. För Guldagility har verkligen känts som ett enda stort äventyr. Jag har massor med saker att smälta och fundera över. Vad kan vi idag, vad måste vi lägga fokus på i träningen nu?

Men jag måste också försöka smälta att vi faktiskt när allt sitter kommer kunna placera oss i toppskiktet. Det har jag nog inte riktigt fattat innan.

Det som har varit det absolut jobbigaste att upptäcka de här dagarna är att han är alldeles för berörd av löptikar. Jag har märkt det innan men det blev så väldigt påtagligt nu under tävlingen. Dessutom blev det snarare värre och värre ju fler dagar som gick. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att det säkert fanns massor med löptikar på ett ganska begränsat område. Och efter tre dagars kissande så fanns det nog löptiksfläckar typ överallt. Det var 1200 hundar som tävlade och så ett gäng till som hängde med men som inte tävlade. Och givetvis eftersom det är tillåtet enligt reglerna att tävla med löptik så fanns det gott om dom där.

Jag vill verkligen betona att jag inte på något sätt anser att tikhundsägare som har en löptik gör något fel som tävlar med sina löptikar. Det är så reglerna är. Och det är jag som äger problemet att min hanhund inte riktigt klarar av den störningen. Och visst hade det varit skönt för mig om man ändrade reglerna så att man inte fick tävla med löptikar. Jag vet att många menar att de ändå skulle finnas på tävlingsplatsen och det är säkert sant. Men det skulle vara stor skillnad för mig om de inte fick befinna sig inne vid banorna. För det är just där det blir jobbigt. Det hjälper inte mycket med en matta i starten eftersom man befinner sig i startområdet tillsammans och där ofta är ganska trångt.

Så vad ska jag då göra åt problemet? Ja antingen kan jag engagera mig stenhårt i att försöka ändra regeln om att löptikar får tävla. Eller kan jag träna mer med löptikar och utsätta oss för den störningen. Eller kan jag kastrera min hund.

Det är de tre alternativ jag själv kan komma på.

Att ändra reglerna känns svårt och kommer ta tid. Att träna med löptikar kanske kan fungera, men dels måste jag ha tillgång till löptikar kontinuerligt för att kunna träna det, vilket jag inte har, och dessutom är det en drift hos hunden och jag är inte övertygad om att det går att träna bort en drift. Så kastrering får det bli. Om det inte vore för att det svarta luddet är kryptochid så hade jag åkt in i dag och fått det gjort. Men med tanke på att det är en ganska stor operation som kräver ett bukingrepp så vill jag inte göra det nu under bästa tränings- och tävlingssäsong. Det får bli senare i höst. Så hela den här säsongen kan jag ju skylla alla våra missar på att det säkert fanns en löptik i närheten. 😉

Men trots löptikar och megastörning av allt möjligt som finns på en stor tävlingsplats så lyckades vi sätta ett felfritt lopp. Det här loppet räckte till en 2:a plats i startfält på över 90 hundar. Första pinnen är ju speciell. Så här såg loppet ut. 🙂

Om att tävla med en galenpanna

Nu är festen i full gång. Guldagilityn startade idag. Om man ska ge sig på att försöka beskriva det så är nog en festival det närmsta jag kan komma att tänka på. Och man blir liksom starstrucked, för åt vilket håll man än vänder huvudet så dyker den ena agilitystjärnan efter den andra upp. Och det är så häftigt! Sedan finns ju så klart alla vi vanliga dödliga där också och stämningen är så härlig. 🙂

Vi kommer köra två lopp om dagen under tre dagar. I dag har vi genomfört 2 av de här 6 loppen. Banorna som vi har sprungit på har varit underbara. Hoppklassen hade Lojs ritat och agilityklassen Andreas Silfverberg. Jag älskade dom. Fina linjer, flytiga men ändå lite handlingskrävande. Och inga raksträckor från hell. 😉

Att tävla med det svart luddet är lite som när man var tonåring och var på disco. Man går ut på dansgolvet med en snygg kille, man gör sitt bästa för att han ska hålla ögonen på bara mig. Men plötsligt virvlar det förbi ett gäng hormonstinna kompisar till den killen och då är magin som bortblåst. Plötsligt dansar vi inte längre tillsammans utan han fladdrar iväg ett tag. Men så kommer han på att visst ja, jag dansade ju med den där snygga bruden och så är magin tillbaka igen. Så ungefär är det att tävla med det svarta luddet. Lite då och då har vi magi och är som ett på banan men plötsligt bryts magin och jag dansar själv en stund. De flesta män blir ju bättre på det där med att dansa färdigt när de blir äldre. Jag hoppas innerligt att detsamma gäller för hundar. 🙂

Men trots ofokus och fladder i dag så tror jag att vi var det gladaste paret på banan. Det svarta luddet älskar verkligen alltihopa och jag kan inte låta bli att bli glad av honom trots att vi är ständigt diskade.

Kolla själva! Så här glad och tokig är han hela tiden. ❤

IMG_5401

Om när andra sätter press

Jag har nyligen varit utsatt för något som jag är väldigt ovan och även oförstående inför. Nämligen press utifrån. Jag har nyligen fått höra att det svarta luddet inte kan vissa saker som han tydligen borde kunna nu. Han kan visst inte svänga och det ska han kunna nu. Och att han inte kan det beror på att  jag belönar fel.

Hur reagerar jag då när jag får höra något sådant. Jo jag blir faktiskt ledsen. Jag är så tunnhudad när det gäller sådant som ligger mig varmt om hjärtat och tar därför åt mig mer än vad som är logiskt att göra.

För när jag fått lite distans till den här kritiken och funderat på om det ligger något vettigt i den så kommer jag varje gång fram till att, nej det gör det inte. För det första så är det så i min värld att mina två ludd behöver faktiskt inte kunna någonting för att ändå vara bra och för det andra så kan det svarta luddet svänga. 🙂

Hundar är väldigt olika i svängbarthet. Det svarta luddet kan svänga tight och fint men han behöver fortfarande massor med stöd från mig för att göra det. Får han inte tydliga signaler i god tid så flyter han ut. Lite som en Finlandsfärja. 🙂 Och när vi är på tävling så är han lite mer ofokuserad och jag lite mer spänd. Det i kombination gör att han svänger sämre. För min del är det helt ok att det är så. Vi är inget VM-ekipage. Vi är ett nybörjarekipage som håller på att lära oss. Jag tycker nog att det känns obefogat att få kritik på det sättet.

Jag har så klart även analyserat kommentaren om att jag belönat fel och att det är därför som han har så vida svängar. Och den kritiken kan  jag heller inte se att det finns något fog för. För det första belönar jag på olika sätt beroende på vad det är jag vill belöna. Ibland belönar jag från handen med godis, ibland med Manners Maindern, en annan gång med kastad leksak och ytterligare ett alternativ med utlagd leksak. Det beror helt och hållet på vad det är jag vill belöna. Att gå över till att bara belöna från hand verkar idiotiskt om ni frågar mig. Jag har verkligen jobbat stenhårt och lyckats ganska bra med att öka farten hos det svarta luddet. Att då bara belöna från handen skulle snabbt kunna förstöra den träningen. Jag har hela tiden en tanke med vad jag tränar och hur jag tränar. Så nej den kritiken finns det inget fog för heller.

Jag är helt övertygad om att jag tränar rätt. Att vi inte har plockat några pinnar på de tävlingar vi har varit ute på kanske många tycker är dåligt av mig. Det får man tycka. 🙂 Jag själv däremot är inte alls förvånad eller besviken över att vi inte fått några framgångar på banorna ännu. Vi är nämligen under utveckling. Jag funkar så att jag behöver mycket träning och mycket erfarenhet vad jag än ska göra innan jag lyckas prestera. Och vi har med mina mått mätt alldeles för lite erfarenhet ännu. Det kommer komma en dag när jag känner att nu sätter vi det här. Vi är inte där ännu, men vi är närmare.

Jag hoppas innerligt att det får vara okej att vi ”misslyckas”. Att vi får utvecklas i den takt som vi behöver. Och faktiskt, det svarta luddet är bara 20 månader och vi har två månaders tävlande bakom oss. Förväntas det verkligen stordåd då?