Om att kanske sticka ut hakan lite mycket

Har upptäckt att det finns en stor obalans i vem de flesta inläggen på den här bloggen handlar om nu för tiden. För ett par år sedan så var det inte det svarta luddet som dominerade här. Vilket ju i och för sig inte är så konstigt eftersom han inte ens var född då. 😉

Det vita luddet har helt klart kommit i skym undan här. Det betyder däremot inte att han har kommit i skym undan i mitt liv.

Den största anledningen till att jag skaffade mig ytterligare en hund var för att det vita luddets och min tränings- och tävlingsambition inte låg i linje med varandra. Jag upplevde snarare att jag pressade honom med all min träningslust. Det var som att ju mer vi tränade desto sämre gick det eftersom hans motivation blev lägre och lägre av all träning. Jag bestämde mig för att istället för att försöka slå knut på mig själv för att driva upp hans motivation så skulle han få slippa tävla och bara träna när han själv ville. För hunden förstår ju inte vad en tävling är och vad det betyder. Jag känner mig stolt och glad över att jag satte mina egna behov åt sidan och istället lät hundens behov styra våra aktiviteter. I dag när jag är på tävlingar och ser andra kämpa med att peppa hunden runt banan och man riktigt ser hur jobbigt hunden tycker det är blir jag lite ledsen å hundens vägnar. När hunden inte har något svansvift alls och svansen åker längre och längre in mellan benen samtidigt som deras husse eller matte tjoar högre och högre. Då funderar jag på för vems skull man är där? Och så funderar jag på vad det gör för relationen man har till sin hund?

Nu låter det kanske som att jag tycker att man helt ska strunta i att träna med sina hund. Det tycker jag verkligen inte. Jag tror inte det finns något bättre sätt att stärka relationen till sin hund på än genom att träna med den. Ju mer du aktiverar dig ihop med din hund desto följsammare och ”lydigare” kommer den bli. Jag tränar fortfarande med det vita luddet. Men träningen i dag är helt kravlös från min sida. Även om jag tänkte att den var det när vi hade tävlingsambitioner så var den nog faktiskt inte det när jag tittar på det så här efteråt. Och ärligt talat tror jag inte att någon som har tävlingsambitioner är helt kravlös. Om inte annat så ställer man nog krav omedvetet på hunden. För mig finns det inget som är viktigare än att mina hundar får ett bra hundliv. I det här fallet blev det vita luddets liv så mycket bättre när allt fokus inte ligger på honom. I dag tränar vi när han ber om det. I bland ber han om det flera gånger på en dag och i bland kan det gå flera dagar när han bara hänger med mig och det svarta luddet utan att själv göra något mer än att leka fritt. Och det är absolut inte så att jag nu bara bryr mig om det svarta luddet även om jag förstår att man kan få den uppfattningen när man läser den här bloggen eller följer oss på facebook. Men helt klart har min och det vita luddets relation blivit starkare och stabilare sedan det svarta luddet stormade in hos oss. Så i bland skadar det nog inte att ta ett steg tillbaka och fundera på varför man gör det man gör och om det leder framåt eller bakåt.

För mig och det vita luddet var det här rätt beslut. Jag vill inte säga att det behöver vara det för alla andra som har en svårmotiverad hund. Så mycket vågar jag inte sticka ut hakan. 😉 Så nu vet ni att även om ni inte hör så mycket om honom så finns han och lever ett prima liv.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s