Om en störningskänslig hund

I går tävlade jag och det svarta luddet vår sista utomhustävling för den här säsongen. En mycket trevlig och välordnad tävling bjöd Ystad Brukshundklubb på. Agilitybanan var ritad och dömdes av Magnus Andqvist och hoppbanan av Jocke Tangfelt. Jag gillade båda banorna även om de var väldigt olika i sin konstruktion.

Vårt första lopp var agilityklassen. Här kände jag mig inte bekväm när jag banvandrade. Jag kände mig osäker på flera passager. Skulle han flyta ut innan slalomet så han missar det, skulle han riskera att ta hopphindret istället för det korta tunneln och hur skulle jag ge honom så bra väg som möjligt till balansen? När jag klev av banvandringen kände jag mig fortfarande osäker. Det är inte bra! Och det syns på filmen. Hela jag är spänd och mer trippar fram än springer. Gillar inte den känslan. Men jag hade bestämt mig redan innan att inte fastna i negativa tankar. Och det lyckades jag med. Jag tog oss runt hinder för hinder och berömde honom hela vägen. Så trots att vi gick i mål med två vägran så var jag ganska nöjd och fäste mest mina tankar på de passager som han fixat fint. Jag är supernöjd med att det svarta luddet säkert trodde att vi vann när vi gick i mål. Han fick all den belöning och kärlek som han verkligen gjort sig förtjänt av.

Hoppbanan hade jag en helt annan känsla när jag banvandrade. Dels hade den största nervositeten släppt och här kände jag mig också mycket säkrare på hur jag skulle ta oss igenom banan. Det var en öppen bana med härliga flytiga linjer som inbjöd till hög fart. En favoritbana helt enkelt. Men så himla lätt var den inte. Jag höll på att tappa honom på ett hinder där han gled iväg för mig och så missar han slalomingången! Jag blev nog ganska paff över det får jag erkänna. För det var en superfin slalomingång som vi dessutom sätter 100% på träning. Så där fick vi en retlig vägran med i oss i mål. Jag har verkligen detaljstuderat filmen efteråt för att försöka förstå varför han inte tar den. Och när jag drog ner filmen i slow motion så hittade jag felet. När det svarta luddet kommer ut ur tunneln i hög fart ser han en person som går utanför banan en bra bit bort. Jag är ganska övertygad om att han misstolkar det och tror att det är jag. För han springer i rak riktning mot den här personen. Mig ser han inte när han kommer ut ur tunneln. Och trots att jag pratar med honom när han är på väg ut ur tunneln så gör han en missbedömning. Han är fortfarande inte helt koncentrerad när vi jobbar utan tappar ganska lätt fokus. Så jag gissar att han inte hörde mig utan bara gick på det han såg.

Överhuvudtaget är det fortfarande så att han har ganska svårt att hålla sig i vår koncentrationsbubbla. Minsta lilla störning så tappar han fokus. Jag hoppas och tror att det beror på att han är ung och att det till nästa säsong ska ha blivit bättre. Det viktiga just nu är att vi trots det ser till att ha roligt. Att inte ta det så allvarligt utan försöka se det som den lek det faktiskt är. Det är svårt när man är en tävlingsmänniska men jag måste verkligen hålla fast i de tankarna. Det här gör vi för att det är kul inte för att vi måste. Och jag är stolt över mitt svarta ludd.

Här är filmen från i går. Kolla gärna på den i slow motion. Vad tror ni? Stämmer det att han tar fel på person innan slalomet?

Annonser

Om en födelsedag

I går fyllde jag år. 42 stycken. Det gjorde inte ont någonstans att fylla så pass många år. Jag hade nämligen fixat en födelsedags present till mig själv. Två timmars privatlektion hos Jenny Damm tillsammans med bästa träningskompisen Mia. Däremot så gör det ont lite varstans i dag. 😉 Jenny är en fantastisk instruktör. Hon ger så mycket av sig själv. I går dök dessutom hennes vapendragare Nettan upp. Det gjorde inte träningen sämre! Tack Nettan för pratstunden, du har verkligen en massa kunskaper som jag försöker suga åt mig av. För er som inte träffat Nettan och Jenny kan jag säga att det är ingen slump att de har så stora framgångar på banorna runt om i världen. Det här är två kloka personer med båda fötterna på jorden. Ödmjuka och trevliga är de dessutom. Väldigt lätt att gilla de där två. 🙂

Tiden gick så snabbt. Det jag framför allt tar med mig hem den här gången är känslan av att det svarta luddet och jag har utvecklats massor sedan vi var hos Jenny för första gången för ganska exakt ett år sedan. Men det hemska är att Jenny fortfarande få tjata på mig om samma enkla saker. Hur svårt kan det vara att hålla ner handen och inte vifta upp i luften med den? Tur hon har humor. Hennes slutsats var att jag behöver inte säga det lika ofta längre. 😀 Så det gå ju verkligen framåt med stormsteg. 😉

Nästa gång vi åker till Lotushallen blir  den 29/11. Då är det Lotuscupen. Ska bli kul att få träna på att tävla inomhus.

Här är en liten sammanfattning av vad vi gjorde i går.