Om att kanske sticka ut hakan lite mycket

Har upptäckt att det finns en stor obalans i vem de flesta inläggen på den här bloggen handlar om nu för tiden. För ett par år sedan så var det inte det svarta luddet som dominerade här. Vilket ju i och för sig inte är så konstigt eftersom han inte ens var född då. 😉

Det vita luddet har helt klart kommit i skym undan här. Det betyder däremot inte att han har kommit i skym undan i mitt liv.

Den största anledningen till att jag skaffade mig ytterligare en hund var för att det vita luddets och min tränings- och tävlingsambition inte låg i linje med varandra. Jag upplevde snarare att jag pressade honom med all min träningslust. Det var som att ju mer vi tränade desto sämre gick det eftersom hans motivation blev lägre och lägre av all träning. Jag bestämde mig för att istället för att försöka slå knut på mig själv för att driva upp hans motivation så skulle han få slippa tävla och bara träna när han själv ville. För hunden förstår ju inte vad en tävling är och vad det betyder. Jag känner mig stolt och glad över att jag satte mina egna behov åt sidan och istället lät hundens behov styra våra aktiviteter. I dag när jag är på tävlingar och ser andra kämpa med att peppa hunden runt banan och man riktigt ser hur jobbigt hunden tycker det är blir jag lite ledsen å hundens vägnar. När hunden inte har något svansvift alls och svansen åker längre och längre in mellan benen samtidigt som deras husse eller matte tjoar högre och högre. Då funderar jag på för vems skull man är där? Och så funderar jag på vad det gör för relationen man har till sin hund?

Nu låter det kanske som att jag tycker att man helt ska strunta i att träna med sina hund. Det tycker jag verkligen inte. Jag tror inte det finns något bättre sätt att stärka relationen till sin hund på än genom att träna med den. Ju mer du aktiverar dig ihop med din hund desto följsammare och ”lydigare” kommer den bli. Jag tränar fortfarande med det vita luddet. Men träningen i dag är helt kravlös från min sida. Även om jag tänkte att den var det när vi hade tävlingsambitioner så var den nog faktiskt inte det när jag tittar på det så här efteråt. Och ärligt talat tror jag inte att någon som har tävlingsambitioner är helt kravlös. Om inte annat så ställer man nog krav omedvetet på hunden. För mig finns det inget som är viktigare än att mina hundar får ett bra hundliv. I det här fallet blev det vita luddets liv så mycket bättre när allt fokus inte ligger på honom. I dag tränar vi när han ber om det. I bland ber han om det flera gånger på en dag och i bland kan det gå flera dagar när han bara hänger med mig och det svarta luddet utan att själv göra något mer än att leka fritt. Och det är absolut inte så att jag nu bara bryr mig om det svarta luddet även om jag förstår att man kan få den uppfattningen när man läser den här bloggen eller följer oss på facebook. Men helt klart har min och det vita luddets relation blivit starkare och stabilare sedan det svarta luddet stormade in hos oss. Så i bland skadar det nog inte att ta ett steg tillbaka och fundera på varför man gör det man gör och om det leder framåt eller bakåt.

För mig och det vita luddet var det här rätt beslut. Jag vill inte säga att det behöver vara det för alla andra som har en svårmotiverad hund. Så mycket vågar jag inte sticka ut hakan. 😉 Så nu vet ni att även om ni inte hör så mycket om honom så finns han och lever ett prima liv.

 

Annonser

Om rätt väder

Idag är det perfekt väder för valpagility. Och är man ledig så gäller det att passa på. Kan ju dröja flera månader innan det är vettigt väder igen att vara ute och leka i.

Dagens övningar var inte speciellt avancerade. Först och främst handlade det om att kunna leka på ett nytt ställe. Brukshundklubbens plan är som rena rama julafton om man gilla kaninbajs. Och gillar bajs gör båda mina ludd. Så det är ju en perfekt störninsträning att kunna leka i ett helt hav med kaninbajs. Han fixar det fint den mesta tiden och när han tappar fokus kommer han bra på inkallning, framför allt om jag rör mig bort ifrån honom. Det känns inte som det kommer bli något större bekymmer att få honom att uppskatta lek och aktivitet med mig mer än att nosa efter kaninbajs.

Det fanns inte så mycket hinder kvar uppe på klubben eftersom vi har flyttat in dem i ridhuset för vinterträning där. Men lite hinderstöd hittade vi. Och himmel vad han fattar snabbt att han ska springa mellan dem rakt fram till belöningen det snabbaste han kan. Vi provade också lite sitt, stanna kvar. Jag blir så lycklig och full av förhoppningar om hur mycket roligt vi kommer ha framöver på agilityplanen.

Det vita luddet fick också leka och springa lite mellan hinderstöden. Han är också duktig, men med honom måste jag jobba 1000 gånger hårdare för att motivera honom att springa på. Lite bilder lyckades vi få med från dagens pass, men inga på det svarta luddet när vi sprang mellan hinderstöden. För då fick fotografen vara träningsassistent istället. Väldigt praktiskt att ha en sådan när man ska lära in hinder faktiskt. 🙂

Om lite dåligt minne

Så här års är det ju kul att tänka tillbaka på vad som har hänt under det gångna året. Jag är ganska väredlös på att komma ihåg, men en liten kort sammanfattning av det som har fastant i mitt minne ska jag ge er.

För ganska exakt ett år sedan var jag iväg på en jätte rolig och lärorik kurs på Hässleholms hundcenter. Det var Kristina Myrefelt och Jonas Erlandsson som ordnade med kursen. En riktigt höjdarhelg var det med ett härligt gäng hundnördar precis som jag. Det är en sådan där helg som jag kommer minnas och bära med mig hela livet. Tack alla ni som var där och tack Kristina och Jonas som fixade en så härlig och bra kurs.

Under våren startade jag för första gången med det vita luddet på officiella tävlingar. Och det gick verkligen inte bra för oss. Vi var ganska ofta felfria på hinder men drogs ständigt och jämt med tidsfel.

Så när sommaren och semestern kom så bestämde jag mig för att lägga tävlingarna på hyllan ett tag. Jag passade på att gå en privatlektion för Anja Giermann på Öland. Och där fick jag ett tips om hur jag kunde jobba med att bygga upp hans förväntan och därmed öka farten. Jag köpte också Silvia Trkmans Ready, Steady, Go DVD för att hitta fler nycklar till att få upp farten.

Och något hände under sommaren. För när augusti kom och vi började tävla igen så plockade vi på plötsligt pinnar på varenda tävling vi åkte på. Sammanlagt fick vi ihop 4 pinnar i agility och 2 pinnar i hopp. Super kul!

Vi har också gått tävlingskurs här hemma på brukshundklubben både i våras och i höstas. Jag älskar verkligen att gå kurs. Under hösten var upplägget lite annorlunda. Vi träffades varannan vecka halva gruppen och var tredje vecka hela gruppen. Det upplägget var riktigt bra. Vi delades in efter de svårigheter vi hade. En mycket pedagogisk och rolig kurs! Tack Catja. Som tur är har vi två tillfällen kvar till våren, *längtar*.

Sedan har jag under sommaren och hösten haft förmånen att lära känna Hummlespunkarnas matte. Och å vad hon är bra! Hon är faktiskt lika bra på riktigt som hon är sin blogg. Och till min stora lycka blev jag inbjuden att få vara med på två kurser som hon ordnat. En heldag med Annica Aller och en heldag med Cecilia Svensson.

Förutom agilityriet så har jag länge varit sugen på att prova rallylydnad med det vita luddet. Så under hösten drog vi ihop ett gäng på brukshundklubben och började träna tillsammans. Min förhoppning är att vi ska kunna ha en rallylydnadskarriär också jag och det vita luddet. Min känsla är att det ligger honom varmare om hjärtat än vad agilityn gör. Tyvärr fick vi inte möjlighet att prova våra färdigheter på tävlingsbanan i år då vi blev bortlottade eftersom det var för många anmälda.

Och som ni ju vet så har det dykt upp en hund till i mitt liv. Det svarta luddet. Hans meritlista är ännu så länge inte särskilt lång. Men nästa rumsren kan vi tillskriva honom i alla fall. 😉

Men det jag minns allra bäst under det gångna året är alla härliga upplevelser som hundarna ger mig i vardagen. Deras tokiga upptåg och goa kelstunder som de ger mig. Ett liv utan hundarna hade varit ett fattigt liv för mig.

Ett stor och varmt tack till alla som läst och följt bloggen och hjälpt mig med era kloka tankar och reflektioner på det jag har skrivit. Och ett stort tack till alla mina träningskompisar, utan er hade det inte alls varit lika kul att träna hund.

Önskar er alla ett Gott Nytt År!

Nu åker vi till en raketfri plats. 🙂

Om att gilla skvaller

Idag är jag kanske inte så politiskt korrekt när jag säger att jag gillar skvaller. Allra helst inte när man  läser Wikipedias definition av skvaller. Så här står det.

Skvaller är när en eller flera personer går omkring och sprider oftast överdrivna rykten om andra människors privatliv och diskuterar det på ett sätt så att saker och ting ibland framstår som större än vad de i själva verket är, allt för spänningens skull och även för att den som idkar beteendet själv gärna vill framstå i bättre dager. Ett vanligt fenomen i fikarummen och i matsalarna på olika arbetsplatser/skolor och är ett ganska primitivt beteende.

Fast om man byter ut människor mot hundar och människors privatliv mot tex bilar och lastbilar så blir det jättebra med skvaller när man har en vallhund. För jag vill gärna att det svarta luddet sprider överdrivna rykten om bilar och lastbilar till mig så att de verkar jättespännande och så att han framstår som väldigt duktig när han skvallrar om dessa för mig. Han kan också få stora fördelar=böcklingpastej om han skvallrar om sådana spännande saker. För sådant skvaller gillar jag jättemycket. Mycket mer än att ha en studsboll i kopplet varje gång det kör förbi en bil som gasar lite extra eller en bullrande lastbil.

Men det är jobbigt att skvallra. Så här trött blir man efter en skvallerpromenad.

IMG_1840

Om att vara väldigt, väldigt orolig

Idag har vi mätt och vägt det svarta luddet igen. Tanken är att jag ska göra det en gång/vecka för att följa hans tillväxt och förhoppningsvis kunna ana vilken storlek han kommer bli som fullvuxen. Jag har hittat de här kurvurna som jag jämför honom med. Nu har jag ju bara två mätvärden på honom ännu så det är ju såklart förtidigt att kunna veta hur kurvan kommer se ut. Men om han följer den linjen som han nu ligger på så kommer han bli stor, 43,4 cm. Får de nya reglerna vara kvar alltså att hundar som mäter över 43 cm men under 45 får välja om man vill tävla i medium eller large så är det ju frid och fröjd. Men ändras det vid nästa regelrevidering och alla hundar från 43 cm ska tävla i largeklass så vet jag faktiskt inte om agility kommer vara ett alternativ för oss. Inte för att jag är rädd för att konkurrensen är för hård i large, den är nog minst lika stentuff i medium, utan för att jag inte tycker det är schyst mot hunden att behöva hoppa så mycket högre än sin mankhöjd. Det sliter så klart mycket mer på en liten largehund än på en stor medium. Kanske onödigt att oroa sig redan nu, men sådan är jag.

Det vita luddet och jag har varit på ridhusträning idag. Det gick mycket bättre än förra gången. Bättre fart och mer fokus. Kan ju bero på att jag såg till att jobba med belöningsskålarna igen. Men ärligt talat så känner jag att min motivation att träna agility med honom just nu är ganska låg. Visst har vi kommit långt med de förutsättningar vi har och har haft men jag vet i sjutton om han någonsin kommer få sådant driv att vi kan ge klass 2 ekipagen en match. Det kräver så himla mycket av mig att få honom i rätt träningsmode att jag liksom inte vet om jag tycker det är värt det. Jag vill så gärna träna på klurigheter i olika kombinationer men vi kommer aldrig dit. För så fort det blir lite svårt så tappar han farten och luften går ur honom. Han springer liksom aldrig av sig själv, jag måste hela tiden ligga på honom, men inte för mycket för då blir han långsam av det med.

Känns lite tröstlöst idag. Ska jag inte kunna köra agility på riktigt med någon av mina hundar? Men undrens tid är kanske inte förbi?

Om att få bakläxa

Nu har det gått några dagar sedan jag uppdaterade bloggen med vad som händer här hemma i valphagen.

Det största som har hänt är att vi nu anmält oss till Silvias puppy class. Själva kursen startar den 21/1-13 men vi skulle redan nu skicka in en presentation av oss själva och hundarna. Självklart får jag prestationsångest när folk börja beskriva sig själva och sina hundar. Tänk om jag är sämst liksom. Knäpp i skallen är jag, säger jag till mig själv när jag tänker så. För jag har ju anmält mig till kursen för att jag vill bli bättre och duktigare inte för att jag redan kan allt och ska vara bäst i klassen. Fast bäst vill man ju vara när man är en tävlingsmänniska. Och det är faktiskt bra att vilja vara bäst, för det är en himla stark drivkraft för att komma framåt. Bara man klarar av att ta till sig av kritiken och våga vara sämst också. Och det vågade jag faktiskt när jag presenterade oss. Jag länkade till den här filmen för att visa vad Jumper har hunnit lära sig till nu. Och Silvia var så klart inte imponerad. Surprise! 😉 Nej hon tyckte att jag lockade fram hans beteenden och att de viktigaste för en så ung valp var att shepa fram beteenden så att han får en attityd att vilja jobba för mig. Lite jobbigt var det ju att hon inte applåderade och hurrade över vilken fantastisk hundtränare jag är och vilken begåvad liten valp jag har. Men jag tog till mig av det hon sa slutade locka och började klicka för alla möjliga beteenden som min lilla svarta erbjuder och vips så fick jag en ännu mer arbetsvillig valp. Dessutom har han nu utan att jag har bestämt innan vilka trick han ska lära sig lärt sig tre nya, studs, snurr och spinn. Ska se om jag kan filma det lite senare så att ni får se.

För övrigt har vi fortsatt med miljöträning, ensamhetsträning, hanteringsträning och koppelträning. Allt går så himla lätt och enkelt. Igår hade vi besök av en härligt, vild liten terrier. Det svarta luddet hängde med bra i svängarna när det vita luddet och Pelle fräste runt i trädgården. Han fick också följa med mig och lillmatte till stallet. Där fick han åka ryggsäck och han skötte sig perfekt. Fick hälsa på en massa barn och somnade så gott när vi sedan var ute i ridhuset för att spana in när lillmatte red.

Idag har han för första gången fått hänga med på en lite längre promenad på egna ben. Vi gick både på där det körde en massa lastbilar och bilar och sedan in i skogen där han fick springa lös. Han går redan så fint och följsamt i kopplet och visst reagerar han när det dundrar förbi stora lastbilar men inte så att han blir rädd. I skogen var det en fröjd att se honom fara fram. Och han är så underbart följsam även när han är lös. Har hela tiden koll på mig och kommer i fullfart när jag kallar på honom. Imorgon ska jag se till att få med mig bollen som belöning och inte bara godisbelöna honom.

Hanteringsträningen är nog det han ogillar mest även om han finner sig i det . För det är liksom inte kul att behöva vara stilla några längre stunder. Men jag har lyckats att både klippa klorna(och tyvärr rätt rejält i en pulpa också) samt tejpat hans öron. Hittade den här sidan på nätet om örontejpning. Tycker jag får till mycket bättre form på öronen med tejpen än vad jag fick med häftmassan.

Förutom att jag varit på jobbet en av dagarna också och husse fick stanna hemma så har det nog inte hänt så mycket mer. Jo föresten vi har tränat på att åka bil också. Det är ingen höjdare tycker han. Blir illamående och åksjuk. Men de sista rundorna har gått mycket bättre. Båda hundarna får sitta bak i hundburen nu och då verkar det som att den lilla vita har en lugnande inverkan på honom.

Om att påbörja en karriär

Mitt svarta ludd ska bli en agilitystjärna. Fast för hans del spelar det ingen roll för han är redan en stjärna. Han är helt enkelt född med stjärnstatus. 🙂

Men eftersom jag har planer för honom har träningen så smått redan börjat. Och det är nog den allra roligaste delen av att träna upp en stjärnhund som vi håller på med just nu. Nämligen att skapa värdefulla belöningar. Utan fungerande belöningar står man sig slätt när man tränar med hundar. Jag vill ha så många belöningar som möjligt i min verktygslåda. Kamp, jakt, mat, rösten och fysisk kontakt är det som jag vill ska vara åtråvärt för honom. Jag måste verkligen säga att han är en naturbegåvning den här pojken. Han kampar redan lika bra som mitt vita terrier ludd, jagar glatt efter trasor och bolla samt är matfixerad. Rösten och gos är ännu så länge det som betyder minst för honom.

Vi har så smått börjat introducera klickern för honom. Jag gillar att jobba med klickern. Dels så blir tajmingen så mycket bättre när man ska lära in nya moment och efterhand så blir åsynen av klickern en trigger för hunden att nu kommer det snart hända något roligt och då ökar motivationen. Jag är verkligen ingen expert på hur man kan jobba med klickern men med min lilla vita har vi i alla fall kommit så långt att han förstår att han ska erbjuda olika beteenden och prova sig fram. Men ibland har jag lite bråttom och ger honom hjälper för att knäcka vad det är jag vill att han ska göra. Både att helt sheejpa fram beteende och ge hunden en del hjälper funker bra tycker jag, men det som jag har noterat är att de beteenden som vi helt har sheejpat  fram sitter hårdare.

Här är lite filmer på hur vi jobbar med lekutvecklingen och med klickern. Idag har vi fortsatt klickerträningen med beteendena sitt och ligg. Sedan ska vi börja trampa på lock (två av och två på). Den 17 december är det dags att anmäla oss till Silvias puppy class. Längtar!