Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om slutspurten

Nu är vi inne på slutspurten av sportlovet. De senaste dagarna har vi tillbringat i stugan på Öland. Som vanligt har vi haft underbara dagar här, precis som det brukar vara alltså.

Det svarta luddet är nu uppe på fullhöjd på balansbommen. Nästa gång vi kommer hit måste jag ha en plan för hur vi ska börja träna på svängar av balansen. Börjar bli dags för min långa stiliga man att snickra ihop ett A-hinder så vi kan börja träna även på det.

Så här glad blev jag när vi körde först passet på balansen den här gången.

Alla tunnlar är undanplockade för vintern och slalom och gungan har vi hemma. Men sex stycken hopphinder står framme. Hittade den här kombinationen som ju passade perfekt!

551357_431095753634242_1183212206_n

 

Vi har tränat på de här och lite annat som vi lärde oss på kursen förra helgen. Snäva svängar känns verkligen som något vi måste få till bättre. De här kombinationerna var ju helt perfekta att träna det på.

I morgon är sista dagen här på ett par veckor. Då ska vi ge oss på ett par av de här varianterna som slutspurt på sportlovet.

32180_431095740300910_1419872497_n

 

Och så avslutar vi med lite bilder från dagens härligaste promenad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Om modiga tilltag

Igår var vi i Agilityfabriken och tränade jag och ludden. Planen var att fokusera på olika staketvarianter. När vi kom dit hade vi sådan tur att de som varit där innan oss tydligen hade tänkt likadant. Det stod nämligen en lämplig kombination framme som vi bara justerade lite. Det som också var bra var att det stod en gunga i kombinationen och en balansbom med tunnel under. Då fick vi möjlighet att testa gungan i en kombination. Jippi! Dessutom blev det lite hinderdiskrimineringsträning med tunnel under balansen. Tyvärr får det svarta luddet alldeles för dåligt fäste på mattan så farten är inte alls speciellt hög. Det går bra så länge det bara är att springa rakt fram, men i svängar blir det svårt. Han halkar och har svårt att accelerera ut ur svängarna.

Och sedan gjorde jag något helt galet. Kunde inte låta bli. Balansbommen var så lockande och pockande så jag tänkte att vi testar lite get that contact game. Det gick så himla bra så då tänkte jag att vad tusan, vi testar att dra över hela balansen. Vi är verkligen inte färdiga för att testa en helt ny fullhöjdsbalans där förutsättningarna inte är optimala. Här var det väldigt trångt både före och efter balansen. Underlaget var helt nytt, höjden var ny och underlaget på marken ovant. Så förutsättningarna för att lyckas var verkligen inte optimala. Men han fixade det! Snacka om lycka. RC-träning är verkligen höga berg och djupa dalar. Så nu njuter vi lite över att det gick så bra.

Om att det goda tar slut

I morgon åker vi hem till stan igen. Tyvärr. Eller det ska bli ganska kul att komma hem och träffa alla. Bara vi kunde åka tillbaka hit om ett par veckor. Men så blir det inte eftersom min långa stilliga man nu ska börja renovera det sista rummet här i huset på Öland. Och då blir det alldeles för stökigt för att jag, ludden och lillmatte ska kunna vara här.

Men tiden vi har haft här kunde inte ha varit bättre. Den har innehållit precis allt av det jag älskar allra mest. Det svarta luddet och jag har haft träningsläger. Vi har tränat 3 RC pass/dag och 1-2 agilitypass och lite andra småövningar. Sedan har vi gått härliga långpromenader i den vackra, karga naturen som norra Öland erbjuder. Men vi har också vilat mycket och myst ihop med resten av familjen. Det vita luddet har kunnat springa lös och nosat i varenda buske, för här har inte funnits en människa inom synhåll. Så bristen på vilja att komma snabbt på inkallning har inte begränsat oss alls när vi varit ute.

Det är verkligen fantastiskt hur bra RC-träningen har gått. När vi kom hit för knappt 14 dagar sedan så låg bommen på 55 cm höjd och han hade några pass där vi mest fick koncentrera oss på Get that contact game eftersom han hoppade lite. Men snabbt fattade han grejen och vi kunde börja höja. Nu är vi uppe på 115 cm! Alltså är det bara en höjning kvar och sedan är vi uppe på högsta fullhöjd (kan ju variera mellan 120 cm-135 cm). Just nu funderar jag på vilket upplägg jag ska ha på träningen när vi kommer hem och inte har tillgång till en höj- och sänkbar balans. Antingen testar jag att köra på fullhöjd när vi är i Hässleholm och tränar eller så låter jag träningen ligga nere till april när jag kommer hit igen. Det jag är rädd för är att han hinner glömma allt om vi gör ett så långt uppehåll. Tror ni att han gör det? Glömmer alltså? För egentligen vill jag inte köra på en ny balans ännu. Jag skulle vilja få honom säkrare på den här han är van vid först. Skulle vilja lägga till hinder före och efter balansen innan vi byter balans. Skulle vara jätte tacksam om ni ville ge mig lite feed-back på de här tankarna. 🙂

Här är en sammanfattning på övningar som vi har hållit på med. Nu när vi kommer hem ska vi ta några dagar helt ledigt och sedan fortsätter vi med slalomträningen. Han fixade 12-pinnarsslalom utan bågar med störning innan vi åkte hit. Ska bli spännande att se om det sitter när vi drar igång igen.

Om att ha jullov

Just nu har vi det oförskämt bra. Vi är på Öland och har jullov. Dagarna kunde inte vara bättre, möjligtvis längre. 🙂

Vi har sovmorgon, vi går långa härliga promenader vid havet och fnittrat agility så det skvätter ur öronen. Vi tränar hoppteknik, läxor från fröken Damm och RC. Sedan fikar vi och äter massor med god mat och tittar på film. Jag vill aldrig att det här jullovet tar slut. Tack och lov att vi har sluppit snö ännu så länge. 🙂

Här kommer en filmkavalkad på sådant vi tränat på. 🙂

 

Om att vara igång igen

Som jag skrivit tidigare så har jag ju tagit upp RC-träningen lite försiktigt igen. Det roliga är att det nu finns en RC-grupp på facebook med folk som är precis lika nördiga som jag är. Jag vet att det låter otroligt men det är faktiskt sant. Så givande att få ta del av de andras erfarenheter, både när det gått bra men minst lika givande att höra om när de stött på patrull. För det tror jag att de flesta nog gör i någon fas av träningen.

Jag och det svarta luddet eller snarare min långa stilliga man har byggt upp en nedfart och en ramp till den som vi tränar på nu. Självklart om jag fick bestämma så skulle vi haft en låg balansbom att springa på. Men nu har vi inte det så då får det här duga. Det vi missar när jag tränar så här är ansatsen och i och med det så kan vi inte riktigt träna på att han ska anpassa steglängden beroende på längden på ansatsen. Men å andra sidan så springer han nu på en betydligt mer sluttande nedfart än vad han tidigare har gjort. Och höjden/vinkeln verkar inte vara något större problem för honom. Det han har svårt för är om ansatsen inte stämmer eller när han får upp högre fart, då blir det gärna ett skutt av.

Så här såg dagens andra pass ut.

Om ett genombrott

Det här med RC-träningen har inte gått så bra som jag hade hoppats på. Dels så har vi inte kunnat träna på flera veckor eftersom jag inte har haft möjlighet att åka till Öland på helgerna. Här hemma får jag inte plats med en hel balansbom med yta både före och efter. Och på klubben har vi inte tillgång en låg balans.

När vi gick över från att springa på plankan till att springa över hela balansbommen så var det som att det svarta luddet inte alls kunde generalisera det han gjort på plankan och överföra det till balansbommen. Jag skickade in filmer till Silvia för att få råd om hur jag skulle göra. Hennes förslag var att lägga dit mattan igen och sedan successivt minska ner på den. Till en början tyckte jag att det funkade bra. Men ganska så snabbt så fungerade inte det heller.

Jag har funderat massor på varför det helt plötsligt inte fungerar. Och min slutsats har blivit att han faktiskt inte förstår vad det är han ska göra. Han förstår inte vilket beteende det är som belönas. Så då har jag fått fundera på hur jag ska få honom att förstå hur han ska göra men ändå bibehålla farten. För att få honom att förstå i ett långsamt tempo är inga problem.

Det jag kom fram till borde kunna fungera är helt enkelt att göra det mycket tydligare för honom när han utför rätt beteende. Så även om Silvia menar att belöningen alltid ska komma och att det räcker med att jack-potbelöna för att de ska förstå så verkar det inte funka för oss. Jag vill ju fortfarande ha fokus framåt på honom. För att få ihop det här fick jag ta hjälp av lill-matte, en klicker, en skål och köttbullar. För att få honom att förstå plockades helt enkelt belöningsskålen bort när han missade kontaktfältet. Vi baklängeskjedjade hela balansbommen och jippi! Nu känns det äntligen som han förstår vad det är han ska göra. Den sista rundan vi körde idag över hela balansbommen gick så bra att jag nästan blev lite tårögd. 🙂

Tyvärr dröjer det nu ett par veckor innan vi kan träna det här igen. Det är bara att inse att vi inte kommer vara redo att börja tävla agilityklass i vår. En rimlig målsättning är nog att tidigast börja tävla någon gång under hösten 2014. Det känns ju långt borta men samtidigt lite skönt.

Om ett inlägg som kanske kan få någon annan att må bra

I veckan har det diskuterats livligt i vårt fikarum på jobbet om alla rosenskimrande facebook inlägg som tydligen får folk att må dåligt. Kanske är det så i bloggvärlden också att folk mår dåligt av att läsa om alla lyckliga och lyckade människor. Så idag tänker jag bidra med ett blogginlägg som kanske få någon att må bra.

För just nu funkar träningen med det svarta luddet katastrofalt dåligt. Framför allt running contact träningen. Funderar allvarligt på att lägga ner hela skiten. Efter att vi gick över från att springa på plankan till att springa på balansbommen så har han helt tappat konceptet. Det känns som slumpen om han träffar eller inte och jag skojar inte när jag säger att vi max kommer upp i 10% träffar när vi tränar. Har till och med gått tillbaka till att han får springa över plankan som ligger plant på marken. Där får han till träffar mestadels men även här missar han mer än tidigare. Och för varje pass med massor av missar så går han ner i sig i intensitet och glädje och det gör jag med. Känns som en nedåtgående spiral. Dessutom kan jag bara träna running när jag är i stugan och det blir bara på helgerna vilket känns på tok för lite. Kan max komma upp i sju pass på en helg och mest troligt är att det blir fem pass eftersom vi vill träna lite annat också.

Att det går dåligt på RC träningen smittar av sig lite på den andra träningen också. Jenny vill ju se mer fart och stress när vi tränar och det är skittufft att hitta den energin både hos mig och hos det svarta luddet just nu. Jag känner mig trött och sliten i kroppen och vänster fotled har varit svullen och ond nu i jag vet inte hur många månader.

Hoppas i alla fall att det här tråkiga blogginlägget kan få någon annan att må bra.

 

Om att äntligen springa på bommen

Det har varit ett ganska långt catch up break på Silvias RC-kurs nu när man inte har kunnat skicka in filmer och få feed back. Under den här tiden har vi höjt plankan så pass mycket att vi behöver ha en uppfart till den. Så då byggde min snälla, snälla, långa stiliga man en balansbom till mig. Så nu kan det svarta luddet springa på den istället. Men för att inte förändra allt för mycket så har jag behållit plankan som nedfart. I morgon öppnar kursen igen och då ska jag skicka in den här filmen för bedömning.  Och sedan är det dags att minska mer och mer på bollen som en lockelse för att springa framåt. Men först vill jag känna att han förstår den här nya varianten och kriterierna här innan jag lägger till ytterligare en svårighet. Det tar verkligen tid att träna in RC så tack och lov att vi inte har någon brådska.

Om nästa höjning

Igår var det återigen dags att höja plankan. Den är nu 22 cm hög för att vara exakt. Jag varierade även startpunkten från 7-5 m samt plussade på med att jag sprang vid sidan om honom. Det märks tydligt att det går bäst när jag springer på hans högra sida eftersom det är där jag har varit hela tiden hittills. Dessutom ligger plankan så att jag nästan springer rakt in i buskarna vilket gör att jag nog stör honom mer när jag springer på hans vänstra sida. Men trots det är jag grymt nöjd med resultatet, 100% träffar och 94% JP. Har precis skickat in filmen till Silvia så jag vet inte ännu om hon är lika nöjd. Kan ju mycket väl vara så att jag gör något tokigt som jag inte förstår själv. Spännande värre att få domen senare i dag. 🙂