Om att bli ett VM ekipage

Just nu pågår agility VM i Tjeckien. Och det är ju inte utan att man blir lite sugen på att vara med nästa år. Bara vi inte diskar oss. För då börjar de spela en eländig trudilutt som påminner mig om några ryska små kosacker som studsar runt i ring med armarna i kors på bröstet. Så det gäller att hålla koll på armar och ben och hund och framför allt på hur banan går.

Idag var mediumklassens bana så pass klurig att det tog mig ungefär 20 ekipage innan jag fattat hur tusan banan gick. Och jag tror minsann att 50% av ekipagen diskade sig.

Men largebanan och smallbanan såg riktigt roliga ut. Så nu är vi taggade för VM nästa år jag och mitt lilla vita ludd.

Medan jag höll koll på VM så passade min lilla vita på att slakta en bäver.

20121006-174158.jpg

Efter slakten och VM gick vi ut för att förbereda oss. Vi tränade staket med tyskar, cyklade 4 km, simmade (i badkaret) och avslutade det hela med lite stretching.

Under tiden vi tränade blev jag lite tveksam till om vi verkligen ska anmäla oss till VM nästa år. Vi är ju i och för sig världsbäst när vi tränar här hemma. Och det är ju det vi gillar bäst. Att träna här hemma. Att tävla långt borta utomlands verkar lite läskigt tycker jag. Så jag tror vi hoppar över att anmäla oss. För det är väl så man gör för att få vara med? 🙂

P.s Imorgon håller vi tummar och tår för Jannie och Inna! D.s

Om en skitdag

Det händer som väl är inte så ofta. Att jag är på dåligt humör utan anledning. Men idag var det en sådan dag. Och då är jag inte särskilt rolig att umgås med. Det vet de som bor ihop med mig. Men vem är på bra humör när regnet öser ner, hemmet ser ut som en hel rövarkula, dammråttorna biter en i tårna och magkatarren gör sig påmind.

Efter att ha röjt runt i hemmet hela förmiddagen och skällt på alla som kommit i min väg bestämde jag mig för att göra något roligt istället. Att köra agility är ju det roligaste jag vet. Så när himlen sprack upp och solen tittade fram åkte jag och min lilla vita upp till klubben för att träna på svängar.
Jag hade med mig den här kombinationen.
http://propiraya.files.wordpress.com/2009/12/joehl-200909_horn_framforbyte.jpg?w=600

Och självklart gick det inget vidare. I alla fall inte när han skulle springa genom tunnlarna. För det hade varit en jäkla osmart typ någon som kanske inte riktigt har förstått hur man tränar tunnelsug och tränat innan oss. Båda tunnlarna var väl preparerade med godsaker. Gissa om min matglada hund tyckte att han skulle skynda sig ut från tunnlarna? Tror inte det. Så vi gav upp den övningen. Det låg en hel del godis i gräset på många ställen på marken idag. Tur att jag inte träffade den skyldiga idag när jag var på mitt bästa bitch humör. Fick nöja mig med att mumla svordomar för mig själv.

Istället tränade vi fart på balansbomen, staket och threadel. Och det gick superbra. Han hade fin fart i alla övningarna och lyssnade fint på min handling. Avslutade passet med lite momentträning i Rallylydnaden. Där är han klockren. Ska bli kul och testa den här banan imorgon när Rallylydnadsgänget träffas.
http://h24-files.s3.amazonaws.com/44081/80569-jDsHU.pdf
Dessutom ska vi prova några nya moment från fortsättningsklassen.

När vi kom hem ville lillmatte prova sin nya cykel som hon fick på sin födelsedag. Så efter en cykeltur på 5 km som avslutades med stretching sover min lilla vita gott nu. Och jag börjar bli på bättre humör. Lite gott att äta och en lugn och skön kväll sen är jag på gott humör igen. Jag lovar! 🙂

20120923-171702.jpg

Om att motionera med livet som insatts

Idag har vi en bonusdag jag och lillmatte. Fast egentligen heter det VAB-dag. Men jag tycker det är en bonusdag. En extra dag som man får tillbringa med sitt barn. Det måste väl ändå klassificeras som en bonus.

Men när man har ett krassligt barn hemma är det inte så kul att lämna det själv hemma några längre stunder.  Och då blir ju hunden lidande, eftersom det inte kan bli tal om några timmslånga promenader.

Som tur är för både mitt barn och min hund så är jag ju väldigt fiffig. Så jag kom på en alldeles strålande idè så att båda skulle bli nöjda.

Idag skulle det bli cykelmotionering. För då hinner man ju långt fast på kort tid. Otroligt smart!

Nästa steg att lösa var, vart vi skulle cykla? Springa på asfalt väldigt långt tror jag inte är så bra för min lilla vita. Men vi har en runda som vi brukar gå där det först är lite asfalt och sedan blir det grusväg som övergår i skogsväg och som i sin tur övergår i en stig. Den rundan kändes väldigt bra. I alla fall i teorin. Och i praktiken fungerade den också riktigt bra ungefär fram till skogsvägen.

Det var nämligen ingen Mountainbike som jag färdades på. Utan en Fram King från 1982. Där handbromsen var ut funktion, styret var skevt och en växel funkade. Utan hjälm eller annan skyddsutrustning. Jag kan berätta att i skogen finns det hala stenar och rullande tallkottar som är potentiella mördarmaskiner. Åtminstone om man försöker cykla på dom med en Fram King från 1982.

Så nästa gång jag behöver komma långt på kort tid på mjukt underlag ska jag nog fundera ut något annat fiffigt sätt att lösa det på.

Hälsningar från en som överlevde tack vare lite tur och ganska bra balans. 🙂