Om att utvecklas

Det har hänt en del sedan jag skrev här sist. Det stora som är på gång just nu är att jag går en kurs i tävlingspsykologi. Anledningen till att jag hoppade på den kursen var att jag inte hittade rätt sinnesstämning på tävling under förra året. Ni som har följt mig här på bloggen minns kanske hur otroligt nervös jag var, ffa i början av säsongen. Dessutom är jag helt övertygad om att tankens kraft kan få det omöjliga att hända. Men jag upplevde att jag saknade verktygen för hur jag skulle jobba med mina tankar. Jag tycker redan efter andra lektionen att jag gör framsteg på det mentala planet på tävling.

Det svarta luddet har haft en ordentlig paus från tävlandet nu. Den sista tävlingen vi var på var i Vårgårda i november. I december kastrerades han. Eftersom båda kulorna låg i bukhålan så blev det ett ganska stort ingrepp. Så även från träningen har han vilat helt under 4 veckor och därefter har vi kört små pass med inte så ansträngande övningar. Det är först de sista veckorna som han fått köra slalom och lite mer ansträngande övningar.

I söndags ordnande Kristina Myrefelt en inofficiell tävling i ett ridhus strax utanför stan. Det kändes som en perfekt start på den här säsongen. Och någonting har verkligen hänt. Eller förmodligen så är det flera faktorer som samverkar. Det var nästan som att springa med en annan hund. Jag vågade lita på att han faktiskt kan och att han kommer fokusera på uppgiften. Det var så ljuvligt att få springa med honom. Konkurrensen var stenhård. Trots att vi nollade två hopplopp kom vi ”bara” 3:a. Det som glädjer mig är att vi blev slagna av två av Svergies förmodligen snabbaste mediumhundar. Så vi kommer kunna stå oss ganska bra i konkurrensen även när vi kommer upp i klasserna. Jag känner också att om jag vågar lita ännu lite mer på honom så kan vi pressa tiden ytterligare.

Det känns så skönt att ha hittat verktyg för hur jag ska tänka. Vad jag ska fokusera på. Vi har fått sätta upp mål på kursen. Både resultatmål, prestationsmål och idrottspsykologiska mål. Nu håller vi på att formulera visualiseringar och göra affirmationer utifrån de här målen. Jag tycker vi får väldigt bra och konstruktiv feed-back från Eva-Marie Wergård som är kursledare. Jag tycker också att stämningen i gruppen är väldigt god. Det är ju lite läskigt att lämna ut sina svagheter för allmän beskådan. Men jag upplever att alla är väldigt respektfulla och peppande mot varandra. Vi sitter ju alla i samma båt. 😉

Jag tror också att en stor bidragande faktor till att det känns så mycket bättre nu än förra året är kastreringen. Det är så otroligt skönt att han nu helt och hållet struntar i kissfläckar och att dyka in i varenda hundrumpa som passerar förbi. Det känns som att han är mycket mer fokuserad på mig och på det vi ska göra. Förmodligen finns det en stor del placeboeffekt i den här kastreringen. Jag hade ju bilden klar för mig hur bra det skulle bli. Och det blir ju alltid som man tänker. 🙂

Här är loppen från helgen. Man fick två chanser/lopp. Här ser ni andra agilityloppet där vi får fem fel och andra hopploppet som vi nollar. Vi nollade även första hopploppet, men det andra är jag helt klart mest nöjd med.

Om du också är intresserad av mental träning kan jag varmt rekommendera kursen jag går. Här hittar du mer information www.out-n-out.education .

Annonser

Om små framsteg

Att ha tusen meter film sparade har sina fördelar för sådana som mig som har ont om gott minne. Jag har de sista dagarna haft en grym träningsabstinens och inte blir det bättre av att läsa om alla som har det ena episka träningspasset efter det andra. Helt plötsligt får jag för mig att jag och det svarta luddet inte har tränat på någonting. Vi kan inget av allt det som jag ser och läser om att andra gör. Korkad, jomenvisst!

Så för att fräscha upp minnet började jag kolla igenom våra träningsfilmer. Och det som slår mig när jag tittar och jämför vad som har hänt är att vi faktiskt har utvecklats en del. I höstas hade jag en riktig dipp då det kändes som att vi inte gick framåt överhuvudtaget. Jag bollade mina tankar med Jenny och hon blev nog lite trött på mig. 😉 Men när jag är mitt upp i något så är det svårt att ha perspektiv och jag hamnar lätt i ett känsloläge som inte alltid är helt relevant.

Här är två filmklipp som är filmade med exakt ett års mellanrum. I den första filmen är det svarta luddet 11 månader och i den andra filmen är han 23 månader. Lite har det ju hänt i alla fall. 🙂 Det jag hoppas och önskar ska ha skett nästa år när jag tittar tillbaka är att det svarta luddet klarar att vara lika fokuserad på tävling som på träning. Det hade varit alldeles underbart om det kunde hända under 2015.

Om att kanske sticka ut hakan lite mycket

Har upptäckt att det finns en stor obalans i vem de flesta inläggen på den här bloggen handlar om nu för tiden. För ett par år sedan så var det inte det svarta luddet som dominerade här. Vilket ju i och för sig inte är så konstigt eftersom han inte ens var född då. 😉

Det vita luddet har helt klart kommit i skym undan här. Det betyder däremot inte att han har kommit i skym undan i mitt liv.

Den största anledningen till att jag skaffade mig ytterligare en hund var för att det vita luddets och min tränings- och tävlingsambition inte låg i linje med varandra. Jag upplevde snarare att jag pressade honom med all min träningslust. Det var som att ju mer vi tränade desto sämre gick det eftersom hans motivation blev lägre och lägre av all träning. Jag bestämde mig för att istället för att försöka slå knut på mig själv för att driva upp hans motivation så skulle han få slippa tävla och bara träna när han själv ville. För hunden förstår ju inte vad en tävling är och vad det betyder. Jag känner mig stolt och glad över att jag satte mina egna behov åt sidan och istället lät hundens behov styra våra aktiviteter. I dag när jag är på tävlingar och ser andra kämpa med att peppa hunden runt banan och man riktigt ser hur jobbigt hunden tycker det är blir jag lite ledsen å hundens vägnar. När hunden inte har något svansvift alls och svansen åker längre och längre in mellan benen samtidigt som deras husse eller matte tjoar högre och högre. Då funderar jag på för vems skull man är där? Och så funderar jag på vad det gör för relationen man har till sin hund?

Nu låter det kanske som att jag tycker att man helt ska strunta i att träna med sina hund. Det tycker jag verkligen inte. Jag tror inte det finns något bättre sätt att stärka relationen till sin hund på än genom att träna med den. Ju mer du aktiverar dig ihop med din hund desto följsammare och ”lydigare” kommer den bli. Jag tränar fortfarande med det vita luddet. Men träningen i dag är helt kravlös från min sida. Även om jag tänkte att den var det när vi hade tävlingsambitioner så var den nog faktiskt inte det när jag tittar på det så här efteråt. Och ärligt talat tror jag inte att någon som har tävlingsambitioner är helt kravlös. Om inte annat så ställer man nog krav omedvetet på hunden. För mig finns det inget som är viktigare än att mina hundar får ett bra hundliv. I det här fallet blev det vita luddets liv så mycket bättre när allt fokus inte ligger på honom. I dag tränar vi när han ber om det. I bland ber han om det flera gånger på en dag och i bland kan det gå flera dagar när han bara hänger med mig och det svarta luddet utan att själv göra något mer än att leka fritt. Och det är absolut inte så att jag nu bara bryr mig om det svarta luddet även om jag förstår att man kan få den uppfattningen när man läser den här bloggen eller följer oss på facebook. Men helt klart har min och det vita luddets relation blivit starkare och stabilare sedan det svarta luddet stormade in hos oss. Så i bland skadar det nog inte att ta ett steg tillbaka och fundera på varför man gör det man gör och om det leder framåt eller bakåt.

För mig och det vita luddet var det här rätt beslut. Jag vill inte säga att det behöver vara det för alla andra som har en svårmotiverad hund. Så mycket vågar jag inte sticka ut hakan. 😉 Så nu vet ni att även om ni inte hör så mycket om honom så finns han och lever ett prima liv.

 

Om att bli riktigt rädd

Eftersom det är så himla varmt nu om dagarna tränar vi först framåt kvällen när det blivit lite svalare och agilitybanan ligger lite i skugga. I går kväll när vi gick upp var det lite kyligt i lyften så jag tog till och med på mig en tröja.

Vi fick till ett riktigt bra pass. Ett kort men lyckat pass. Det svarta luddet var pigg och sprang på bra hela tiden. Men sedan när vi var färdiga och var på väg ner till stugan igen hände något otäckt.

Vi stannade till för att vänta in husse som skulle stänga husvagnen och då helt plötsligt börjar Det svarta luddet vingla och faller ihop. Han svimmar inte men kan inte stå på benen. Jag blir alldeles livrädd. Snabbt som sjutton lyfter jag upp honom och bär in honom i duschen. Min första tanke är att han har blivit överhettad. Jag spolar av honom med kallt vatten en bra stund. Sedan går vi ut i skuggan. Nu har han piggat på sig lite och kan stå och gå igen. Som tur är har jag både vattenmelon och honugnsmelon hemma som han glatt sätter i sig. Lyckas även lirka i honom en liten skål med vatten. Efter en stund känns det som han blir lite vinglig igen. Snabbt in i duschen igen. Därefter piggar han på sig. Han har kräkts lite en gång i natt men för övrigt har han sovit gott. Nu på morgonen har han ätit sin mat och gjort både ettan och tvåan. Tycker han verkar precis som vanligt i dag.

Nu blir det strikt vila i skuggan de närmsta dagarna. Tror inte ens att han får bada i havet. För det var också en tanke som slog mig i går att han har fått i sig något skit när vi var och badade. Det blåste och gick ganska mycket vågor i går. Men jag tycker att han borde ha reagerat tidigare om det var något i vattnet som gjort honom sjuk. Vattnet var klart och fint, fanns inga alger i närheten.

I dag ska jag köpa en barnpool och ställa i skuggan, vätskeersättning och meloner. Så får vi ge det lite tid. Får väl se om det blir någon tävling till helgen. Så läskigt att han inte visade på något sätt att han blev för varm när vi tränade. Om det nu var det som det berodde på? Här är en film från träningen. Jag har tittat och tittat för att se om han på något sätt signalerar att han börjar må dåligt. Men jag kan inte se något alls. Det är det som är läskigt tycker jag. Att hundar är så förbaskat lojala att de gör allt för oss oavsett hur de mår.

Om när andra sätter press

Jag har nyligen varit utsatt för något som jag är väldigt ovan och även oförstående inför. Nämligen press utifrån. Jag har nyligen fått höra att det svarta luddet inte kan vissa saker som han tydligen borde kunna nu. Han kan visst inte svänga och det ska han kunna nu. Och att han inte kan det beror på att  jag belönar fel.

Hur reagerar jag då när jag får höra något sådant. Jo jag blir faktiskt ledsen. Jag är så tunnhudad när det gäller sådant som ligger mig varmt om hjärtat och tar därför åt mig mer än vad som är logiskt att göra.

För när jag fått lite distans till den här kritiken och funderat på om det ligger något vettigt i den så kommer jag varje gång fram till att, nej det gör det inte. För det första så är det så i min värld att mina två ludd behöver faktiskt inte kunna någonting för att ändå vara bra och för det andra så kan det svarta luddet svänga. 🙂

Hundar är väldigt olika i svängbarthet. Det svarta luddet kan svänga tight och fint men han behöver fortfarande massor med stöd från mig för att göra det. Får han inte tydliga signaler i god tid så flyter han ut. Lite som en Finlandsfärja. 🙂 Och när vi är på tävling så är han lite mer ofokuserad och jag lite mer spänd. Det i kombination gör att han svänger sämre. För min del är det helt ok att det är så. Vi är inget VM-ekipage. Vi är ett nybörjarekipage som håller på att lära oss. Jag tycker nog att det känns obefogat att få kritik på det sättet.

Jag har så klart även analyserat kommentaren om att jag belönat fel och att det är därför som han har så vida svängar. Och den kritiken kan  jag heller inte se att det finns något fog för. För det första belönar jag på olika sätt beroende på vad det är jag vill belöna. Ibland belönar jag från handen med godis, ibland med Manners Maindern, en annan gång med kastad leksak och ytterligare ett alternativ med utlagd leksak. Det beror helt och hållet på vad det är jag vill belöna. Att gå över till att bara belöna från hand verkar idiotiskt om ni frågar mig. Jag har verkligen jobbat stenhårt och lyckats ganska bra med att öka farten hos det svarta luddet. Att då bara belöna från handen skulle snabbt kunna förstöra den träningen. Jag har hela tiden en tanke med vad jag tränar och hur jag tränar. Så nej den kritiken finns det inget fog för heller.

Jag är helt övertygad om att jag tränar rätt. Att vi inte har plockat några pinnar på de tävlingar vi har varit ute på kanske många tycker är dåligt av mig. Det får man tycka. 🙂 Jag själv däremot är inte alls förvånad eller besviken över att vi inte fått några framgångar på banorna ännu. Vi är nämligen under utveckling. Jag funkar så att jag behöver mycket träning och mycket erfarenhet vad jag än ska göra innan jag lyckas prestera. Och vi har med mina mått mätt alldeles för lite erfarenhet ännu. Det kommer komma en dag när jag känner att nu sätter vi det här. Vi är inte där ännu, men vi är närmare.

Jag hoppas innerligt att det får vara okej att vi ”misslyckas”. Att vi får utvecklas i den takt som vi behöver. Och faktiskt, det svarta luddet är bara 20 månader och vi har två månaders tävlande bakom oss. Förväntas det verkligen stordåd då?

Om att fundera på vad man bidrar med

Idag fick jag mig en tankeställare efter att ha läst ett blogginlägg som handlade om att lusten och glädjen i att träna med sin hund lätt kan försvinna i den här internetintensiva tidsåldern vi lever i. Det som skrivs på nätet av tex sådana som mig påverkar ju så klart mer eller mindre de som läser. Flödet med lyckade träningspass finner inga gränser emellanåt när man läser facebookuppdateringar och bloggar. Man ser filmer på überhäftiga, snabba hundar och förare som plättlätt navigerar hunden genom banan. Självklart tycker jag man ska vara stolt och berätta för andra när det går bra. Men som läsare ska man nog ha med sig i bakhuvudet att mycket av det man ser på internet är som ett skyltfönster. Man väljer ju vad man vill visa upp. Visst är det lärorikt att titta på duktiga hundförare och läsa om hur de tränar sina hundar. Men är det realistiskt att just jag ska kunna åstadkomma det? Och hur mycket fel har det blivit innan det blev rätt?

Det är så lätt idag att jämföra sig och sina egna prestationer med andras för man ser det hela tiden. Tänk hur det var tidigare innan facebooklivet började. Då träffade man de andra på klubben någon gång ibland och tränade ihop. Man var ute och tävlade och såg andra tävla. Man hade en väldigt realistisk bild av att det ligger många misslyckade försök bakom ett lyckat. För det var det man såg. Idag ser vi så mycket av det lyckade att det är lätt att tro att de misslyckade försöken är onormala.

Jag vill verkligen skicka med till er som tittar in och följer mig och mina ludd i vår träning att det finns så mycket misslyckanden och dåliga träningspass i vår träning. Som  idag tex kunde jag överhuvudtaget inte göra något så enkelt som ett bakombyte. Jag fick totalt hjärnsläpp. Då är man glad att man tränar ihop med någon som man kan skratta tillsammans med. Jag är livrädd för att sätta press på mina hundar bara för att det förväntas av oss att vi ska kunna saker. Vi behöver faktiskt inte kunna någonting egentligen. För varken för mig eller mina ludd är det här ett jobb som vi förväntas kunna försörja oss på. Vi gör det här av bara en enda anledning. Vi gör det för att vi tycker det är kul. Och då gör det faktiskt inget om vi totalt misslyckas med att få till våra bakombyten idag.

Vi kan inte allt, vi är ganska dåliga på en hel del grejer. Men vi vill lära oss och vi vill bli skickligare. Men det får aldrig ske på bekostnad av glädjen och att det istället för att vara kul blir till en press. Att sätta upp mål för sin träning är nog bra. Men det är så lätt att målen blir så stora att man aldrig känner sig nöjd. Och är det verkligen mina drömmars mål eller har jag skapat dom för att jag blir så påverkad av det jag ser, läser och hör? Det är inte så lätt att veta. Men man måste hitta ett sätt att vara nöjd med det man har och det man gör. Annars blir livet ganska trist tänker jag. Och våga göra fel. Inget farligt kommer hända. Och tänk tillbaka på hur svårt man tyckte att en del grejer var bara för ett halvår sedan som idag känns enkelt. Och tänker jag tillbaka ett helt år så är det nästan svindlande så mycket vi har lärt oss. Jag hoppas innerligt att jag inte ger er som läser här någon prestationsångest. Om ni skulle få för er att vi bara har lyckade träningspass för att det ofta är roligast att skriva om det, kom då ihåg att idag kunde jag inte göra ett helt vanligt enkelt bakombyte. 🙂

 

 

Om att överträna

Den här helgen är det långhelg och tävlingsfritt. Så vi passar på att åka till Öland och njuta. Vi har inte varit här sedan påskhelgen. Tror knappast det har hänt de sista 10 åren att vi inte varit här mer under våren.

Jag och det svarta luddet har passat på att köra ett klass 1 marathon. Det vill säga jag bygger upp en klass 1 bana kör den en gång och sedan bygger vi om den igen. Målet är att sätta den på första försöket. Misslyckas det så får jag lov att göra om tills vi sätter hela felfritt. Vi har hittills byggt 6 olika klass 1 banor, och 4 har vi lyckats sätta på första försöket.  Målet med den här träningen är att jag ska våga lita på att vi faktiskt kan sätta en klass 1 bana på första försöket. Men också att jag ska bestämma mig för vilka byten jag ska göra var, utan att bli så osäker och velig om jag tänker rätt. Och så vill jag träna det svarta luddet på att hålla ihop sitt huvud genom 20 hinderpassager utan att tappa fokus och verkligen lyssna på mina signaler. Ibland tror jag faktiskt att han lär sig banan när vi kör samma flera gånger. Så för att inte hamna i den fällan bygger jag om istället. De flesta banor räcker med att flytta något hinder och välja en annan väg så slipper man bygga om så mycket.

Så här ser vårt marathon ut. Lite RC-träning slängde vi in också. 🙂

Om att det hinner hända mycket

Hej hopp vad jag har varit dålig på att skriva här på sista tiden. Men det betyder tack och lov inte att livet utanför bloggen står stilla. Tvärtom. Det händer så himla mycket roligt just nu.

Det som det mesta kretsar kring nu är ju att vi har kommit igång ordentligt med tävlandet. Nu i helgen var vi Halmstad två dagar och tävlade fyra lopp. Och inte nog med det. Vi sov i tält tillsammans med min klubbkompis Mia i två nätter. När man tänker på urtypen för en campingmänniska så tror jag inte det är mig man får upp på näthinnan i första hand. Men som alla vet ska man inte döma hunden efter håren. Jag äger verkligen på att campa! Det gick hur bra som helst. Vilket ju i och för sig kan bero på att jag hade ett campingproffs vid min sida. 🙂

Själva tävlande gick lite både och. Det tar verkligen på krafterna att tävla. Man kan ju tycka att det inte är så himla märkvärdigt att gå in och springa en liten bana på 20 hinder med hunden. Men det är så mycket runt om kring som vi ska hitta rutiner för nu. Först och främsta så måste jag ta fram lite mer jäklar anamma och våga tro på mig själv. Jag blir i det närmaste skräckslagen när jag ser klass 1 banorna. Det känns som att jag aldrig i hela mitt liv har gjort något så svårt och att jag inte har en aning om hur jag ska ta oss runt den tillsammans. Vilket ju är väldigt dumt tänkt. Det inser jag ju när jag försöker koppla på hjärnans mer logiska delar och trycka bort känslodelen en aning. Allt det där bottnar ju i en otrygghet i mig som person och inte en otrygghet i kunskaperna. För det är klart som sjutton att jag och det svarta luddet kan fixa klass 1 banor. Men där med inte sagt att det är enkelt gjort. Men går man in på banan med lite lågt självförtroende så blir man passiv. Och passiv kan man inte vara med en unghund som verkligen behöver mitt stöd genom hela banan både mellan och vid hindren. Den lärdomen tar jag med mig efter helgen. Nästa gång jag går in på en bana så äger jag den mentalt. Punkt slut.

Det andra som jag har lagt mycket fokus på i helgen är att försöka hitta en rutin för hur jag ska hantera oss precis innan det är dags att gå in och köra. Hur tidigt ska han plockas ut ur buren? Hur länge ska han ha fått vila innan jag plockar fram honom? Ska vi träna tricks, leka, kampa eller bara ta det lite lugnt? Det som verkar vara det som fungerar allra bäst är att han får komma ut när det är ungefär 15 minuter kvar tills vi ska starta. Vi går en lite kisserunda, håller oss lite i bakgrunden där vi går lite fot och enklare lydnadsövningar för att komma in i vår bubbla. Vi går fram i startområdet när det är 3-4 hundar före oss. För om vi går fram för tidigt så bränner han så mycket energi på att utagera mot de hundar som är inne på banan och kör. Då blir det väldigt svårt för honom att hålla ihop huvudet och kunna koncentrera sig när vi ska in på banan och köra.

Sedan måste jag också lära mig att ha lite tålamod. Jag har en väldigt unghund med mig. Yngre kan han faktiskt inte vara för att få hänga med ut på banorna. Han är i slyngelåldern där det är mycket hormoner som spökar och där hundar faktiskt har ganska svårt för nyinlärning. Jag måste verkligen hålla det i minnet och se varje lopp vi gör som att vi bara samlar på oss erfarenhet. Att det finns andra som har lyckats bättre med sina unghundar är helt orelevant att jämföra med. Vi är vi med våra tillgångar och begränsningar. Det är det jag ska förvalta och utveckla. Det som inte fungerar i dag är mitt ansvar och min glädje att få träna oss vidare i. För när det inte fungerar så betyder det faktisk bara att vi inte kan det här tillsammans ännu. Det betyder bara att vi behöver träna lite mer och lite mer och lite mer. För man blir bra på det man tränar på. Tur tror jag kommer med träning. 🙂

Så här såg ett av helgens lopp ut.

Om att inte gilla läget

Då var det dags för den årliga snödepressionen. Den kom i fredags tillsammans med snön som drog in här. Så fruktansvärt meningslöst med en massa snö. Eftersom de varande på radion om att det skulle bli problem i trafiken pga snön så bestämde vi oss för att ställa in resan till Öland som vi planerat sedan länge. Och som jag har längtat. Vi har inte varit där sedan nyår. Och nu ville jag verkligen dit för att kunna träna RC. Men så blev det alltså inte.

När jag sedan vaknade på lördags morgonen så ser jag att det svarta luddets högra öga är svullet, rött och irriterat. Eftersom han har näthinneavlossning på det ögat så blev jag livrädd för att det blivit en blödning i ögat. Så snabbt iväg till veterinären med honom. Tack och lov var det bara en vanlig ögoninflammation. Så lite ögondroppar med kortison och antibiotika ska råda bot på det på en vecka.

Den snön som kom i alldeles för stora mängder under fredagen började så smått smälta under helgen vilket gör att ludden blir hur smutsiga som helst när vi är ute. De måste in i duschen varenda gång vi har varit ute. Och eftersom jag är lat så blir det inte några extra, små, korta träningspass i trädgården. Utan är vi ute så är vi ute en ordentlig runda där de får smutsa ner sig bäst dom vill, men för övrigt blir det bara korta kopplade rundor. Aptråkigt!

Men eftersom snön är på upphällningen tänkte jag att jag skulle upp och träna en liten sväng på klubben idag på eftermiddagen. Tänkte träna på lite slalomingångar. Hittade de här övningarna som såg lagom kul ut.

Men det gick ju så klart åt pipsvängen. För när jag kom upp till klubben såg det ut så här.

Ibland undrar jag om jag är helt korkad. Vad hade jag liksom förväntat mig? Sol, +15° och grönt gräs?! Klubben ligger på andra sidan stan, inte i Italien! De där hindren var liksom ingen idé att börja försöka flytta på. Utan vi fick improvisera och träna på det som det stod. Ett och annat av det vi tränade på gick bra men mycket gick åt skogen. Slalom till exempel. Fattar inte riktigt hur jag tänkte. Hemma i trädgården kör vi just nu med bågar och det funkar bra. Men jag hade inte tagit med mig bågarna till klubben och det var snorhalt i snön. Ändå får jag för mig att träna på det! Och blir till och med lite irriterad när han hoppar ur sista porten. Not so smart!

Nej, nu får gärna den här snön försvinna på riktigt och så lite blåst på det så det blir torrt. Kan även leva med lite minusgrader ett tag till bara det är barmark. Trodde för någon vecka sedan att jag nog skulle klara mig från snödepressionen i år. Men tydligen inte. Och nej, jag gillar inte läget!

Om bakslag

Jag tycker det är så himla roligt att träna mina båda ludd. Älskar att se deras framsteg. Men under inlärningen av ett beteende så kommer det också bakslag. Och ibland tycker jag nästan bakslagen är det roligaste i träningen. Det låter kanske märkligt. Men bakslagen gör mig ödmjuk inför mina ludd. De är levande individer och inga små robotar som gör exakt som man förväntar sig.

Just nu har det svarta luddet lite problem med slalomet. Han har ju varit gudsgåva till slalominlärningen så här långt. Men de sista dagarna utmanar han mig som tränare. Plötsligt hittar han inte ingångar som innan inte varit något problem och han springer ut ur slalomet lite hejsan hoppsan. Om jag ska försöka analysera lite vad det kan bero på så tror jag först och främst att han faktiskt inte har det automatiserat i kroppen till 100%. Han är helt enkelt inte färdig. Sedan tror jag att jag omedvetet har tänkt att slalom kan han ju och gett honom större utmaningar än vad han varit redo för. Och då har det börjat bli fel och plötsligt blir felbeteendet ett beteende han provar eftersom han inte är 100% säker ännu på vad som är rätt beteende. Jag tänker att om ett träningspass börjar dippa ner mot att det bara är 80% som blir rätt så måste man stoppa och tänka till. Jag vill att träningsrepetitionerna sak ligga nära 100% rätt. Och då gäller det att anpassa träningen. Jag tror att det är bättre att förenkla än att envisas med att det ska gå. Hunden lär sig liksom inget på det tänker jag. Så idag plockade jag fram bågarna igen. Och det är häftigt att se vad som händer då. Fortfarande lite problem med att hitta ingångarna så där får jag stötta honom lite med min placering. Men farten! Jisses, inte visste jag att han kunde köra slalom ännu snabbare. Men jösses vad det går undan när bågarna kom på och han får lite extra stöd. Så nu jobbar vi med bågarna ett tag. Lägger till utmaningar vartefter han blir säkrare. Så jag oroar mig faktiskt ingenting för det här bakslaget. Ska bli spännande att se var vi står när han kommer ur den här svackan.

Gjorde en spellista igår på youtube med alla våra RC-filmer. Där ser man verkligen att inlärning inte är en jämn och fin uppåtgående kurva utan mer som en serpentin fram och tillbaka. Visserligen är vi inte färdiga ännu med RC-träningen så jag ska väl inte ropa hej. Men efter att ha tittat på de filmerna känner jag hopp. 🙂