Om inte om fanns

Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.

Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉

Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.

Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.

Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂

Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!

Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.

Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.

Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂

Annonser

Om att utvecklas

Det har hänt en del sedan jag skrev här sist. Det stora som är på gång just nu är att jag går en kurs i tävlingspsykologi. Anledningen till att jag hoppade på den kursen var att jag inte hittade rätt sinnesstämning på tävling under förra året. Ni som har följt mig här på bloggen minns kanske hur otroligt nervös jag var, ffa i början av säsongen. Dessutom är jag helt övertygad om att tankens kraft kan få det omöjliga att hända. Men jag upplevde att jag saknade verktygen för hur jag skulle jobba med mina tankar. Jag tycker redan efter andra lektionen att jag gör framsteg på det mentala planet på tävling.

Det svarta luddet har haft en ordentlig paus från tävlandet nu. Den sista tävlingen vi var på var i Vårgårda i november. I december kastrerades han. Eftersom båda kulorna låg i bukhålan så blev det ett ganska stort ingrepp. Så även från träningen har han vilat helt under 4 veckor och därefter har vi kört små pass med inte så ansträngande övningar. Det är först de sista veckorna som han fått köra slalom och lite mer ansträngande övningar.

I söndags ordnande Kristina Myrefelt en inofficiell tävling i ett ridhus strax utanför stan. Det kändes som en perfekt start på den här säsongen. Och någonting har verkligen hänt. Eller förmodligen så är det flera faktorer som samverkar. Det var nästan som att springa med en annan hund. Jag vågade lita på att han faktiskt kan och att han kommer fokusera på uppgiften. Det var så ljuvligt att få springa med honom. Konkurrensen var stenhård. Trots att vi nollade två hopplopp kom vi ”bara” 3:a. Det som glädjer mig är att vi blev slagna av två av Svergies förmodligen snabbaste mediumhundar. Så vi kommer kunna stå oss ganska bra i konkurrensen även när vi kommer upp i klasserna. Jag känner också att om jag vågar lita ännu lite mer på honom så kan vi pressa tiden ytterligare.

Det känns så skönt att ha hittat verktyg för hur jag ska tänka. Vad jag ska fokusera på. Vi har fått sätta upp mål på kursen. Både resultatmål, prestationsmål och idrottspsykologiska mål. Nu håller vi på att formulera visualiseringar och göra affirmationer utifrån de här målen. Jag tycker vi får väldigt bra och konstruktiv feed-back från Eva-Marie Wergård som är kursledare. Jag tycker också att stämningen i gruppen är väldigt god. Det är ju lite läskigt att lämna ut sina svagheter för allmän beskådan. Men jag upplever att alla är väldigt respektfulla och peppande mot varandra. Vi sitter ju alla i samma båt. 😉

Jag tror också att en stor bidragande faktor till att det känns så mycket bättre nu än förra året är kastreringen. Det är så otroligt skönt att han nu helt och hållet struntar i kissfläckar och att dyka in i varenda hundrumpa som passerar förbi. Det känns som att han är mycket mer fokuserad på mig och på det vi ska göra. Förmodligen finns det en stor del placeboeffekt i den här kastreringen. Jag hade ju bilden klar för mig hur bra det skulle bli. Och det blir ju alltid som man tänker. 🙂

Här är loppen från helgen. Man fick två chanser/lopp. Här ser ni andra agilityloppet där vi får fem fel och andra hopploppet som vi nollar. Vi nollade även första hopploppet, men det andra är jag helt klart mest nöjd med.

Om du också är intresserad av mental träning kan jag varmt rekommendera kursen jag går. Här hittar du mer information www.out-n-out.education .

Om bristen på självinsikt

I går var jag och det svarta luddet nere i Skåne och tävlade. Vi diskade oss i båda loppen. Men det var inga kaoslopp utan bara lite otur som orsakade diskarna. I hopploppet så gled han ut efter ett hopphinder, jag slarvade att hålla i honom och  därför sprang han förbi hindret efter. Och i agilityloppet tyckte han att gungan var för trög så den flög han av. Då valde jag att diska oss och tog om den tills han utförde den korrekt. Så förhoppningsvis vet han nu till nästa gång vi stöter på en trög gunga att man ska stanna även på den. Men det som var underbart var att han tog slalom i båda loppen han hade fin träff på balansen och han var så följsam och fin. Bäst hunden.

Eftersom jag var där utan tvåbent sällskap hade jag massor med tid att titta på när de andra körde sina lopp. Det är alltid kul att se vilka lösningar andra väljer. Det var några landslagsekipage där med sina nya hundar och de är verkligen proffsiga. Även om de inte fick med sig några resultat så ser man verkligen vilket arbete de har lagt ner på att grundträna sina hundar. De är också proffsiga när det blir fel. Inget gap och skrik och fyande på hundarna. Utan bara lugnt göra om och göra rätt och sedan direkt ut och belöna hunden.

Tyvärr så fanns det ett och annat ekipage på tävlingen som var raka motsatsen till proffsiga. Där mer eller mindre hela loppet gick ut på att ständigt ligga efter och skrika på hunden med en barsk och arg röst när hunden bara försöker göra sitt bästa. Det var så tydligt i de här fallen som jag tänker på att hundarna verkligen försökte tolka sina förare. Men eftersom de fick så tokiga signaler blev det ju så klart fel. Och att då ryta åt hunden känns väldigt orättvist. Det värsta exemplet jag såg var en förare som efter att hon var diskad på grund av en massa missförstånd tidigare under banan, beordrar upp hunden på kontaktfältet efter att den hade hoppat av. När hunden står i position på kontaktfältet passar hon på att rycka hunden i pälsen tre gånger och ryta åt den att stanna kvar. Sådant får jag ont i magen av. Att man har så dålig självinsikt gör mig mörkrädd. Att man inte begriper att hunden bara gör det den har blivit lärd. Och även om hunden kan en massa saker hemma när man tränar så är det en helt ny grej för hundarna att utföra det under tävlingsförhållanden. Det finns ingen hund i hela världen som hoppar av ett kontaktfält, går ur slalom eller river ett hopphinder för att den vill jäklas med sin förare. Antigen gör den fel för att du som förare inte har tränat hunden rätt eller så är beteendet inte helt befäst ännu eller så visar du hunden fel under loppet. Det är aldrig, aldrig, aldrig hundens fel när det inte blir som man har tänkt sig. Jag önskar så att alla ni som läser den här bloggen har med er det när ni tränar och tävlar med era hundar. Och tävlingen eller träningen är aldrig viktigare än relationen du har till din hund. Vilket förtroende får hunden för dig när den verkligen försöker förstå dig, försöker göra rätt men ändå får en massa skäll och fysisk bestraffning? Vem skulle vilja leva med en sådan person? Och hur motiverad blir hunden till att försöka igen?

Blir det fel så utgå alltid från att det på ett eller annat sätt beror på dig som förare. Var lite självkritisk och försök fundera ut varför det blev fel. Ta lärdom av misstagen, se det som dina hemläxor. Det går alltid att bli bättre, men bara om du förstår att ansvaret  är ditt och inte hundens. Det är du som ska leda er till framgång. Och en pinne eller en prispallplacering kan aldrig vara viktigare än en kärleksfull relation till hunden. Det är du som har valt hunden inte hunden som har valt dig. Det är du som tar med hunden till träningen och till tävlingen inte tvärtom. Så se till att göra det bra. Se till att ni har roligt tillsammans. Och blir det fel, tänk till, gör om och gör rätt. Det är du som har ansvaret!

 

Om härliga känslor

Förr, förra helgen fick vi äntligen ge oss ut på tävlingsbanorna igen. Vi har ju haft ett litet uppehåll på en månad eftersom det svarta luddet fick några konstiga utslag. Det kunde vara både hot spots och skabb. Veterinären tog det säkra före det osäkra och satte in behandling mot skabb. I och med det så fick vi inte vistas bland andra hundar under en månad. Det innebar ju att en massa tävlingar fick styrkas. Under den tiden passade vi på att träna grunder. Det känns verkligen som att det här tävlingsuppehållet har gjort nytta.

Förr förra helgen var vi i Oskarshamn och tävlade tre lopp. Två agilitylopp och ett hopplopp. Ett agilitylopp diskade vi oss i, de andra två loppen kom vi tvåa med bästa tiden i ett av de loppen. Tyvärr hade vi lite problem med slalomet så vi fick fem fel i ena loppet och tio fel i andra loppet. Diskloppet var det allra bästa loppet av de här tre loppen. Det var slalomstrul och ett extra hinder på vägen när vi skulle ta om slalom som orsakade disken. Men de här tre loppen var så annorlunda mot hur det har sett ut tidigare. Vi var verkligen ett team på banan. Så slalomstrulet kändes helst ok. Det är ju bara hem och träna och få det bättre befäst så ordnar det till sig.

Så igår var det tävling igen. Den här gången var det en hoppklass och en agilityklass. I hoppklassen gick det inte så bra. Det blev en disk och en hemläxa att öva på. Jag blev tveksam på staten och det är aldrig bra. Så det måste vi bygga upp och träna på. Egentligen var banan inte svår men jag blev osäker och det funkar inte. Det som däremot blev bra i det loppet var att han hoppade ur slalom precis som han har gjort de sista tävlingarna. Men eftersom vi redan var diskade så placerade jag ut leksaken som en externbelöning efter slalomet och tog om det. Han satte slalomet och fick kampa med mig hela vägen ut. Älskar att få belöna upp ett svårt moment under tävlingsförhållanden.

Sedan var det dags för agilityloppet. Här höll jag på att missa banvandringen. Ville varva ner Jumper lite efter hopploppet men banvandringen drog igång nästan direkt jag kommit i mål. Så jag missade ett par minuter på banvandringen. Men eftersom jag redan innan memorerat banan från åskådarplats så gick det snabbt att banvandra den. Jag tyckte den kändes kul. Det som bekymrade mig lite var att den balansbommen som var uppställd var lite högre och brantare än vad vi har tränat på. Så jag var lite tveksam på om han skulle sätta sitt RC. I det här loppet ville jag ha mer kontroll över starten eftersom det var det som orsakade disken i första loppet. Jag tog god tid på mig och samlade ihop oss innan han fick starta. Och sedan bara flöt det på. Det var alldeles underbart att springa med honom. Fanns inga tveksamheter någonstans. Vi gick i mål felfria! Men känslan var att det inte hade gått så fort. Men den känslan var helt fel. Vi gick i mål med snabbaste tiden av alla i alla storleksklasser! Helt fantastiskt! Det fanns säkert några diskade ekipage som kan ha varit snabbare, det vet jag ju inte. Men av de som finns på resultatlistorna så var vi snabbast. Det känns häftigt. Att det inte kändes så snabbt beror säkert på att vi hade ett fint flow och samarbete genom banan. Kaosloppen känns ofta snabbare, men det är nog mest för att man är ur kontroll med hunden och då känns det som att man ligger efter hela tiden.

Här är agilityloppen från Oskarshamn som nog känslomässigt är mina allra bästa tävlingslopp.

Och här är vinstloppet från Värnamo i går.

Om att kanske sticka ut hakan lite mycket

Har upptäckt att det finns en stor obalans i vem de flesta inläggen på den här bloggen handlar om nu för tiden. För ett par år sedan så var det inte det svarta luddet som dominerade här. Vilket ju i och för sig inte är så konstigt eftersom han inte ens var född då. 😉

Det vita luddet har helt klart kommit i skym undan här. Det betyder däremot inte att han har kommit i skym undan i mitt liv.

Den största anledningen till att jag skaffade mig ytterligare en hund var för att det vita luddets och min tränings- och tävlingsambition inte låg i linje med varandra. Jag upplevde snarare att jag pressade honom med all min träningslust. Det var som att ju mer vi tränade desto sämre gick det eftersom hans motivation blev lägre och lägre av all träning. Jag bestämde mig för att istället för att försöka slå knut på mig själv för att driva upp hans motivation så skulle han få slippa tävla och bara träna när han själv ville. För hunden förstår ju inte vad en tävling är och vad det betyder. Jag känner mig stolt och glad över att jag satte mina egna behov åt sidan och istället lät hundens behov styra våra aktiviteter. I dag när jag är på tävlingar och ser andra kämpa med att peppa hunden runt banan och man riktigt ser hur jobbigt hunden tycker det är blir jag lite ledsen å hundens vägnar. När hunden inte har något svansvift alls och svansen åker längre och längre in mellan benen samtidigt som deras husse eller matte tjoar högre och högre. Då funderar jag på för vems skull man är där? Och så funderar jag på vad det gör för relationen man har till sin hund?

Nu låter det kanske som att jag tycker att man helt ska strunta i att träna med sina hund. Det tycker jag verkligen inte. Jag tror inte det finns något bättre sätt att stärka relationen till sin hund på än genom att träna med den. Ju mer du aktiverar dig ihop med din hund desto följsammare och ”lydigare” kommer den bli. Jag tränar fortfarande med det vita luddet. Men träningen i dag är helt kravlös från min sida. Även om jag tänkte att den var det när vi hade tävlingsambitioner så var den nog faktiskt inte det när jag tittar på det så här efteråt. Och ärligt talat tror jag inte att någon som har tävlingsambitioner är helt kravlös. Om inte annat så ställer man nog krav omedvetet på hunden. För mig finns det inget som är viktigare än att mina hundar får ett bra hundliv. I det här fallet blev det vita luddets liv så mycket bättre när allt fokus inte ligger på honom. I dag tränar vi när han ber om det. I bland ber han om det flera gånger på en dag och i bland kan det gå flera dagar när han bara hänger med mig och det svarta luddet utan att själv göra något mer än att leka fritt. Och det är absolut inte så att jag nu bara bryr mig om det svarta luddet även om jag förstår att man kan få den uppfattningen när man läser den här bloggen eller följer oss på facebook. Men helt klart har min och det vita luddets relation blivit starkare och stabilare sedan det svarta luddet stormade in hos oss. Så i bland skadar det nog inte att ta ett steg tillbaka och fundera på varför man gör det man gör och om det leder framåt eller bakåt.

För mig och det vita luddet var det här rätt beslut. Jag vill inte säga att det behöver vara det för alla andra som har en svårmotiverad hund. Så mycket vågar jag inte sticka ut hakan. 😉 Så nu vet ni att även om ni inte hör så mycket om honom så finns han och lever ett prima liv.

 

Om att tävla med en galenpanna

Nu är festen i full gång. Guldagilityn startade idag. Om man ska ge sig på att försöka beskriva det så är nog en festival det närmsta jag kan komma att tänka på. Och man blir liksom starstrucked, för åt vilket håll man än vänder huvudet så dyker den ena agilitystjärnan efter den andra upp. Och det är så häftigt! Sedan finns ju så klart alla vi vanliga dödliga där också och stämningen är så härlig. 🙂

Vi kommer köra två lopp om dagen under tre dagar. I dag har vi genomfört 2 av de här 6 loppen. Banorna som vi har sprungit på har varit underbara. Hoppklassen hade Lojs ritat och agilityklassen Andreas Silfverberg. Jag älskade dom. Fina linjer, flytiga men ändå lite handlingskrävande. Och inga raksträckor från hell. 😉

Att tävla med det svart luddet är lite som när man var tonåring och var på disco. Man går ut på dansgolvet med en snygg kille, man gör sitt bästa för att han ska hålla ögonen på bara mig. Men plötsligt virvlar det förbi ett gäng hormonstinna kompisar till den killen och då är magin som bortblåst. Plötsligt dansar vi inte längre tillsammans utan han fladdrar iväg ett tag. Men så kommer han på att visst ja, jag dansade ju med den där snygga bruden och så är magin tillbaka igen. Så ungefär är det att tävla med det svarta luddet. Lite då och då har vi magi och är som ett på banan men plötsligt bryts magin och jag dansar själv en stund. De flesta män blir ju bättre på det där med att dansa färdigt när de blir äldre. Jag hoppas innerligt att detsamma gäller för hundar. 🙂

Men trots ofokus och fladder i dag så tror jag att vi var det gladaste paret på banan. Det svarta luddet älskar verkligen alltihopa och jag kan inte låta bli att bli glad av honom trots att vi är ständigt diskade.

Kolla själva! Så här glad och tokig är han hela tiden. ❤

IMG_5401

Om när andra sätter press

Jag har nyligen varit utsatt för något som jag är väldigt ovan och även oförstående inför. Nämligen press utifrån. Jag har nyligen fått höra att det svarta luddet inte kan vissa saker som han tydligen borde kunna nu. Han kan visst inte svänga och det ska han kunna nu. Och att han inte kan det beror på att  jag belönar fel.

Hur reagerar jag då när jag får höra något sådant. Jo jag blir faktiskt ledsen. Jag är så tunnhudad när det gäller sådant som ligger mig varmt om hjärtat och tar därför åt mig mer än vad som är logiskt att göra.

För när jag fått lite distans till den här kritiken och funderat på om det ligger något vettigt i den så kommer jag varje gång fram till att, nej det gör det inte. För det första så är det så i min värld att mina två ludd behöver faktiskt inte kunna någonting för att ändå vara bra och för det andra så kan det svarta luddet svänga. 🙂

Hundar är väldigt olika i svängbarthet. Det svarta luddet kan svänga tight och fint men han behöver fortfarande massor med stöd från mig för att göra det. Får han inte tydliga signaler i god tid så flyter han ut. Lite som en Finlandsfärja. 🙂 Och när vi är på tävling så är han lite mer ofokuserad och jag lite mer spänd. Det i kombination gör att han svänger sämre. För min del är det helt ok att det är så. Vi är inget VM-ekipage. Vi är ett nybörjarekipage som håller på att lära oss. Jag tycker nog att det känns obefogat att få kritik på det sättet.

Jag har så klart även analyserat kommentaren om att jag belönat fel och att det är därför som han har så vida svängar. Och den kritiken kan  jag heller inte se att det finns något fog för. För det första belönar jag på olika sätt beroende på vad det är jag vill belöna. Ibland belönar jag från handen med godis, ibland med Manners Maindern, en annan gång med kastad leksak och ytterligare ett alternativ med utlagd leksak. Det beror helt och hållet på vad det är jag vill belöna. Att gå över till att bara belöna från hand verkar idiotiskt om ni frågar mig. Jag har verkligen jobbat stenhårt och lyckats ganska bra med att öka farten hos det svarta luddet. Att då bara belöna från handen skulle snabbt kunna förstöra den träningen. Jag har hela tiden en tanke med vad jag tränar och hur jag tränar. Så nej den kritiken finns det inget fog för heller.

Jag är helt övertygad om att jag tränar rätt. Att vi inte har plockat några pinnar på de tävlingar vi har varit ute på kanske många tycker är dåligt av mig. Det får man tycka. 🙂 Jag själv däremot är inte alls förvånad eller besviken över att vi inte fått några framgångar på banorna ännu. Vi är nämligen under utveckling. Jag funkar så att jag behöver mycket träning och mycket erfarenhet vad jag än ska göra innan jag lyckas prestera. Och vi har med mina mått mätt alldeles för lite erfarenhet ännu. Det kommer komma en dag när jag känner att nu sätter vi det här. Vi är inte där ännu, men vi är närmare.

Jag hoppas innerligt att det får vara okej att vi ”misslyckas”. Att vi får utvecklas i den takt som vi behöver. Och faktiskt, det svarta luddet är bara 20 månader och vi har två månaders tävlande bakom oss. Förväntas det verkligen stordåd då?

Om att ha en låda med pusselbitar

Jaha, då har vi varit ute och tävlat igen jag och det svarta luddet. Återigen så diskar vi båda loppen. Men trots att resultatet är det samma som på många av våra tidigare tävlingar så finns det skillnader. I går var nog första gången jag faktiskt kände att det är nära nu. Det känns som att det inte är mycket som fattas nu för att det ska börja kännas en aning stabilt. Och att vi kanske snart kan få ihop helheten och sätta första nollan.

Man skulle kunna likna mig och det svarta luddet vid en stor låda med pusselbitar som ligger huller om buller. Många av de viktigaste pusselbitarna finns där och är väl sammanfogade. Men inte riktigt alla. Vi saknar fortfarande erfarenhetsbitarna. Och det är framför allt de bitarna vi jagar nu när vi är ute på tävlingar. För det går inte att hitta de bitarna någon annanstans.

Vi har nu 14 starter med oss i bagaget. Och när jag tittar i tävlingskalender för 2014 så kan vi få ihop 34 starter till. Så om vi fortsätter att utvecklas så som vi har gjort fram till nu på de här 14 starterna så känner jag mig hoppfull. Samtidigt som jag inser att det inte är så meningsfullt att plocka pinnar i klass 1 om man inte känner sig en aning stabil tillsammans med sin hund, så går det inte att sticka under stol med att mitt självförtroende skulle behöva ett på pappret lyckat lopp. Jag önskar att jag vore mindre prestationsinriktad. Men sådan är inte jag. 😉 Om jag fick bestämma så skulle vi plocka de där 6 pinnarna vi behöver för att få flytta upp i tvåan på de kommande tre tävlingarna. Men det kommer så klart inte hända. Men drömma kan man ju alltid göra. 🙂

Näe, vi får nog snällt finna oss i att vara kvar i ettan ett bra tag till och få ihop de där sista pusselbitarna.

 

Om att det hinner hända mycket

Hej hopp vad jag har varit dålig på att skriva här på sista tiden. Men det betyder tack och lov inte att livet utanför bloggen står stilla. Tvärtom. Det händer så himla mycket roligt just nu.

Det som det mesta kretsar kring nu är ju att vi har kommit igång ordentligt med tävlandet. Nu i helgen var vi Halmstad två dagar och tävlade fyra lopp. Och inte nog med det. Vi sov i tält tillsammans med min klubbkompis Mia i två nätter. När man tänker på urtypen för en campingmänniska så tror jag inte det är mig man får upp på näthinnan i första hand. Men som alla vet ska man inte döma hunden efter håren. Jag äger verkligen på att campa! Det gick hur bra som helst. Vilket ju i och för sig kan bero på att jag hade ett campingproffs vid min sida. 🙂

Själva tävlande gick lite både och. Det tar verkligen på krafterna att tävla. Man kan ju tycka att det inte är så himla märkvärdigt att gå in och springa en liten bana på 20 hinder med hunden. Men det är så mycket runt om kring som vi ska hitta rutiner för nu. Först och främsta så måste jag ta fram lite mer jäklar anamma och våga tro på mig själv. Jag blir i det närmaste skräckslagen när jag ser klass 1 banorna. Det känns som att jag aldrig i hela mitt liv har gjort något så svårt och att jag inte har en aning om hur jag ska ta oss runt den tillsammans. Vilket ju är väldigt dumt tänkt. Det inser jag ju när jag försöker koppla på hjärnans mer logiska delar och trycka bort känslodelen en aning. Allt det där bottnar ju i en otrygghet i mig som person och inte en otrygghet i kunskaperna. För det är klart som sjutton att jag och det svarta luddet kan fixa klass 1 banor. Men där med inte sagt att det är enkelt gjort. Men går man in på banan med lite lågt självförtroende så blir man passiv. Och passiv kan man inte vara med en unghund som verkligen behöver mitt stöd genom hela banan både mellan och vid hindren. Den lärdomen tar jag med mig efter helgen. Nästa gång jag går in på en bana så äger jag den mentalt. Punkt slut.

Det andra som jag har lagt mycket fokus på i helgen är att försöka hitta en rutin för hur jag ska hantera oss precis innan det är dags att gå in och köra. Hur tidigt ska han plockas ut ur buren? Hur länge ska han ha fått vila innan jag plockar fram honom? Ska vi träna tricks, leka, kampa eller bara ta det lite lugnt? Det som verkar vara det som fungerar allra bäst är att han får komma ut när det är ungefär 15 minuter kvar tills vi ska starta. Vi går en lite kisserunda, håller oss lite i bakgrunden där vi går lite fot och enklare lydnadsövningar för att komma in i vår bubbla. Vi går fram i startområdet när det är 3-4 hundar före oss. För om vi går fram för tidigt så bränner han så mycket energi på att utagera mot de hundar som är inne på banan och kör. Då blir det väldigt svårt för honom att hålla ihop huvudet och kunna koncentrera sig när vi ska in på banan och köra.

Sedan måste jag också lära mig att ha lite tålamod. Jag har en väldigt unghund med mig. Yngre kan han faktiskt inte vara för att få hänga med ut på banorna. Han är i slyngelåldern där det är mycket hormoner som spökar och där hundar faktiskt har ganska svårt för nyinlärning. Jag måste verkligen hålla det i minnet och se varje lopp vi gör som att vi bara samlar på oss erfarenhet. Att det finns andra som har lyckats bättre med sina unghundar är helt orelevant att jämföra med. Vi är vi med våra tillgångar och begränsningar. Det är det jag ska förvalta och utveckla. Det som inte fungerar i dag är mitt ansvar och min glädje att få träna oss vidare i. För när det inte fungerar så betyder det faktisk bara att vi inte kan det här tillsammans ännu. Det betyder bara att vi behöver träna lite mer och lite mer och lite mer. För man blir bra på det man tränar på. Tur tror jag kommer med träning. 🙂

Så här såg ett av helgens lopp ut.

Om förnuft och känsla

Då var den här helgens tävlande över. Och känslan jag har nu när jag skriver det här är besvikelse. Besvikelse över min oförmåga att kunna hålla ihop ett helt lopp, att inte kunna hålla i min hund och att inte kunna ta det lite mindre seriöst. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde se det som en lek, något kul man gör med sin hund som ett tidsfördriv. För egentligen är det ju inget viktig alls det här tävlandet. Men känslan av att vara misslyckad gnager.

Mitt förnuft säger mig att jag borde strunta i den där gnagande känslan av misslyckande. Det här ingår i utbildningen. Och jag är verkligen inte ensam om att inte få till det. Min hund är en unghund som har svårt att koncentrera sig en hel bana igenom och jag själv har tränat väldigt lite på att köra hela banor. Vi måste helt enkelt bara ta oss igenom det här.

Men i kväll ska känslan av misslyckande få finnas för att i morgon bytas ut mot lite jävlar anamma. För mig är det viktigt att det är tillåtet att bryta ihop och vara missnöjd. Det har varit två mindre lyckade tävlingar för oss och framför allt i dag gjorde jag verkligen bort mig i hopploppet.  Så jag är inte glad och jag tar inte lätt på det men jag kommer förhoppningsvis lära mig något av det.