Om att inte gilla läget

Då var det dags för den årliga snödepressionen. Den kom i fredags tillsammans med snön som drog in här. Så fruktansvärt meningslöst med en massa snö. Eftersom de varande på radion om att det skulle bli problem i trafiken pga snön så bestämde vi oss för att ställa in resan till Öland som vi planerat sedan länge. Och som jag har längtat. Vi har inte varit där sedan nyår. Och nu ville jag verkligen dit för att kunna träna RC. Men så blev det alltså inte.

När jag sedan vaknade på lördags morgonen så ser jag att det svarta luddets högra öga är svullet, rött och irriterat. Eftersom han har näthinneavlossning på det ögat så blev jag livrädd för att det blivit en blödning i ögat. Så snabbt iväg till veterinären med honom. Tack och lov var det bara en vanlig ögoninflammation. Så lite ögondroppar med kortison och antibiotika ska råda bot på det på en vecka.

Den snön som kom i alldeles för stora mängder under fredagen började så smått smälta under helgen vilket gör att ludden blir hur smutsiga som helst när vi är ute. De måste in i duschen varenda gång vi har varit ute. Och eftersom jag är lat så blir det inte några extra, små, korta träningspass i trädgården. Utan är vi ute så är vi ute en ordentlig runda där de får smutsa ner sig bäst dom vill, men för övrigt blir det bara korta kopplade rundor. Aptråkigt!

Men eftersom snön är på upphällningen tänkte jag att jag skulle upp och träna en liten sväng på klubben idag på eftermiddagen. Tänkte träna på lite slalomingångar. Hittade de här övningarna som såg lagom kul ut.

Men det gick ju så klart åt pipsvängen. För när jag kom upp till klubben såg det ut så här.

Ibland undrar jag om jag är helt korkad. Vad hade jag liksom förväntat mig? Sol, +15° och grönt gräs?! Klubben ligger på andra sidan stan, inte i Italien! De där hindren var liksom ingen idé att börja försöka flytta på. Utan vi fick improvisera och träna på det som det stod. Ett och annat av det vi tränade på gick bra men mycket gick åt skogen. Slalom till exempel. Fattar inte riktigt hur jag tänkte. Hemma i trädgården kör vi just nu med bågar och det funkar bra. Men jag hade inte tagit med mig bågarna till klubben och det var snorhalt i snön. Ändå får jag för mig att träna på det! Och blir till och med lite irriterad när han hoppar ur sista porten. Not so smart!

Nej, nu får gärna den här snön försvinna på riktigt och så lite blåst på det så det blir torrt. Kan även leva med lite minusgrader ett tag till bara det är barmark. Trodde för någon vecka sedan att jag nog skulle klara mig från snödepressionen i år. Men tydligen inte. Och nej, jag gillar inte läget!

Om ett svårt beslut

Det svarta luddet är kryptochid. I hans fall innebär det att båda testiklarna ligger i buken. Det finns därför en ökad risk att han kommer att drabbas av testikelcancer. Hur stor den risken är finns det olika bud om. Men det som de flesta studier verkar vara överens om är att risken ökar först när hunden är äldre.

För att förebygga risken att drabbas av testikelcancer kan man ju så klart kastrera honom. Men en kastration där testiklarna ligger i buken är ett stort operativt ingrepp som så klart också är riskfyllt. Dels är ju en narkos i sig alltid förenat med en risk, sedan finns risken för infektioner och dålig sårläkning. Och i värsta fall får han en försvagning av bukväggen vilket kan leda till att han får bråck.

Dessutom oroar jag mig för att hans temprament och päls ska förändras. Jag älskar hans temprament. Han är glad, tuff och väldigt på när vi tränar. Pälsen är alldeles perfekt. Blank och fin med lagom mycket underull. Den kräver inte mycket skötsel. En genomborstning någon gång ibland är allt som behövs.

Hur skulle du tänka? Är det värt att riskera att han tappar gnistan när vi tränar? Eller överdriver jag den oron? Det kanske inte alls är vanligt att tempramentet ändras? Skulle bli väldigt tacksam om du har lust att dela med dig av hur du tänker. 🙂

*pst, om du klickar på bilden så ser du snyggingen i större format*

Om att vara skomakarens barn

I dag tänkte jag tycka lite synd om mig själv. Vi var på klubben och tränade jag och ludden på eftermiddagen. Det blev ett sådant där bra pass när allt funkade och hör och häpna båda ludden var speedade och sprang fort som attan. Och då gäller det att ligga i så man hinner med och placera sig rätt i svängarna. Och springa snabbt kan jag ju faktiskt göra, lite för snabbt för mitt eget bästa. För lagom när jag fått upp farten och ska bromsa in för att hjälpa det svarta luddet i ett byte så liksom släpper fästet under foten. Och då small det. I mitt högra lår. Jag tror den muskeln är som ett förtorkat gummiband. Ni vet, är man försöker dra ut det i sin fulla längd så brister den innan man kommit halvvägs. Så nu sitter jag här och gnider mitt onda lår.

Men eftersom min långa stiliga man är sjukgymnast (det är ju i och för sig jag också) så tänkte jag att i kväll kommer han ju ta fram sin magiska händer och fixa till mitt lår. Men icke sa nicke. När jag bad honom att massera lite på det eftersom det fortfarande krampar i det så blev svaret:

-Det borde du väl veta att det är hands off på akuta muskelbristningar?! Du lindade det väl hårt med en gång när det hände och åkte hem?

Hallå liksom! Här är man skadad och behöver lite magisk hjälp. Så är det att vara skomakarens barn.

Jag svarade honom lite vagt på hur jag hade agerat i samband med skadan. Att jag fortsatte springa i en halvtimma och sedan gick en runda på 45 minuter i skogen är nog bäst att jag håller tyst om. Det gick ju ganska bra, även om jag haltade en hel del när jag gick i skogen. 🙂

 

Om att förändra statistiken

Jag är ganska övertygad om att jag och det svarta luddet kommer att förändra statistiken. För alla vet ju att BC är den dominerande rasen i large klassen. Men vi kommer med största sannolikhet att ändra lite på det. Inte så att BC inte i fortsättningen också kommer att vara den dominerande rasen men från och med 2014 eller 2015 kommer det finnas något så ovanligt som en sheltie i large klassen. Så på det sättet förändrar vi statistiken en gnutta. För idag när jag mätte det svarta luddet här hemma är han 45,5 cm hög. Om 2 dagar blir han 10 månader så nu bör han ju ha växt klart på höjden. Så hej hopp alla large-ekipage 2014 eller 2015 ses vi i klass 1. 🙂

Om gästbloggning

Hejsan, nu har lillmatte hittat hit igen!

Idag så lämnar vi ön. Jag har haft en otroligt rolig sommar här! Med både häst- och hundträning. Och massor med bad! Vi fick oss en ( eller två egentligen 😉 )liten överraskning här om veckan. Det var en gran på vår tomt som vi skulle ta bort innan den blev för stor. Och när vi hade rivit den och lyfte på grenen så var det ett bo med två små fågelungar i! Och vi kände att vi ville rädda dom. Medans jag och pappa testade några olika ställen som vi kunde ha boet i, kollade mamma upp vad det var för fågelungar. Och det visade sig att det var Ringduva och att deras ungar får en slags mjölk ifrån mamman. Pappa och jag kom på att vi hade den lilla trädkojan kvar. Så då la vi boet i ett av hörnen på kojan. Men redan nästa dag när jag ska säga godmorgon till dom så ser jag att den minsta fågelungen hade trillat ner från kojan. Den hade förstås inte klarat sig 😦 Så då bestämde vi att vi skulle göra en begravning. Vi grävde ner den lilla ringduveungen som fick namnet Modig, la små stenar som ett hjärta och några blommor brevid. Tillsist så gjorde vi ett kors som jag skrev ‘Modig ❤ född 16/7 2013 död 26/7 2013 ”en liten hjälte” ‘ vi trodde att den blev runt 10 dagar. Men sen så måste ju den andra ungen ha ett namn så då tänkte jag direkt Fighter! Och det är så häftigt för han har klarat sig och vi har sett mamman flera gånger i kojan. Och dom senaste dagarna så har han börjat få fjädrar! 😀

IMG_3082

Innan jag ska tacka för mig så vill jag bara visa en film som jag redigerade i går!

Det är du och jag Milou!

Kram Agnes!

Om lite dåligt minne

Så här års är det ju kul att tänka tillbaka på vad som har hänt under det gångna året. Jag är ganska väredlös på att komma ihåg, men en liten kort sammanfattning av det som har fastant i mitt minne ska jag ge er.

För ganska exakt ett år sedan var jag iväg på en jätte rolig och lärorik kurs på Hässleholms hundcenter. Det var Kristina Myrefelt och Jonas Erlandsson som ordnade med kursen. En riktigt höjdarhelg var det med ett härligt gäng hundnördar precis som jag. Det är en sådan där helg som jag kommer minnas och bära med mig hela livet. Tack alla ni som var där och tack Kristina och Jonas som fixade en så härlig och bra kurs.

Under våren startade jag för första gången med det vita luddet på officiella tävlingar. Och det gick verkligen inte bra för oss. Vi var ganska ofta felfria på hinder men drogs ständigt och jämt med tidsfel.

Så när sommaren och semestern kom så bestämde jag mig för att lägga tävlingarna på hyllan ett tag. Jag passade på att gå en privatlektion för Anja Giermann på Öland. Och där fick jag ett tips om hur jag kunde jobba med att bygga upp hans förväntan och därmed öka farten. Jag köpte också Silvia Trkmans Ready, Steady, Go DVD för att hitta fler nycklar till att få upp farten.

Och något hände under sommaren. För när augusti kom och vi började tävla igen så plockade vi på plötsligt pinnar på varenda tävling vi åkte på. Sammanlagt fick vi ihop 4 pinnar i agility och 2 pinnar i hopp. Super kul!

Vi har också gått tävlingskurs här hemma på brukshundklubben både i våras och i höstas. Jag älskar verkligen att gå kurs. Under hösten var upplägget lite annorlunda. Vi träffades varannan vecka halva gruppen och var tredje vecka hela gruppen. Det upplägget var riktigt bra. Vi delades in efter de svårigheter vi hade. En mycket pedagogisk och rolig kurs! Tack Catja. Som tur är har vi två tillfällen kvar till våren, *längtar*.

Sedan har jag under sommaren och hösten haft förmånen att lära känna Hummlespunkarnas matte. Och å vad hon är bra! Hon är faktiskt lika bra på riktigt som hon är sin blogg. Och till min stora lycka blev jag inbjuden att få vara med på två kurser som hon ordnat. En heldag med Annica Aller och en heldag med Cecilia Svensson.

Förutom agilityriet så har jag länge varit sugen på att prova rallylydnad med det vita luddet. Så under hösten drog vi ihop ett gäng på brukshundklubben och började träna tillsammans. Min förhoppning är att vi ska kunna ha en rallylydnadskarriär också jag och det vita luddet. Min känsla är att det ligger honom varmare om hjärtat än vad agilityn gör. Tyvärr fick vi inte möjlighet att prova våra färdigheter på tävlingsbanan i år då vi blev bortlottade eftersom det var för många anmälda.

Och som ni ju vet så har det dykt upp en hund till i mitt liv. Det svarta luddet. Hans meritlista är ännu så länge inte särskilt lång. Men nästa rumsren kan vi tillskriva honom i alla fall. 😉

Men det jag minns allra bäst under det gångna året är alla härliga upplevelser som hundarna ger mig i vardagen. Deras tokiga upptåg och goa kelstunder som de ger mig. Ett liv utan hundarna hade varit ett fattigt liv för mig.

Ett stor och varmt tack till alla som läst och följt bloggen och hjälpt mig med era kloka tankar och reflektioner på det jag har skrivit. Och ett stort tack till alla mina träningskompisar, utan er hade det inte alls varit lika kul att träna hund.

Önskar er alla ett Gott Nytt År!

Nu åker vi till en raketfri plats. 🙂

Om snygga kurvor

Det vet ju alla att man får snygga kurvor av att röra mycket på sig. Nu vet jag inte riktigt om det är för att vi har börjat låta det svarta luddet gå studsa med på våra långpromenader. Men idag när det var dags att mäta och väga igen så har han ”bara” ökat med 200 gram och inte vuxit nästan någonting på höjden. Men det där med höjden är ju inte lätt alltså, men om den nya trenden håller i sig så kommer han klara sig under 43 cm. Hoppas, hoppas. Men som sagt vi behöver fler mätvärden innan det går att säga något på riktigt om var han kommer hamna.

Det är nog många som tycker jag är galen som redan låter honom hänga med på långruda i skogen. Det ska ju vara så farligt för deras leder att belasta sig. Fast jag är inte så rädd för det där. Jag tror inte att det är farligt för valpar att få röra på sig. Så länge de inte blir pressade att jobba och så länge man läser av valpen om den är trött eller inte. Precis lika lite tror jag det är farligt för valpar att få springa i böjda tunnlar på lek som vissa agilityexperter säger. Jag kan inte låta bli att bli lite sjukgymnast i mina resonemang när det gäller hundträning. Det borde inte vara så väldigt stor skillnad på människa och hund när det gäller rörelseorganen. Det känns som att hundvärlden ligger lite efter ibland. Ungefär som att man förr sa att det var farligt för barn att styrketräna och att artrospatienter bara skulle avlasta lederna. Idag vet vi att artrospatienter helst av allt ska styrketräna och att barn visst kan styrketräna bara man gör det på rätt sätt.  Så med det i bakhuvudet tar jag faktiskt med mig min 12 veckor gamla valp på promenader i skogen. Och visst finns det risk att han skadar sig där. Han rejsar fram som ett gehu genom snår och över stock och sten. Men om man aldrig gör något som kan vara lite farligt hur roligt blir livet då? Och man lär sig faktiskt mycket av att leva lite farligt också. Små valpar får tex jätte bra kroppskontroll om de får härja runt i skogen, de börjar också bygga upp sin muskulatur och stärker sitt skelett. Nu menar jag inte att man ska utsätta valpar eller barn heller för den delen för uppenbara livsfaror. Men det är nyttigt att få utmana sig lite lagom. Det vore intressant om någon kunde forska på hur farligt det är för valpar att belasta sina leder tycker jag.

Vi passar också på träna på lite smått och gott när vi är i skogen tex kampa och jaga bollen är en rolig lek som vi leker. Och inkallning är ju jätte gott tycker båda hundarna som glatt slickar i sig böcklingpastej så fort jag tjoar till. Till och med det vita luddet börjar få upp farten vid inkallning nu. Fast idag tyckte han jag var väääldigt onödig som skulle ha ut honom att gå i isvatten blandat med grus. Fy, urk och blä upprepade han som ett mantra när han hela vägen han behövde vara kopplad försökte få mig att sluta dra i kopplet. För det har han hört att dra i kopplet är fult att göra. Men jag var väldigt olydig idag och drog jätte mycket i kopplet för annars hade vi typ inte kommit hem förr ens imorgon.

Och imorgon blir det vilodag för mina båda ludd för då lämnar vi stan och far till landet för att fira nyår långt från allt vad raketer och smällare heter. Och inbrottstjuvar göre sig icke besvär. Huset är strängt övervakat på mer en ett sätt. 🙂