Om små framsteg

Att ha tusen meter film sparade har sina fördelar för sådana som mig som har ont om gott minne. Jag har de sista dagarna haft en grym träningsabstinens och inte blir det bättre av att läsa om alla som har det ena episka träningspasset efter det andra. Helt plötsligt får jag för mig att jag och det svarta luddet inte har tränat på någonting. Vi kan inget av allt det som jag ser och läser om att andra gör. Korkad, jomenvisst!

Så för att fräscha upp minnet började jag kolla igenom våra träningsfilmer. Och det som slår mig när jag tittar och jämför vad som har hänt är att vi faktiskt har utvecklats en del. I höstas hade jag en riktig dipp då det kändes som att vi inte gick framåt överhuvudtaget. Jag bollade mina tankar med Jenny och hon blev nog lite trött på mig. 😉 Men när jag är mitt upp i något så är det svårt att ha perspektiv och jag hamnar lätt i ett känsloläge som inte alltid är helt relevant.

Här är två filmklipp som är filmade med exakt ett års mellanrum. I den första filmen är det svarta luddet 11 månader och i den andra filmen är han 23 månader. Lite har det ju hänt i alla fall. 🙂 Det jag hoppas och önskar ska ha skett nästa år när jag tittar tillbaka är att det svarta luddet klarar att vara lika fokuserad på tävling som på träning. Det hade varit alldeles underbart om det kunde hända under 2015.

Om att kura inne

Vi har firat mellandagar och nyår i stugan på Öland. Min långa stiliga man, jag, de yngsta tonårsbarnen och ludden. Vi fick även sällskap av mannens syster, hennes fyrbentingar och några barn. Urmysigt och smällfritt har vi haft det.

Vädret har varit alldeles ljuvligt. Fram tills idag. För idag kom Svea. Så istället för att packa bilen och ge oss av i stormen så stannar vi nog inne och kurar framför brasan. Känns inte jättelockande att bli fast mellan nedfallna träd i den småländska skogen.

Många har varit så duktiga och sammanfattat förra året, framgångar och motgångar. Jag är så dålig på att minnas. Känns som det skulle kunna bli en massa efterhandskonstruktioner om jag skulle skriva ner det som har varit. Så jag låter bli.

Jag kommer inte heller skriva ner mål för 2015 av den enkla anledningen att jag är värdelös på att gå tillbaka och titta på vad jag har satt upp för mål. Och då känns det meningslöst att skriva ner det. Så 2015 får bli som det blir. Jag ska försöka pränta in Jennys ord och hålla mig till det. Aldrig fega, aldrig tveka, antingen så går det eller så skiter det sig. Och skiter det sig ska jag åtminstone lära mig något av det. Jag tror det blir roligare så. Sedan får vi helt enkelt se var det tar oss. Vi kommer träna och tävla och ha roligt. I år kommer vi om allt går som planerat få sällskap av bästa träningskompisen Mia när vi ska ut och tävla. Hennes vita, galna pumi är äntligen tävlingsmyndig. Det ser jag fram emot så mycket. Eftersom vi tränar och tänker väldigt lika i träningen så är hon mitt perfekta bollplanka på tävling. Det känns tryggt och bra att henne med mig. Så det är allt jag tänker skriva om 2015.

Tillbaka till nutiden. Vi har som sagt verkligen haft härliga dagar här på Öland. Som vanligt. 🙂

 

Om att ha fått nog

Nu behöver jag skriva av mig och få lite perspektiv. För idag rann det över. Idag fick jag nog. Några ynka smällare fick mig att gå i taket, så pass att jag skrev ett argt inlägg på facebook. Inget jag gör varje dag precis.

Men de där smällarna var bara toppen på ett isberg. I botten på det där isberget långt under havets yta finns det så mycket irritation över det egoistiska tidevarvet vi lever i. Det tar sig så många uttryck. Jaget ska ständigt gå före laget. Det ska alltid finnas en vinning för mig personligen annars tänker jag inte bidra.

Jag har under några års tid varit engagerad i vår hundklubb här i stan. Jag är absolut inte den som gör mest där, men jag gör så mycket jag känner att jag mäktar med. För mig är det självklart att vara delaktig och hjälpa till med det jag är bra på. Jag är till exempel bra på att hålla kurs men sämre på att klippa gräs. Så då håller jag så klart kurs varje termin alldeles utan ekonomisk ersättning. Vi behöver alla bidra med det vi kan för att vi ska kunna ha en så fin och välskött klubb som vi har. Men ju mer jag jobbar där desto oftare slås jag av att det är många som inte alls tänker som jag. Det kan så klart finnas en massa anledningar till det. Men frågan är om idéellt arbete överhuvudtaget kommer existera om 10 år? Man får ju ingen egen vinning av det.

Under toppen på det där isberget ligger också en massa känslor av att vårt samhällsklimat hårdnar allt mer. SD fick 13% i senaste valet. Hur är det möjligt? Vad är det för människosyn vi vill ha i vårt samhälle? När man har jobbat i vården i hela sitt liv så är allas lika värde så djupt inrotat i själen att allt annat är otänkbart. Därför blir jag så konfunderad och förvirrad. Är inte det självklart för alla? Ska våra prioriteringar i framtiden inte längre handla om behov utan om hudfärg och religiös tillhörighet? Fy tusan vad det här skrämmer mig. Men tydligen skrämmer det inte 13% av den svenska befolkningen. Återigen är det ett egoistiskt samhälle jag ser framför mig där vi som redan har det ganska bra inte kan tänka oss att hjälpa de som har det betydligt mycket sämre. Jag får ont i magen av att det är den verkligheten mina barn växer upp i.

Och så var det då de där förgjordade smällarna. Jag kan förstå att barnen och ungdomarna tycker det är roligt. Men jag kan inte förstå att det finns så många vuxna som tillåter sina barn och ungdomar att smälla smällare en vecka före nyår. Det kan väl knappast ha undgått någon vuxen att många djur och människor far illa av det? Jag är helt övertygad om att de allra flesta barn och ungdomar skulle avstå från att smälla om de fick förklarat för sig på ett schyst sätt varför de ska låta bli. För inte kan väl den kortvariga glädjen några smällare ger vara viktigare än att låta de skotträdda slippa sin dödsångest. För det är det vi snackar om. De är inte bara lite rädda. De är övertygade om att deras sista stund är kommen och att de ska dö.

Ser ni mönstret som jag ser? Jag ser ett samhälle som allt mer utgår från var och ens ego. Det känns sorgligt. Jag vill egentligen bara säga att jag önskar att vi kunde bry oss lite mer om varandra.

Gott Nytt År!

Om att sammanfatta tävlingsåret 2014

Nu har vi gjort våran sista tävling för i år. Vi avslutade med Lotuscupen hos Jenny.

När jag räknar efter så har vi gjort 41 officiella starter. Vi klev in på tävlingsbanorna den 1:a maj. Och av alla de här starterna så har vi bara lyckats skrapa ihop 2 pinnar. En i hopp och en i agility. Det resultatet är ju inte precis något att skryta över.

Hela den här tävlingssäsongen har varit som en berg- och dalbana känslomässigt. Med facit i hand så kan jag konstatera att vi gott kunde ha väntat med att starta. För vi var verkligen inte redo när vi klev in på tävlingsbanorna i maj. Det vi kunde hemma när vi tränade var som bortblåst när vi tävlade. Jag var så nervös på vissa tävlingar att jag blev helt kraftlös i kroppen. Och Jumper klarade inte av att hålla ihop huvudet med all den störningen runt omkring. Och det var verkligen tufft att uppleva nederlag på nederlag. Jag tappade en hel del självförtroende vilket så klart gjorde det hela ännu värre. Men vi kämpade på hela maj, juni och juli. Att jag lyckades ta en pinne på Guldaglity med ett startfält på närmare hundra hundar och dessutom komma tvåa gav mig ändå en liten bekräftelse på att vi kan.

Sedan kom augusti. Vi hade tävlingar inplanerade varje helg. Men då fick Jumper plötsligt konstiga utslag som visade sig vara skabb. I och med det så blev det en hel månads tävlingsuppehåll eftersom han kunde smitta andra hundar. Under den här månaden hände det något. Jag upplevde att vi blev mer samspelta när vi tränade. Vi lyckades oftare sätta banor på första försöket än vad vi gjort tidigare. Det infann sig ett slags lugn i mig.

När sedan karenstiden var över och vi återigen fick börja tävla så var känslan en helt annan. Det började kännas som att, jo vi kan faktiskt klara det här. Jag upplevde att jag oftare kände mig säkrare på hur jag skulle göra för att ta oss runt banan. Men fortfarande fanns det tävlingar där jag blev väldigt osäker och nervös. Men vi lyckades ta en pinne i en agilityklass som vi dessutom vann. Det kändes helt fantastiskt. Men därefter kom det ett par katastroftävlingar igen. Då bestämde jag mig för att ta hjälp med tävlingloppen. Jag har ju under drygt ett år tagit privatlektioner hos Jenny Damm. Nu bestämde vi att jag skulle filma mina tävlingslopp och så analyserar hon dem och gör nya lektioner utifrån mina brister. Hon peppade mig också att sluta fokuser på att jag ska nolla loppen. Det är inte resultatet utan prestationen under loppet som räknas. Att välj fega lösningar och tro att det ska gå att safea sig i mål går bort. Och vilken lösning jag väljer spelar inte så stor roll bara jag gör det bra. Och sista officiella tävlingen kändes så mycket bättre när jag tänkte så här istället.

Nu kommer det ett långt tävlingsuppehåll. Jag tror första tävlingen vi ska iväg på ligger i mars. Under det här uppehållet så ska Jumper kasteras, vila, rehabiliters och förberedas fysiskt inför nästa års tävlande. Och jag ska försöka utvecklas mentalt. Jag har anmält mig till en online kurs i tvälingspsykologi. Jag ska också fysträna mig själv för att förebygga tråkiga mjukdelsskador som man så lätt får i den här idrotten.

Det känns hoppfullt inför tävlingsåret 2015. 🙂

 

Om en störningskänslig hund

I går tävlade jag och det svarta luddet vår sista utomhustävling för den här säsongen. En mycket trevlig och välordnad tävling bjöd Ystad Brukshundklubb på. Agilitybanan var ritad och dömdes av Magnus Andqvist och hoppbanan av Jocke Tangfelt. Jag gillade båda banorna även om de var väldigt olika i sin konstruktion.

Vårt första lopp var agilityklassen. Här kände jag mig inte bekväm när jag banvandrade. Jag kände mig osäker på flera passager. Skulle han flyta ut innan slalomet så han missar det, skulle han riskera att ta hopphindret istället för det korta tunneln och hur skulle jag ge honom så bra väg som möjligt till balansen? När jag klev av banvandringen kände jag mig fortfarande osäker. Det är inte bra! Och det syns på filmen. Hela jag är spänd och mer trippar fram än springer. Gillar inte den känslan. Men jag hade bestämt mig redan innan att inte fastna i negativa tankar. Och det lyckades jag med. Jag tog oss runt hinder för hinder och berömde honom hela vägen. Så trots att vi gick i mål med två vägran så var jag ganska nöjd och fäste mest mina tankar på de passager som han fixat fint. Jag är supernöjd med att det svarta luddet säkert trodde att vi vann när vi gick i mål. Han fick all den belöning och kärlek som han verkligen gjort sig förtjänt av.

Hoppbanan hade jag en helt annan känsla när jag banvandrade. Dels hade den största nervositeten släppt och här kände jag mig också mycket säkrare på hur jag skulle ta oss igenom banan. Det var en öppen bana med härliga flytiga linjer som inbjöd till hög fart. En favoritbana helt enkelt. Men så himla lätt var den inte. Jag höll på att tappa honom på ett hinder där han gled iväg för mig och så missar han slalomingången! Jag blev nog ganska paff över det får jag erkänna. För det var en superfin slalomingång som vi dessutom sätter 100% på träning. Så där fick vi en retlig vägran med i oss i mål. Jag har verkligen detaljstuderat filmen efteråt för att försöka förstå varför han inte tar den. Och när jag drog ner filmen i slow motion så hittade jag felet. När det svarta luddet kommer ut ur tunneln i hög fart ser han en person som går utanför banan en bra bit bort. Jag är ganska övertygad om att han misstolkar det och tror att det är jag. För han springer i rak riktning mot den här personen. Mig ser han inte när han kommer ut ur tunneln. Och trots att jag pratar med honom när han är på väg ut ur tunneln så gör han en missbedömning. Han är fortfarande inte helt koncentrerad när vi jobbar utan tappar ganska lätt fokus. Så jag gissar att han inte hörde mig utan bara gick på det han såg.

Överhuvudtaget är det fortfarande så att han har ganska svårt att hålla sig i vår koncentrationsbubbla. Minsta lilla störning så tappar han fokus. Jag hoppas och tror att det beror på att han är ung och att det till nästa säsong ska ha blivit bättre. Det viktiga just nu är att vi trots det ser till att ha roligt. Att inte ta det så allvarligt utan försöka se det som den lek det faktiskt är. Det är svårt när man är en tävlingsmänniska men jag måste verkligen hålla fast i de tankarna. Det här gör vi för att det är kul inte för att vi måste. Och jag är stolt över mitt svarta ludd.

Här är filmen från i går. Kolla gärna på den i slow motion. Vad tror ni? Stämmer det att han tar fel på person innan slalomet?

Om en födelsedag

I går fyllde jag år. 42 stycken. Det gjorde inte ont någonstans att fylla så pass många år. Jag hade nämligen fixat en födelsedags present till mig själv. Två timmars privatlektion hos Jenny Damm tillsammans med bästa träningskompisen Mia. Däremot så gör det ont lite varstans i dag. 😉 Jenny är en fantastisk instruktör. Hon ger så mycket av sig själv. I går dök dessutom hennes vapendragare Nettan upp. Det gjorde inte träningen sämre! Tack Nettan för pratstunden, du har verkligen en massa kunskaper som jag försöker suga åt mig av. För er som inte träffat Nettan och Jenny kan jag säga att det är ingen slump att de har så stora framgångar på banorna runt om i världen. Det här är två kloka personer med båda fötterna på jorden. Ödmjuka och trevliga är de dessutom. Väldigt lätt att gilla de där två. 🙂

Tiden gick så snabbt. Det jag framför allt tar med mig hem den här gången är känslan av att det svarta luddet och jag har utvecklats massor sedan vi var hos Jenny för första gången för ganska exakt ett år sedan. Men det hemska är att Jenny fortfarande få tjata på mig om samma enkla saker. Hur svårt kan det vara att hålla ner handen och inte vifta upp i luften med den? Tur hon har humor. Hennes slutsats var att jag behöver inte säga det lika ofta längre. 😀 Så det gå ju verkligen framåt med stormsteg. 😉

Nästa gång vi åker till Lotushallen blir  den 29/11. Då är det Lotuscupen. Ska bli kul att få träna på att tävla inomhus.

Här är en liten sammanfattning av vad vi gjorde i går.

Om massor med fynd

I helgen har www.zoozoo.com en massa fina erbjudanden på sin hemsida. Och inte nog med det, med den här unika rabattkoden så kan du handla ännu mer för ännu mindre pengar! 🙂

Rabattkoden är: BARAOMFIASFLOCK50930

Rabattkoden ger 5% rabatt och gäller på beställningar för minst 300kr. Rabattkoden är giltig till 30 september.

Nu ska jag kika in där och se vad jag kan skämma bort ludden med.

Om bristen på självinsikt

I går var jag och det svarta luddet nere i Skåne och tävlade. Vi diskade oss i båda loppen. Men det var inga kaoslopp utan bara lite otur som orsakade diskarna. I hopploppet så gled han ut efter ett hopphinder, jag slarvade att hålla i honom och  därför sprang han förbi hindret efter. Och i agilityloppet tyckte han att gungan var för trög så den flög han av. Då valde jag att diska oss och tog om den tills han utförde den korrekt. Så förhoppningsvis vet han nu till nästa gång vi stöter på en trög gunga att man ska stanna även på den. Men det som var underbart var att han tog slalom i båda loppen han hade fin träff på balansen och han var så följsam och fin. Bäst hunden.

Eftersom jag var där utan tvåbent sällskap hade jag massor med tid att titta på när de andra körde sina lopp. Det är alltid kul att se vilka lösningar andra väljer. Det var några landslagsekipage där med sina nya hundar och de är verkligen proffsiga. Även om de inte fick med sig några resultat så ser man verkligen vilket arbete de har lagt ner på att grundträna sina hundar. De är också proffsiga när det blir fel. Inget gap och skrik och fyande på hundarna. Utan bara lugnt göra om och göra rätt och sedan direkt ut och belöna hunden.

Tyvärr så fanns det ett och annat ekipage på tävlingen som var raka motsatsen till proffsiga. Där mer eller mindre hela loppet gick ut på att ständigt ligga efter och skrika på hunden med en barsk och arg röst när hunden bara försöker göra sitt bästa. Det var så tydligt i de här fallen som jag tänker på att hundarna verkligen försökte tolka sina förare. Men eftersom de fick så tokiga signaler blev det ju så klart fel. Och att då ryta åt hunden känns väldigt orättvist. Det värsta exemplet jag såg var en förare som efter att hon var diskad på grund av en massa missförstånd tidigare under banan, beordrar upp hunden på kontaktfältet efter att den hade hoppat av. När hunden står i position på kontaktfältet passar hon på att rycka hunden i pälsen tre gånger och ryta åt den att stanna kvar. Sådant får jag ont i magen av. Att man har så dålig självinsikt gör mig mörkrädd. Att man inte begriper att hunden bara gör det den har blivit lärd. Och även om hunden kan en massa saker hemma när man tränar så är det en helt ny grej för hundarna att utföra det under tävlingsförhållanden. Det finns ingen hund i hela världen som hoppar av ett kontaktfält, går ur slalom eller river ett hopphinder för att den vill jäklas med sin förare. Antigen gör den fel för att du som förare inte har tränat hunden rätt eller så är beteendet inte helt befäst ännu eller så visar du hunden fel under loppet. Det är aldrig, aldrig, aldrig hundens fel när det inte blir som man har tänkt sig. Jag önskar så att alla ni som läser den här bloggen har med er det när ni tränar och tävlar med era hundar. Och tävlingen eller träningen är aldrig viktigare än relationen du har till din hund. Vilket förtroende får hunden för dig när den verkligen försöker förstå dig, försöker göra rätt men ändå får en massa skäll och fysisk bestraffning? Vem skulle vilja leva med en sådan person? Och hur motiverad blir hunden till att försöka igen?

Blir det fel så utgå alltid från att det på ett eller annat sätt beror på dig som förare. Var lite självkritisk och försök fundera ut varför det blev fel. Ta lärdom av misstagen, se det som dina hemläxor. Det går alltid att bli bättre, men bara om du förstår att ansvaret  är ditt och inte hundens. Det är du som ska leda er till framgång. Och en pinne eller en prispallplacering kan aldrig vara viktigare än en kärleksfull relation till hunden. Det är du som har valt hunden inte hunden som har valt dig. Det är du som tar med hunden till träningen och till tävlingen inte tvärtom. Så se till att göra det bra. Se till att ni har roligt tillsammans. Och blir det fel, tänk till, gör om och gör rätt. Det är du som har ansvaret!

 

Om härliga känslor

Förr, förra helgen fick vi äntligen ge oss ut på tävlingsbanorna igen. Vi har ju haft ett litet uppehåll på en månad eftersom det svarta luddet fick några konstiga utslag. Det kunde vara både hot spots och skabb. Veterinären tog det säkra före det osäkra och satte in behandling mot skabb. I och med det så fick vi inte vistas bland andra hundar under en månad. Det innebar ju att en massa tävlingar fick styrkas. Under den tiden passade vi på att träna grunder. Det känns verkligen som att det här tävlingsuppehållet har gjort nytta.

Förr förra helgen var vi i Oskarshamn och tävlade tre lopp. Två agilitylopp och ett hopplopp. Ett agilitylopp diskade vi oss i, de andra två loppen kom vi tvåa med bästa tiden i ett av de loppen. Tyvärr hade vi lite problem med slalomet så vi fick fem fel i ena loppet och tio fel i andra loppet. Diskloppet var det allra bästa loppet av de här tre loppen. Det var slalomstrul och ett extra hinder på vägen när vi skulle ta om slalom som orsakade disken. Men de här tre loppen var så annorlunda mot hur det har sett ut tidigare. Vi var verkligen ett team på banan. Så slalomstrulet kändes helst ok. Det är ju bara hem och träna och få det bättre befäst så ordnar det till sig.

Så igår var det tävling igen. Den här gången var det en hoppklass och en agilityklass. I hoppklassen gick det inte så bra. Det blev en disk och en hemläxa att öva på. Jag blev tveksam på staten och det är aldrig bra. Så det måste vi bygga upp och träna på. Egentligen var banan inte svår men jag blev osäker och det funkar inte. Det som däremot blev bra i det loppet var att han hoppade ur slalom precis som han har gjort de sista tävlingarna. Men eftersom vi redan var diskade så placerade jag ut leksaken som en externbelöning efter slalomet och tog om det. Han satte slalomet och fick kampa med mig hela vägen ut. Älskar att få belöna upp ett svårt moment under tävlingsförhållanden.

Sedan var det dags för agilityloppet. Här höll jag på att missa banvandringen. Ville varva ner Jumper lite efter hopploppet men banvandringen drog igång nästan direkt jag kommit i mål. Så jag missade ett par minuter på banvandringen. Men eftersom jag redan innan memorerat banan från åskådarplats så gick det snabbt att banvandra den. Jag tyckte den kändes kul. Det som bekymrade mig lite var att den balansbommen som var uppställd var lite högre och brantare än vad vi har tränat på. Så jag var lite tveksam på om han skulle sätta sitt RC. I det här loppet ville jag ha mer kontroll över starten eftersom det var det som orsakade disken i första loppet. Jag tog god tid på mig och samlade ihop oss innan han fick starta. Och sedan bara flöt det på. Det var alldeles underbart att springa med honom. Fanns inga tveksamheter någonstans. Vi gick i mål felfria! Men känslan var att det inte hade gått så fort. Men den känslan var helt fel. Vi gick i mål med snabbaste tiden av alla i alla storleksklasser! Helt fantastiskt! Det fanns säkert några diskade ekipage som kan ha varit snabbare, det vet jag ju inte. Men av de som finns på resultatlistorna så var vi snabbast. Det känns häftigt. Att det inte kändes så snabbt beror säkert på att vi hade ett fint flow och samarbete genom banan. Kaosloppen känns ofta snabbare, men det är nog mest för att man är ur kontroll med hunden och då känns det som att man ligger efter hela tiden.

Här är agilityloppen från Oskarshamn som nog känslomässigt är mina allra bästa tävlingslopp.

Och här är vinstloppet från Värnamo i går.

Om att ha uppvisning

I dag har Växjö brukshundklubb haft agilityuppvisning. Det är Lions som bjudit in oss till deras event. Vi var ett glatt gäng som visade upp hur roligt man kan ha med sin hund på agilitybanan. Vi bjöd nog på allt. Rasvariation, åldersvariation på både hundar och förare och olika utbildningsnivå på hundarna.

Här är filmen från uppvisningen.