Om den sista biten i RC-träningen

Herregud! Det är nu över två år sedan vi började med RC-träningen och nu som först börjar vi närma oss ett färdigt RC i alla situationer. Man kan ju undra om man är redig i huvudet. 😉 Förvisso började vi i tidig ålder och tog gott om tid på oss att komma upp på fullhöjd. Det tog faktiskt åtta månader från att springa på matta till att springa på hela bommen på fullhöjd. Därefter kom nästa steg, att sätta in balansen i olika kombinationer och att ge oss ut på tävlingar och springa på en massa olika typer av balanser.

I vintras påbörjade vi lite mer strukturerat att jobba med svängarna. Det har inte varit en dans på rosor. Framför allt har vi slitit med de svaga svängarna. Där har han haft svårt att förstå hur han ska göra. Det har blivit ett för långt sista steg och lite snett av balansen varvid han oftast har missat kf. Men nu vågar jag nästan säga att han har förstått. Jag kör fortfarande med stödpinnar vid nedfarten för det mesta men nu klarar han att jag tar bort dem. Håller tummarna för att det nu börjar sitta i muskelminnet på honom hur han ska göra.

Så här såg dagens pass ut. RC-heaven från början till slut. 😀

Om att utvecklas

Det har hänt en del sedan jag skrev här sist. Det stora som är på gång just nu är att jag går en kurs i tävlingspsykologi. Anledningen till att jag hoppade på den kursen var att jag inte hittade rätt sinnesstämning på tävling under förra året. Ni som har följt mig här på bloggen minns kanske hur otroligt nervös jag var, ffa i början av säsongen. Dessutom är jag helt övertygad om att tankens kraft kan få det omöjliga att hända. Men jag upplevde att jag saknade verktygen för hur jag skulle jobba med mina tankar. Jag tycker redan efter andra lektionen att jag gör framsteg på det mentala planet på tävling.

Det svarta luddet har haft en ordentlig paus från tävlandet nu. Den sista tävlingen vi var på var i Vårgårda i november. I december kastrerades han. Eftersom båda kulorna låg i bukhålan så blev det ett ganska stort ingrepp. Så även från träningen har han vilat helt under 4 veckor och därefter har vi kört små pass med inte så ansträngande övningar. Det är först de sista veckorna som han fått köra slalom och lite mer ansträngande övningar.

I söndags ordnande Kristina Myrefelt en inofficiell tävling i ett ridhus strax utanför stan. Det kändes som en perfekt start på den här säsongen. Och någonting har verkligen hänt. Eller förmodligen så är det flera faktorer som samverkar. Det var nästan som att springa med en annan hund. Jag vågade lita på att han faktiskt kan och att han kommer fokusera på uppgiften. Det var så ljuvligt att få springa med honom. Konkurrensen var stenhård. Trots att vi nollade två hopplopp kom vi ”bara” 3:a. Det som glädjer mig är att vi blev slagna av två av Svergies förmodligen snabbaste mediumhundar. Så vi kommer kunna stå oss ganska bra i konkurrensen även när vi kommer upp i klasserna. Jag känner också att om jag vågar lita ännu lite mer på honom så kan vi pressa tiden ytterligare.

Det känns så skönt att ha hittat verktyg för hur jag ska tänka. Vad jag ska fokusera på. Vi har fått sätta upp mål på kursen. Både resultatmål, prestationsmål och idrottspsykologiska mål. Nu håller vi på att formulera visualiseringar och göra affirmationer utifrån de här målen. Jag tycker vi får väldigt bra och konstruktiv feed-back från Eva-Marie Wergård som är kursledare. Jag tycker också att stämningen i gruppen är väldigt god. Det är ju lite läskigt att lämna ut sina svagheter för allmän beskådan. Men jag upplever att alla är väldigt respektfulla och peppande mot varandra. Vi sitter ju alla i samma båt. 😉

Jag tror också att en stor bidragande faktor till att det känns så mycket bättre nu än förra året är kastreringen. Det är så otroligt skönt att han nu helt och hållet struntar i kissfläckar och att dyka in i varenda hundrumpa som passerar förbi. Det känns som att han är mycket mer fokuserad på mig och på det vi ska göra. Förmodligen finns det en stor del placeboeffekt i den här kastreringen. Jag hade ju bilden klar för mig hur bra det skulle bli. Och det blir ju alltid som man tänker. 🙂

Här är loppen från helgen. Man fick två chanser/lopp. Här ser ni andra agilityloppet där vi får fem fel och andra hopploppet som vi nollar. Vi nollade även första hopploppet, men det andra är jag helt klart mest nöjd med.

Om du också är intresserad av mental träning kan jag varmt rekommendera kursen jag går. Här hittar du mer information www.out-n-out.education .

Om små framsteg

Att ha tusen meter film sparade har sina fördelar för sådana som mig som har ont om gott minne. Jag har de sista dagarna haft en grym träningsabstinens och inte blir det bättre av att läsa om alla som har det ena episka träningspasset efter det andra. Helt plötsligt får jag för mig att jag och det svarta luddet inte har tränat på någonting. Vi kan inget av allt det som jag ser och läser om att andra gör. Korkad, jomenvisst!

Så för att fräscha upp minnet började jag kolla igenom våra träningsfilmer. Och det som slår mig när jag tittar och jämför vad som har hänt är att vi faktiskt har utvecklats en del. I höstas hade jag en riktig dipp då det kändes som att vi inte gick framåt överhuvudtaget. Jag bollade mina tankar med Jenny och hon blev nog lite trött på mig. 😉 Men när jag är mitt upp i något så är det svårt att ha perspektiv och jag hamnar lätt i ett känsloläge som inte alltid är helt relevant.

Här är två filmklipp som är filmade med exakt ett års mellanrum. I den första filmen är det svarta luddet 11 månader och i den andra filmen är han 23 månader. Lite har det ju hänt i alla fall. 🙂 Det jag hoppas och önskar ska ha skett nästa år när jag tittar tillbaka är att det svarta luddet klarar att vara lika fokuserad på tävling som på träning. Det hade varit alldeles underbart om det kunde hända under 2015.

Om bristen på självinsikt

I går var jag och det svarta luddet nere i Skåne och tävlade. Vi diskade oss i båda loppen. Men det var inga kaoslopp utan bara lite otur som orsakade diskarna. I hopploppet så gled han ut efter ett hopphinder, jag slarvade att hålla i honom och  därför sprang han förbi hindret efter. Och i agilityloppet tyckte han att gungan var för trög så den flög han av. Då valde jag att diska oss och tog om den tills han utförde den korrekt. Så förhoppningsvis vet han nu till nästa gång vi stöter på en trög gunga att man ska stanna även på den. Men det som var underbart var att han tog slalom i båda loppen han hade fin träff på balansen och han var så följsam och fin. Bäst hunden.

Eftersom jag var där utan tvåbent sällskap hade jag massor med tid att titta på när de andra körde sina lopp. Det är alltid kul att se vilka lösningar andra väljer. Det var några landslagsekipage där med sina nya hundar och de är verkligen proffsiga. Även om de inte fick med sig några resultat så ser man verkligen vilket arbete de har lagt ner på att grundträna sina hundar. De är också proffsiga när det blir fel. Inget gap och skrik och fyande på hundarna. Utan bara lugnt göra om och göra rätt och sedan direkt ut och belöna hunden.

Tyvärr så fanns det ett och annat ekipage på tävlingen som var raka motsatsen till proffsiga. Där mer eller mindre hela loppet gick ut på att ständigt ligga efter och skrika på hunden med en barsk och arg röst när hunden bara försöker göra sitt bästa. Det var så tydligt i de här fallen som jag tänker på att hundarna verkligen försökte tolka sina förare. Men eftersom de fick så tokiga signaler blev det ju så klart fel. Och att då ryta åt hunden känns väldigt orättvist. Det värsta exemplet jag såg var en förare som efter att hon var diskad på grund av en massa missförstånd tidigare under banan, beordrar upp hunden på kontaktfältet efter att den hade hoppat av. När hunden står i position på kontaktfältet passar hon på att rycka hunden i pälsen tre gånger och ryta åt den att stanna kvar. Sådant får jag ont i magen av. Att man har så dålig självinsikt gör mig mörkrädd. Att man inte begriper att hunden bara gör det den har blivit lärd. Och även om hunden kan en massa saker hemma när man tränar så är det en helt ny grej för hundarna att utföra det under tävlingsförhållanden. Det finns ingen hund i hela världen som hoppar av ett kontaktfält, går ur slalom eller river ett hopphinder för att den vill jäklas med sin förare. Antigen gör den fel för att du som förare inte har tränat hunden rätt eller så är beteendet inte helt befäst ännu eller så visar du hunden fel under loppet. Det är aldrig, aldrig, aldrig hundens fel när det inte blir som man har tänkt sig. Jag önskar så att alla ni som läser den här bloggen har med er det när ni tränar och tävlar med era hundar. Och tävlingen eller träningen är aldrig viktigare än relationen du har till din hund. Vilket förtroende får hunden för dig när den verkligen försöker förstå dig, försöker göra rätt men ändå får en massa skäll och fysisk bestraffning? Vem skulle vilja leva med en sådan person? Och hur motiverad blir hunden till att försöka igen?

Blir det fel så utgå alltid från att det på ett eller annat sätt beror på dig som förare. Var lite självkritisk och försök fundera ut varför det blev fel. Ta lärdom av misstagen, se det som dina hemläxor. Det går alltid att bli bättre, men bara om du förstår att ansvaret  är ditt och inte hundens. Det är du som ska leda er till framgång. Och en pinne eller en prispallplacering kan aldrig vara viktigare än en kärleksfull relation till hunden. Det är du som har valt hunden inte hunden som har valt dig. Det är du som tar med hunden till träningen och till tävlingen inte tvärtom. Så se till att göra det bra. Se till att ni har roligt tillsammans. Och blir det fel, tänk till, gör om och gör rätt. Det är du som har ansvaret!

 

Om att ha uppvisning

I dag har Växjö brukshundklubb haft agilityuppvisning. Det är Lions som bjudit in oss till deras event. Vi var ett glatt gäng som visade upp hur roligt man kan ha med sin hund på agilitybanan. Vi bjöd nog på allt. Rasvariation, åldersvariation på både hundar och förare och olika utbildningsnivå på hundarna.

Här är filmen från uppvisningen.

Om att vara isolerad

Det svarta luddet mår nu alldeles prima. Det har han ju i och för sig gjort hela tiden förutom de där små såren. Vi vet fortfarande inte riktigt vad det var. Han behandlades både för fukteksem men även för skabb. Hur eller hur så är nu alla såren läkta. Men skabb-behandlingen ska upprepas ytterligare en gång innan vi får träffa andra hundar.

Många av mina vänner är ute på alla de där tävlingarna nu som vi också skulle ha varit på. Och det är med lite sorg i hjärtat jag läser alla statusuppdateringar på facebook om roliga tävlingar där de plockar välförtjänta pinnar till både höger och vänster. Men jag är klok nog att inse att även om jag varit där så är vi ännu inte tillräckligt bra för att kunna förvänta oss några resultat. Alltså gör det inget att det blev ett litet tävlingsuppehåll nu.

Vi spenderar istället våra helger på ön där vi tränar så mycket vi hinner och orkar. Jag beställde en ny läxa från fröken Damm. Fokus på den här läxan ville jag ha på en klass 1 bana. Jag beskrev vilka problem vi har haft ute på tävlingarna och ville få en läxa där de problemen blev tydliga. Hon är ett fullblodproffs Jenny. Läxan innehöll precis allt det som vi har problem med. Och nej, vi lyckades inte sätta någon av varianterna på första försöket. Just det där med att klara av att sätta banan på första försöket är verkligen min stora achilleshäl. Jag behöver köra igenom banan en gång, känna på den innan jag kan handla den på rätt sätt. Jag hoppas att det bara är mer rutin som behövs för att det här ska lösa sig. Ska bli spännande att höra vad Jenny har för tips och råd att komma med.

Men när vi fick försöka igen så satte vi det. Jag tycker det ser skapligt ut. Men jag gissar att min fröken kommer ha massor att påpeka. 😉

 

 

Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om roliga lekar

En kompis delade här om dagen en film som gav mig massor av inspiration. Enkel, rolig och fartfylld träning. Så här såg det ut när det svarta luddet och jag körde idag.

Han var betydligt snabbare igår. Gissar att han hade lite träningsvärk idag. Det är ju ganska mycket spring för honom, mitt fina sprakiga svarta ludd.

Om att slalom är perfekt att träna när det inte finns någon snö

Vilken underbar vinter vi har. Flera plusgrader och inte en snöflinga i sikte. Det betyder att träningen som jag trodde skulle ligga på is under vintern funkar hur bra som helst.

Målet är att det svarta luddet till våren ska ha ett helt självständigt och säkert slalom. Jag tycker vi är på god väg. Vi började träna med bågarna i mitten av november. Då var han 13 månader. Vi har nu hållit på i 1,5 månad med ett uppehåll på två veckor. Så här ser det ut i dag. Man kan väl säga som så att man behöver verkligen inte stressa med att lära hundarna slalom innan de har fyllt ett. Det sliter ju faktiskt en del på dom. Och det tar alltså inte särskilt lång tid att träna in. 🙂

Om att det goda tar slut

I morgon åker vi hem till stan igen. Tyvärr. Eller det ska bli ganska kul att komma hem och träffa alla. Bara vi kunde åka tillbaka hit om ett par veckor. Men så blir det inte eftersom min långa stilliga man nu ska börja renovera det sista rummet här i huset på Öland. Och då blir det alldeles för stökigt för att jag, ludden och lillmatte ska kunna vara här.

Men tiden vi har haft här kunde inte ha varit bättre. Den har innehållit precis allt av det jag älskar allra mest. Det svarta luddet och jag har haft träningsläger. Vi har tränat 3 RC pass/dag och 1-2 agilitypass och lite andra småövningar. Sedan har vi gått härliga långpromenader i den vackra, karga naturen som norra Öland erbjuder. Men vi har också vilat mycket och myst ihop med resten av familjen. Det vita luddet har kunnat springa lös och nosat i varenda buske, för här har inte funnits en människa inom synhåll. Så bristen på vilja att komma snabbt på inkallning har inte begränsat oss alls när vi varit ute.

Det är verkligen fantastiskt hur bra RC-träningen har gått. När vi kom hit för knappt 14 dagar sedan så låg bommen på 55 cm höjd och han hade några pass där vi mest fick koncentrera oss på Get that contact game eftersom han hoppade lite. Men snabbt fattade han grejen och vi kunde börja höja. Nu är vi uppe på 115 cm! Alltså är det bara en höjning kvar och sedan är vi uppe på högsta fullhöjd (kan ju variera mellan 120 cm-135 cm). Just nu funderar jag på vilket upplägg jag ska ha på träningen när vi kommer hem och inte har tillgång till en höj- och sänkbar balans. Antingen testar jag att köra på fullhöjd när vi är i Hässleholm och tränar eller så låter jag träningen ligga nere till april när jag kommer hit igen. Det jag är rädd för är att han hinner glömma allt om vi gör ett så långt uppehåll. Tror ni att han gör det? Glömmer alltså? För egentligen vill jag inte köra på en ny balans ännu. Jag skulle vilja få honom säkrare på den här han är van vid först. Skulle vilja lägga till hinder före och efter balansen innan vi byter balans. Skulle vara jätte tacksam om ni ville ge mig lite feed-back på de här tankarna. 🙂

Här är en sammanfattning på övningar som vi har hållit på med. Nu när vi kommer hem ska vi ta några dagar helt ledigt och sedan fortsätter vi med slalomträningen. Han fixade 12-pinnarsslalom utan bågar med störning innan vi åkte hit. Ska bli spännande att se om det sitter när vi drar igång igen.