Om den sista biten i RC-träningen

Herregud! Det är nu över två år sedan vi började med RC-träningen och nu som först börjar vi närma oss ett färdigt RC i alla situationer. Man kan ju undra om man är redig i huvudet. 😉 Förvisso började vi i tidig ålder och tog gott om tid på oss att komma upp på fullhöjd. Det tog faktiskt åtta månader från att springa på matta till att springa på hela bommen på fullhöjd. Därefter kom nästa steg, att sätta in balansen i olika kombinationer och att ge oss ut på tävlingar och springa på en massa olika typer av balanser.

I vintras påbörjade vi lite mer strukturerat att jobba med svängarna. Det har inte varit en dans på rosor. Framför allt har vi slitit med de svaga svängarna. Där har han haft svårt att förstå hur han ska göra. Det har blivit ett för långt sista steg och lite snett av balansen varvid han oftast har missat kf. Men nu vågar jag nästan säga att han har förstått. Jag kör fortfarande med stödpinnar vid nedfarten för det mesta men nu klarar han att jag tar bort dem. Håller tummarna för att det nu börjar sitta i muskelminnet på honom hur han ska göra.

Så här såg dagens pass ut. RC-heaven från början till slut. 😀

Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om att äntligen springa på bommen

Det har varit ett ganska långt catch up break på Silvias RC-kurs nu när man inte har kunnat skicka in filmer och få feed back. Under den här tiden har vi höjt plankan så pass mycket att vi behöver ha en uppfart till den. Så då byggde min snälla, snälla, långa stiliga man en balansbom till mig. Så nu kan det svarta luddet springa på den istället. Men för att inte förändra allt för mycket så har jag behållit plankan som nedfart. I morgon öppnar kursen igen och då ska jag skicka in den här filmen för bedömning.  Och sedan är det dags att minska mer och mer på bollen som en lockelse för att springa framåt. Men först vill jag känna att han förstår den här nya varianten och kriterierna här innan jag lägger till ytterligare en svårighet. Det tar verkligen tid att träna in RC så tack och lov att vi inte har någon brådska.