Om små framsteg

Att ha tusen meter film sparade har sina fördelar för sådana som mig som har ont om gott minne. Jag har de sista dagarna haft en grym träningsabstinens och inte blir det bättre av att läsa om alla som har det ena episka träningspasset efter det andra. Helt plötsligt får jag för mig att jag och det svarta luddet inte har tränat på någonting. Vi kan inget av allt det som jag ser och läser om att andra gör. Korkad, jomenvisst!

Så för att fräscha upp minnet började jag kolla igenom våra träningsfilmer. Och det som slår mig när jag tittar och jämför vad som har hänt är att vi faktiskt har utvecklats en del. I höstas hade jag en riktig dipp då det kändes som att vi inte gick framåt överhuvudtaget. Jag bollade mina tankar med Jenny och hon blev nog lite trött på mig. 😉 Men när jag är mitt upp i något så är det svårt att ha perspektiv och jag hamnar lätt i ett känsloläge som inte alltid är helt relevant.

Här är två filmklipp som är filmade med exakt ett års mellanrum. I den första filmen är det svarta luddet 11 månader och i den andra filmen är han 23 månader. Lite har det ju hänt i alla fall. 🙂 Det jag hoppas och önskar ska ha skett nästa år när jag tittar tillbaka är att det svarta luddet klarar att vara lika fokuserad på tävling som på träning. Det hade varit alldeles underbart om det kunde hända under 2015.

Annonser

Om att vara isolerad

Det svarta luddet mår nu alldeles prima. Det har han ju i och för sig gjort hela tiden förutom de där små såren. Vi vet fortfarande inte riktigt vad det var. Han behandlades både för fukteksem men även för skabb. Hur eller hur så är nu alla såren läkta. Men skabb-behandlingen ska upprepas ytterligare en gång innan vi får träffa andra hundar.

Många av mina vänner är ute på alla de där tävlingarna nu som vi också skulle ha varit på. Och det är med lite sorg i hjärtat jag läser alla statusuppdateringar på facebook om roliga tävlingar där de plockar välförtjänta pinnar till både höger och vänster. Men jag är klok nog att inse att även om jag varit där så är vi ännu inte tillräckligt bra för att kunna förvänta oss några resultat. Alltså gör det inget att det blev ett litet tävlingsuppehåll nu.

Vi spenderar istället våra helger på ön där vi tränar så mycket vi hinner och orkar. Jag beställde en ny läxa från fröken Damm. Fokus på den här läxan ville jag ha på en klass 1 bana. Jag beskrev vilka problem vi har haft ute på tävlingarna och ville få en läxa där de problemen blev tydliga. Hon är ett fullblodproffs Jenny. Läxan innehöll precis allt det som vi har problem med. Och nej, vi lyckades inte sätta någon av varianterna på första försöket. Just det där med att klara av att sätta banan på första försöket är verkligen min stora achilleshäl. Jag behöver köra igenom banan en gång, känna på den innan jag kan handla den på rätt sätt. Jag hoppas att det bara är mer rutin som behövs för att det här ska lösa sig. Ska bli spännande att höra vad Jenny har för tips och råd att komma med.

Men när vi fick försöka igen så satte vi det. Jag tycker det ser skapligt ut. Men jag gissar att min fröken kommer ha massor att påpeka. 😉

 

 

Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om roliga lekar

En kompis delade här om dagen en film som gav mig massor av inspiration. Enkel, rolig och fartfylld träning. Så här såg det ut när det svarta luddet och jag körde idag.

Han var betydligt snabbare igår. Gissar att han hade lite träningsvärk idag. Det är ju ganska mycket spring för honom, mitt fina sprakiga svarta ludd.

Om att slalom är perfekt att träna när det inte finns någon snö

Vilken underbar vinter vi har. Flera plusgrader och inte en snöflinga i sikte. Det betyder att träningen som jag trodde skulle ligga på is under vintern funkar hur bra som helst.

Målet är att det svarta luddet till våren ska ha ett helt självständigt och säkert slalom. Jag tycker vi är på god väg. Vi började träna med bågarna i mitten av november. Då var han 13 månader. Vi har nu hållit på i 1,5 månad med ett uppehåll på två veckor. Så här ser det ut i dag. Man kan väl säga som så att man behöver verkligen inte stressa med att lära hundarna slalom innan de har fyllt ett. Det sliter ju faktiskt en del på dom. Och det tar alltså inte särskilt lång tid att träna in. 🙂

Om att det goda tar slut

I morgon åker vi hem till stan igen. Tyvärr. Eller det ska bli ganska kul att komma hem och träffa alla. Bara vi kunde åka tillbaka hit om ett par veckor. Men så blir det inte eftersom min långa stilliga man nu ska börja renovera det sista rummet här i huset på Öland. Och då blir det alldeles för stökigt för att jag, ludden och lillmatte ska kunna vara här.

Men tiden vi har haft här kunde inte ha varit bättre. Den har innehållit precis allt av det jag älskar allra mest. Det svarta luddet och jag har haft träningsläger. Vi har tränat 3 RC pass/dag och 1-2 agilitypass och lite andra småövningar. Sedan har vi gått härliga långpromenader i den vackra, karga naturen som norra Öland erbjuder. Men vi har också vilat mycket och myst ihop med resten av familjen. Det vita luddet har kunnat springa lös och nosat i varenda buske, för här har inte funnits en människa inom synhåll. Så bristen på vilja att komma snabbt på inkallning har inte begränsat oss alls när vi varit ute.

Det är verkligen fantastiskt hur bra RC-träningen har gått. När vi kom hit för knappt 14 dagar sedan så låg bommen på 55 cm höjd och han hade några pass där vi mest fick koncentrera oss på Get that contact game eftersom han hoppade lite. Men snabbt fattade han grejen och vi kunde börja höja. Nu är vi uppe på 115 cm! Alltså är det bara en höjning kvar och sedan är vi uppe på högsta fullhöjd (kan ju variera mellan 120 cm-135 cm). Just nu funderar jag på vilket upplägg jag ska ha på träningen när vi kommer hem och inte har tillgång till en höj- och sänkbar balans. Antingen testar jag att köra på fullhöjd när vi är i Hässleholm och tränar eller så låter jag träningen ligga nere till april när jag kommer hit igen. Det jag är rädd för är att han hinner glömma allt om vi gör ett så långt uppehåll. Tror ni att han gör det? Glömmer alltså? För egentligen vill jag inte köra på en ny balans ännu. Jag skulle vilja få honom säkrare på den här han är van vid först. Skulle vilja lägga till hinder före och efter balansen innan vi byter balans. Skulle vara jätte tacksam om ni ville ge mig lite feed-back på de här tankarna. 🙂

Här är en sammanfattning på övningar som vi har hållit på med. Nu när vi kommer hem ska vi ta några dagar helt ledigt och sedan fortsätter vi med slalomträningen. Han fixade 12-pinnarsslalom utan bågar med störning innan vi åkte hit. Ska bli spännande att se om det sitter när vi drar igång igen.

Om att ha jullov

Just nu har vi det oförskämt bra. Vi är på Öland och har jullov. Dagarna kunde inte vara bättre, möjligtvis längre. 🙂

Vi har sovmorgon, vi går långa härliga promenader vid havet och fnittrat agility så det skvätter ur öronen. Vi tränar hoppteknik, läxor från fröken Damm och RC. Sedan fikar vi och äter massor med god mat och tittar på film. Jag vill aldrig att det här jullovet tar slut. Tack och lov att vi har sluppit snö ännu så länge. 🙂

Här kommer en filmkavalkad på sådant vi tränat på. 🙂

 

Om att ta det ganska lugnt

Om ett par veckor fyller det svarta luddet ett år. Det där med tid är ju en märklig sak. På ett sätt känns det som att det var alldeles nyss som vi åkte ner till Eva på Stjärnstugans kennel i Skåne och hämtade hem en liten ullig, mysig och underbar shelite kille. Men i samma andetag känns det som att vi alltid har haft honom hos oss. Som om han alltid har legat och sovit i min säng och tryckt sig mot min rygg. Som sagt mycket märkligt det där med tid. Nu ska jag inte fördjupa mig mer i det och bli väldigt filosofisk. För det kan man ju verkligen bli när man tänker på begreppet tid.

Nej, istället tänkte jag fördjupa mig i inlärning av gungan. Vi tar det väldigt lugnt med inlärning av både gungan och slalom. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att jag inte vill utsätta en växande kropp för den ganska extrema belastningen som det blir på kroppen att svänga tolvpinnar i full fart och att springa i full fart upp på gungan som sedan smäller ner. Den där smällen fortplantar sig ju genom hela kroppen på hunden och komprimerar lederna ganska ordentligt. För mig spelar det ingen roll om man säger att hunden har växt färdigt för flera månader sedan. Det är ju mycket möjligt att de har växt klart på höjden men där med inte sagt att alla delar av kroppen ännu är redo för att ta upp hög belastning. Jag är säkert yrkesskadad, men så tänker jag i alla fall. Mitt mål är att om vi får vara friska så ska vi vara tävlingsredo om ett år. Det känns som en rimlig målsättning med tanke på att det kommer ett långt uppehåll i träningen när vintern kommer. Det känns bra att ha hela nästa vår och sommar på oss att få till de sista detaljerna på. Så min nya fröken Jenny Damm får nog räkna med att hon har mig i hasorna åtminstone till dess. 🙂

Om vårt alldeles egna träningsläger

Nu har jag och ludden påbörjat vårt alldeles egna träningsläger. Planen är att vi ska roa oss på agilitybanan precis så ofta och mycket som vi känner att vi har lust och orkar med fram till och med tisdag. Vi är på Öland och det är bara vi och äldsta lillmatte i familjen som är här. Och hon jobbar och vill helst inte umgås superduper mycket med oss. Så vi har all tid i världen att vara på vårt alldeles egna träningsläger. 🙂

Eftersom vi kämpar på med RC och har de bästa träningsmöjligheterna här för den träningen så kommer vi att åka hit så många helger det någonsin går i höst. Jag struntar i att åka runt på tävlingar med det vita luddet just nu och lägger istället den tiden på att grundträna båda ludden så mycket det bara går. Hur hemskt det än är så går det inte att bortse från att höstmörkret snart är här och det begränsar träningsmöjligheterna radikalt. Så vi passar på att utnyttja hela härliga augusti, september och oktober till att träna här på Öland så mycket vi bara kan.

Idag har vi hittills hunnit med ett RC-pass. Det gick väl inte så där jättebra tycker jag. Har ingen statistik på antalet träffar men det var gott om missar. Däremot känns det som han har ökat farten. Kanske är det därför han missar mer? Får se om nästa pass blir likadant. Får nog i så fall filma och be Silvia komma med lite råd.

Vi körde den här kombinationen också.

IMG_3172

 

Väldigt fartig och rolig. Dels fick vi träna på framförbyte efter 4:an, litet staket 5-6:an, hindersug 7-9, plockhand 10-11, kasta hund över 11:an, plockhand efter 12:an, bakombyte vid 13 och så avsluta med ett helt staket 14-16. Det svarta luddet går som ett skållat troll och det är så häftigt att se hur han fixar att sätta ihop alla grundfärdigheter som vi tränat på i foundation kursen i en hel kombination. Inser allt mer hur viktig grundträningen är för att hunden ska förstå hur hindren ska tas.

Det vita luddet klarade också att köra hela kombinationen fast vi fick dela upp den i 3 delar för att han skulle orka hålla motivationen att springa snabbt uppe. Tänk om agility inte gick ut på att ha fart. Då skulle det vita luddet äga på banorna. 🙂

Fast på det här träningslägret så gör vi mer saker än att roa oss på agilitybanan. Till exempel går vi långpromenader och busar och badar i vår favoritvik.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om jag behöver feed-back?!

Idag fortsatte vi att roa oss med Happy hurdle banan som vi började med igår. Jag fick några bra förslag på handlingsalternativ från Humlespunkarna som jag skulle prova idag. Jag skulle dels prova att göra ett tvingat framförbyte över nummer 8, en lapturn över nummer 10 och kast med svart ludd över nummer 10. Det enda av de här bytena som jag kände kunde liknas vid det det var tänkt att likna var nog det tvingade framförbytet. Lapturnen fick vi överhuvudtaget inte att fungera och kast över hinder måste jag träna myyyyyckt mer på. Väldigt dålig tajming och oflytigt tycker jag det ser ut som när jag kollar på filmerna. Men tack vare att han är intränad på back- och svängkommando så svänger han tight och fint även om min handling är allt annat än så snygg som jag trodde den var. Att filma sig själv är verkligen ett kanon bra sätt att lära sig på. Även om jag blir lite deppig när jag ser att det inte alls är så snajdigt som jag tror att det är. Men desto mer imponerad blir jag av det svarta luddet som gör rätt nästan hela tiden trots mina uppenbara brister.

Vi utökade banan idag och tog oss till hinderpassage nummer 15. Försökte mig på kast med svart ludd över 12, 13 och 14. Men återigen är min räddning att han fattar back- och svängkommando för så värst mycket till kast vet jag inte om det blev.

Just nu längtar jag så mycket på att Jennys kurs ska börja, för jag behöver verkligen feed-back och coaching! Så har du lust så tar jag tacksamt emot dina synpunkter.  🙂