Om inte om fanns

Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.

Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉

Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.

Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.

Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂

Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!

Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.

Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.

Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂

Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om att ha tränat på att tävla

Idag var vi i Agilityfabriken för att träna på att tävla. Det fanns tre Blåbärsklasser, en agility och två hopp. Eftersom vi inte är färdiga ännu på långa vägar med RC-träningen så körde vi bara hopploppen.

Jag kan faktiskt helt ärligt säga att jag inte var det minsta nervös. Och det var skönt. Tror att det beror på att jag inte fokuserade ett enda dugg på att vi skulle visa vad vi kan eller på hur vi skulle placera oss. Mitt fokus var i första loppet att hjälpa honom så bra jag kunde runt banan så att han inte skulle behöva göra fel på grund av mig. Jag vågade inte tagga honom i starten utan tog det lugnt. Även när vi sprang höll jag igen lite för att vara säker på att han var med mig. Och det var han! Vi kändes verkligen som ett team. Jag var alldeles lycklig över att få det beskedet.

Till det andra loppet kände jag att jag vågade tagga honom ordentligt innan och i starten. Sedan öste vi på genom hela banan. Vi var båda alldeles tokglada när vi kom i mål. Och jag kände att det här vill jag göra mer! Det ville det svarta luddet också som inte fattade varför vi bara fick köra så lite.

Det här var ett härligt besked att få.