Om senaste lektionen hos fröken Damm

För en vecka sedan var jag och det svarta luddet hos Jenny Damm. Vi var där tillsammans med Emma och Isla. Vi hade lite olika önskemål om vad vi ville få hjälp med. Jag ville att Jenny skulle titta på vårt slalom. Det svarta luddet har en tråkig trend just nu att han ploppar ur innan han är färdig. Han sätter ofta ingångarna men så får han för sig att gå ur mitt i! Så jag ville att Jenny skulle se om det är något jag gör fel eller om det bara är en fas som vi ska ta oss igenom. Vi kom fram till att det nog bara är en fas. När han är okoncentrerad eller trött så går han ur. Så vi behöver träna mer och successivt öka störningen runt omkring och lära honom att man jobbar färdigt no matter what. Och när man gjort det så är det party big time. 😀

Emma ville köra tråckelstaket och dubbelbyten. Det var himla bra att hon ville det. För jag och det svarta luddet suger på tråckelstaket! Vi fick massor med bra tips av Jenny som vanligt. Nu gäller det bara att förvalta det också. 😉

Det här var det vi jobbade med hos Jenny.

 

Om att ta det ganska lugnt

Om ett par veckor fyller det svarta luddet ett år. Det där med tid är ju en märklig sak. På ett sätt känns det som att det var alldeles nyss som vi åkte ner till Eva på Stjärnstugans kennel i Skåne och hämtade hem en liten ullig, mysig och underbar shelite kille. Men i samma andetag känns det som att vi alltid har haft honom hos oss. Som om han alltid har legat och sovit i min säng och tryckt sig mot min rygg. Som sagt mycket märkligt det där med tid. Nu ska jag inte fördjupa mig mer i det och bli väldigt filosofisk. För det kan man ju verkligen bli när man tänker på begreppet tid.

Nej, istället tänkte jag fördjupa mig i inlärning av gungan. Vi tar det väldigt lugnt med inlärning av både gungan och slalom. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att jag inte vill utsätta en växande kropp för den ganska extrema belastningen som det blir på kroppen att svänga tolvpinnar i full fart och att springa i full fart upp på gungan som sedan smäller ner. Den där smällen fortplantar sig ju genom hela kroppen på hunden och komprimerar lederna ganska ordentligt. För mig spelar det ingen roll om man säger att hunden har växt färdigt för flera månader sedan. Det är ju mycket möjligt att de har växt klart på höjden men där med inte sagt att alla delar av kroppen ännu är redo för att ta upp hög belastning. Jag är säkert yrkesskadad, men så tänker jag i alla fall. Mitt mål är att om vi får vara friska så ska vi vara tävlingsredo om ett år. Det känns som en rimlig målsättning med tanke på att det kommer ett långt uppehåll i träningen när vintern kommer. Det känns bra att ha hela nästa vår och sommar på oss att få till de sista detaljerna på. Så min nya fröken Jenny Damm får nog räkna med att hon har mig i hasorna åtminstone till dess. 🙂

Om att byta fröken

I morgon är Silvias Foundation Class slut. Jag är verkligen så nöjd med hela kursen, men jag känner mig långt ifrån färdig att klara mig helt på egen hand. Jag skulle absolut kunna lägga upp träningen själv men det jag känner att jag behöver är konstruktiv feed-back. Dessutom så tycker jag att jag lär mig mycket av att se mig själv på film. Och skulle jag träna på egen hand så tror jag inte att jag skulle ta mig tid så ofta att filma och fixa med filmerna efteråt. Så efter att ha velat lite fram och tillbaka har jag nu bestämt mig och anmält mig till Jenny Damms Lotuseduction. Det känns helt rätt och ska bli så himla roligt att gå kurs för Jenny. Det är ju svårt att inte bli sjukt imponerad när man ser henne köra med sina hundar. Så nu väntar jag med spänning på att första lektionen ska dimpa ner i mailboxen.

Det här var sista övingen från Silvia. Jag har inte kört hela kombinationen utan delat upp den i olika sektioner.

Det här blir det sista vi filmade till Foundation Class.

Och Silvias sista kommentar: Very cool! No problems and all ready to put it all together — but 12 is not cap, it’s just a normal extension jump as 13 is straight ahead…