Om den sista biten i RC-träningen

Herregud! Det är nu över två år sedan vi började med RC-träningen och nu som först börjar vi närma oss ett färdigt RC i alla situationer. Man kan ju undra om man är redig i huvudet. 😉 Förvisso började vi i tidig ålder och tog gott om tid på oss att komma upp på fullhöjd. Det tog faktiskt åtta månader från att springa på matta till att springa på hela bommen på fullhöjd. Därefter kom nästa steg, att sätta in balansen i olika kombinationer och att ge oss ut på tävlingar och springa på en massa olika typer av balanser.

I vintras påbörjade vi lite mer strukturerat att jobba med svängarna. Det har inte varit en dans på rosor. Framför allt har vi slitit med de svaga svängarna. Där har han haft svårt att förstå hur han ska göra. Det har blivit ett för långt sista steg och lite snett av balansen varvid han oftast har missat kf. Men nu vågar jag nästan säga att han har förstått. Jag kör fortfarande med stödpinnar vid nedfarten för det mesta men nu klarar han att jag tar bort dem. Håller tummarna för att det nu börjar sitta i muskelminnet på honom hur han ska göra.

Så här såg dagens pass ut. RC-heaven från början till slut. 😀

Om inte om fanns

Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.

Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉

Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.

Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.

Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂

Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!

Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.

Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.

Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂

Om härliga känslor

Förr, förra helgen fick vi äntligen ge oss ut på tävlingsbanorna igen. Vi har ju haft ett litet uppehåll på en månad eftersom det svarta luddet fick några konstiga utslag. Det kunde vara både hot spots och skabb. Veterinären tog det säkra före det osäkra och satte in behandling mot skabb. I och med det så fick vi inte vistas bland andra hundar under en månad. Det innebar ju att en massa tävlingar fick styrkas. Under den tiden passade vi på att träna grunder. Det känns verkligen som att det här tävlingsuppehållet har gjort nytta.

Förr förra helgen var vi i Oskarshamn och tävlade tre lopp. Två agilitylopp och ett hopplopp. Ett agilitylopp diskade vi oss i, de andra två loppen kom vi tvåa med bästa tiden i ett av de loppen. Tyvärr hade vi lite problem med slalomet så vi fick fem fel i ena loppet och tio fel i andra loppet. Diskloppet var det allra bästa loppet av de här tre loppen. Det var slalomstrul och ett extra hinder på vägen när vi skulle ta om slalom som orsakade disken. Men de här tre loppen var så annorlunda mot hur det har sett ut tidigare. Vi var verkligen ett team på banan. Så slalomstrulet kändes helst ok. Det är ju bara hem och träna och få det bättre befäst så ordnar det till sig.

Så igår var det tävling igen. Den här gången var det en hoppklass och en agilityklass. I hoppklassen gick det inte så bra. Det blev en disk och en hemläxa att öva på. Jag blev tveksam på staten och det är aldrig bra. Så det måste vi bygga upp och träna på. Egentligen var banan inte svår men jag blev osäker och det funkar inte. Det som däremot blev bra i det loppet var att han hoppade ur slalom precis som han har gjort de sista tävlingarna. Men eftersom vi redan var diskade så placerade jag ut leksaken som en externbelöning efter slalomet och tog om det. Han satte slalomet och fick kampa med mig hela vägen ut. Älskar att få belöna upp ett svårt moment under tävlingsförhållanden.

Sedan var det dags för agilityloppet. Här höll jag på att missa banvandringen. Ville varva ner Jumper lite efter hopploppet men banvandringen drog igång nästan direkt jag kommit i mål. Så jag missade ett par minuter på banvandringen. Men eftersom jag redan innan memorerat banan från åskådarplats så gick det snabbt att banvandra den. Jag tyckte den kändes kul. Det som bekymrade mig lite var att den balansbommen som var uppställd var lite högre och brantare än vad vi har tränat på. Så jag var lite tveksam på om han skulle sätta sitt RC. I det här loppet ville jag ha mer kontroll över starten eftersom det var det som orsakade disken i första loppet. Jag tog god tid på mig och samlade ihop oss innan han fick starta. Och sedan bara flöt det på. Det var alldeles underbart att springa med honom. Fanns inga tveksamheter någonstans. Vi gick i mål felfria! Men känslan var att det inte hade gått så fort. Men den känslan var helt fel. Vi gick i mål med snabbaste tiden av alla i alla storleksklasser! Helt fantastiskt! Det fanns säkert några diskade ekipage som kan ha varit snabbare, det vet jag ju inte. Men av de som finns på resultatlistorna så var vi snabbast. Det känns häftigt. Att det inte kändes så snabbt beror säkert på att vi hade ett fint flow och samarbete genom banan. Kaosloppen känns ofta snabbare, men det är nog mest för att man är ur kontroll med hunden och då känns det som att man ligger efter hela tiden.

Här är agilityloppen från Oskarshamn som nog känslomässigt är mina allra bästa tävlingslopp.

Och här är vinstloppet från Värnamo i går.

Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om bakslag

Jag tycker det är så himla roligt att träna mina båda ludd. Älskar att se deras framsteg. Men under inlärningen av ett beteende så kommer det också bakslag. Och ibland tycker jag nästan bakslagen är det roligaste i träningen. Det låter kanske märkligt. Men bakslagen gör mig ödmjuk inför mina ludd. De är levande individer och inga små robotar som gör exakt som man förväntar sig.

Just nu har det svarta luddet lite problem med slalomet. Han har ju varit gudsgåva till slalominlärningen så här långt. Men de sista dagarna utmanar han mig som tränare. Plötsligt hittar han inte ingångar som innan inte varit något problem och han springer ut ur slalomet lite hejsan hoppsan. Om jag ska försöka analysera lite vad det kan bero på så tror jag först och främst att han faktiskt inte har det automatiserat i kroppen till 100%. Han är helt enkelt inte färdig. Sedan tror jag att jag omedvetet har tänkt att slalom kan han ju och gett honom större utmaningar än vad han varit redo för. Och då har det börjat bli fel och plötsligt blir felbeteendet ett beteende han provar eftersom han inte är 100% säker ännu på vad som är rätt beteende. Jag tänker att om ett träningspass börjar dippa ner mot att det bara är 80% som blir rätt så måste man stoppa och tänka till. Jag vill att träningsrepetitionerna sak ligga nära 100% rätt. Och då gäller det att anpassa träningen. Jag tror att det är bättre att förenkla än att envisas med att det ska gå. Hunden lär sig liksom inget på det tänker jag. Så idag plockade jag fram bågarna igen. Och det är häftigt att se vad som händer då. Fortfarande lite problem med att hitta ingångarna så där får jag stötta honom lite med min placering. Men farten! Jisses, inte visste jag att han kunde köra slalom ännu snabbare. Men jösses vad det går undan när bågarna kom på och han får lite extra stöd. Så nu jobbar vi med bågarna ett tag. Lägger till utmaningar vartefter han blir säkrare. Så jag oroar mig faktiskt ingenting för det här bakslaget. Ska bli spännande att se var vi står när han kommer ur den här svackan.

Gjorde en spellista igår på youtube med alla våra RC-filmer. Där ser man verkligen att inlärning inte är en jämn och fin uppåtgående kurva utan mer som en serpentin fram och tillbaka. Visserligen är vi inte färdiga ännu med RC-träningen så jag ska väl inte ropa hej. Men efter att ha tittat på de filmerna känner jag hopp. 🙂

 

Om att det goda tar slut

I morgon åker vi hem till stan igen. Tyvärr. Eller det ska bli ganska kul att komma hem och träffa alla. Bara vi kunde åka tillbaka hit om ett par veckor. Men så blir det inte eftersom min långa stilliga man nu ska börja renovera det sista rummet här i huset på Öland. Och då blir det alldeles för stökigt för att jag, ludden och lillmatte ska kunna vara här.

Men tiden vi har haft här kunde inte ha varit bättre. Den har innehållit precis allt av det jag älskar allra mest. Det svarta luddet och jag har haft träningsläger. Vi har tränat 3 RC pass/dag och 1-2 agilitypass och lite andra småövningar. Sedan har vi gått härliga långpromenader i den vackra, karga naturen som norra Öland erbjuder. Men vi har också vilat mycket och myst ihop med resten av familjen. Det vita luddet har kunnat springa lös och nosat i varenda buske, för här har inte funnits en människa inom synhåll. Så bristen på vilja att komma snabbt på inkallning har inte begränsat oss alls när vi varit ute.

Det är verkligen fantastiskt hur bra RC-träningen har gått. När vi kom hit för knappt 14 dagar sedan så låg bommen på 55 cm höjd och han hade några pass där vi mest fick koncentrera oss på Get that contact game eftersom han hoppade lite. Men snabbt fattade han grejen och vi kunde börja höja. Nu är vi uppe på 115 cm! Alltså är det bara en höjning kvar och sedan är vi uppe på högsta fullhöjd (kan ju variera mellan 120 cm-135 cm). Just nu funderar jag på vilket upplägg jag ska ha på träningen när vi kommer hem och inte har tillgång till en höj- och sänkbar balans. Antingen testar jag att köra på fullhöjd när vi är i Hässleholm och tränar eller så låter jag träningen ligga nere till april när jag kommer hit igen. Det jag är rädd för är att han hinner glömma allt om vi gör ett så långt uppehåll. Tror ni att han gör det? Glömmer alltså? För egentligen vill jag inte köra på en ny balans ännu. Jag skulle vilja få honom säkrare på den här han är van vid först. Skulle vilja lägga till hinder före och efter balansen innan vi byter balans. Skulle vara jätte tacksam om ni ville ge mig lite feed-back på de här tankarna. 🙂

Här är en sammanfattning på övningar som vi har hållit på med. Nu när vi kommer hem ska vi ta några dagar helt ledigt och sedan fortsätter vi med slalomträningen. Han fixade 12-pinnarsslalom utan bågar med störning innan vi åkte hit. Ska bli spännande att se om det sitter när vi drar igång igen.

Om att ha jullov

Just nu har vi det oförskämt bra. Vi är på Öland och har jullov. Dagarna kunde inte vara bättre, möjligtvis längre. 🙂

Vi har sovmorgon, vi går långa härliga promenader vid havet och fnittrat agility så det skvätter ur öronen. Vi tränar hoppteknik, läxor från fröken Damm och RC. Sedan fikar vi och äter massor med god mat och tittar på film. Jag vill aldrig att det här jullovet tar slut. Tack och lov att vi har sluppit snö ännu så länge. 🙂

Här kommer en filmkavalkad på sådant vi tränat på. 🙂

 

Om att äntligen springa på bommen

Det har varit ett ganska långt catch up break på Silvias RC-kurs nu när man inte har kunnat skicka in filmer och få feed back. Under den här tiden har vi höjt plankan så pass mycket att vi behöver ha en uppfart till den. Så då byggde min snälla, snälla, långa stiliga man en balansbom till mig. Så nu kan det svarta luddet springa på den istället. Men för att inte förändra allt för mycket så har jag behållit plankan som nedfart. I morgon öppnar kursen igen och då ska jag skicka in den här filmen för bedömning.  Och sedan är det dags att minska mer och mer på bollen som en lockelse för att springa framåt. Men först vill jag känna att han förstår den här nya varianten och kriterierna här innan jag lägger till ytterligare en svårighet. Det tar verkligen tid att träna in RC så tack och lov att vi inte har någon brådska.

Om nästa höjning

Igår var det återigen dags att höja plankan. Den är nu 22 cm hög för att vara exakt. Jag varierade även startpunkten från 7-5 m samt plussade på med att jag sprang vid sidan om honom. Det märks tydligt att det går bäst när jag springer på hans högra sida eftersom det är där jag har varit hela tiden hittills. Dessutom ligger plankan så att jag nästan springer rakt in i buskarna vilket gör att jag nog stör honom mer när jag springer på hans vänstra sida. Men trots det är jag grymt nöjd med resultatet, 100% träffar och 94% JP. Har precis skickat in filmen till Silvia så jag vet inte ännu om hon är lika nöjd. Kan ju mycket väl vara så att jag gör något tokigt som jag inte förstår själv. Spännande värre att få domen senare i dag. 🙂

Om lektion nummer två och sex

I måndags började lektion nummer två på RC-kursen. Under de här tre veckorna ska plankan höjas, vi ska variera startpunkten för att hunden ska lära sig att juster steget och ändå få till träffar. Vi ska också minska hjälpen med att kasta bollen i förväg så att hunden till slut springer mot en stillaliggande leksak.

Så här såg vårt andra pass med höjd bräda ut. Jag har bara höjt den 5 cm. Försöker också kasta bollen lite tidigare nu för att han ska få mindre och mindre hjälp av den.

Silvias kommentar: Looks good! The throws are early enough for now, so keep this timing and try different approaches first. The easiest to vary them is to use a wrap to start with and move it to different distances. And you can also raise it again soon. I would focus on that first and go to a static toy much later in the process with him.

Vi är nu inne på sista lektionen i Foundation kursen och ska skicka in hur långt vi kommit med gungan och slalom. Så här ser det ut för oss just nu. Tränar inte jättemycket på just det här eftersom han fortfarande är så ung. Slalomet är nu så tight att om jag flyttar ihop det ytterligare måste han börja svänga och det vill jag inte att han gör innan han närmar sig året. Så slalomet får nog bli vinterns stora utmaning. Gungan visar han ingen rädsla för, varken ljudet eller rörelsen. Vi fortsätter att sakta minska höjde på stödobjektet. Finns ingen anledning att stressa med inlärning av gungan heller tycker jag.

Silvias kommentar: Some cool entries yes, try to add more&more. The see-saw looks good too! If you can sometimes train on low see-saw that would be really good too as you can then give him speedier approaches too. If not possible, just keep lowering the supporting object to eventually get to full height, but again, no hurry with that at this age. For now, focus on running ahead (and him stopping on his own as you run ahead) rather as hanging back, to first make driving till the end a habit.