Om senaste lektionen hos fröken Damm

För en vecka sedan var jag och det svarta luddet hos Jenny Damm. Vi var där tillsammans med Emma och Isla. Vi hade lite olika önskemål om vad vi ville få hjälp med. Jag ville att Jenny skulle titta på vårt slalom. Det svarta luddet har en tråkig trend just nu att han ploppar ur innan han är färdig. Han sätter ofta ingångarna men så får han för sig att gå ur mitt i! Så jag ville att Jenny skulle se om det är något jag gör fel eller om det bara är en fas som vi ska ta oss igenom. Vi kom fram till att det nog bara är en fas. När han är okoncentrerad eller trött så går han ur. Så vi behöver träna mer och successivt öka störningen runt omkring och lära honom att man jobbar färdigt no matter what. Och när man gjort det så är det party big time. 😀

Emma ville köra tråckelstaket och dubbelbyten. Det var himla bra att hon ville det. För jag och det svarta luddet suger på tråckelstaket! Vi fick massor med bra tips av Jenny som vanligt. Nu gäller det bara att förvalta det också. 😉

Det här var det vi jobbade med hos Jenny.

 

Om inte om fanns

Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.

Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉

Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.

Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.

Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂

Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!

Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.

Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.

Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂

Om att slalom är perfekt att träna när det inte finns någon snö

Vilken underbar vinter vi har. Flera plusgrader och inte en snöflinga i sikte. Det betyder att träningen som jag trodde skulle ligga på is under vintern funkar hur bra som helst.

Målet är att det svarta luddet till våren ska ha ett helt självständigt och säkert slalom. Jag tycker vi är på god väg. Vi började träna med bågarna i mitten av november. Då var han 13 månader. Vi har nu hållit på i 1,5 månad med ett uppehåll på två veckor. Så här ser det ut i dag. Man kan väl säga som så att man behöver verkligen inte stressa med att lära hundarna slalom innan de har fyllt ett. Det sliter ju faktiskt en del på dom. Och det tar alltså inte särskilt lång tid att träna in. 🙂

Om en som till och med farmor blev imponerad av

Man skulle kunna tro att det vita luddet inte får någon träning längre eftersom det mest är det svarta luddet som jag skriver om. Men så är det så klart inte. Det vita luddet får göra i stort sett samma övningar som det svarta. Att skaffa hund nummer två har verkligen varit en kick även för det vita luddet. Han är mycket mer taggad när vi tränar och han får så bra fysträning av alla lekar som de håller på med. De springer lösa i skogen och simmar i havet, de brottas, kampar och jagar varandra. Det är verkligen oslagbar träning för dem båda två.

Igår filmade vi när vi tränade. Lillmatte och det vita luddet börjar bli ett riktigt fint team. De gick en kvällskurs för Malin Thulander i våras och det gav verkligen effekt! Till och med farmor var imponerad av deras fart och kunskaper när hon tittade på. Och hon tycker överlag att det är ganska onödigt med hundar och att hålla på och greja så mycket med dem. 🙂

Banan har vi lånat från Humlespunkarna. Tack Bittan, här kan vi öva på en himla massa saker.

Det svarta luddet fick träna på lektion 6 i Foundationkursen. Vi skulle träna på stanna kvar i starten, framförbyten och bakombyten. Och om det gick även blindbyten. Älskar att träna med den här hunden. Han är så fokuserad och farten var det inget större fel på i går. 🙂

Silvias kommentar: Very cool speed and wraps! And sure, rear crosses on curved tunnels are the first step to rear crosses!

 

Om lektion nummer två och sex

I måndags började lektion nummer två på RC-kursen. Under de här tre veckorna ska plankan höjas, vi ska variera startpunkten för att hunden ska lära sig att juster steget och ändå få till träffar. Vi ska också minska hjälpen med att kasta bollen i förväg så att hunden till slut springer mot en stillaliggande leksak.

Så här såg vårt andra pass med höjd bräda ut. Jag har bara höjt den 5 cm. Försöker också kasta bollen lite tidigare nu för att han ska få mindre och mindre hjälp av den.

Silvias kommentar: Looks good! The throws are early enough for now, so keep this timing and try different approaches first. The easiest to vary them is to use a wrap to start with and move it to different distances. And you can also raise it again soon. I would focus on that first and go to a static toy much later in the process with him.

Vi är nu inne på sista lektionen i Foundation kursen och ska skicka in hur långt vi kommit med gungan och slalom. Så här ser det ut för oss just nu. Tränar inte jättemycket på just det här eftersom han fortfarande är så ung. Slalomet är nu så tight att om jag flyttar ihop det ytterligare måste han börja svänga och det vill jag inte att han gör innan han närmar sig året. Så slalomet får nog bli vinterns stora utmaning. Gungan visar han ingen rädsla för, varken ljudet eller rörelsen. Vi fortsätter att sakta minska höjde på stödobjektet. Finns ingen anledning att stressa med inlärning av gungan heller tycker jag.

Silvias kommentar: Some cool entries yes, try to add more&more. The see-saw looks good too! If you can sometimes train on low see-saw that would be really good too as you can then give him speedier approaches too. If not possible, just keep lowering the supporting object to eventually get to full height, but again, no hurry with that at this age. For now, focus on running ahead (and him stopping on his own as you run ahead) rather as hanging back, to first make driving till the end a habit.