Om inte om fanns

Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.

Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉

Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.

Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.

Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂

Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!

Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.

Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.

Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂

Annonser

Om att utvecklas

Det har hänt en del sedan jag skrev här sist. Det stora som är på gång just nu är att jag går en kurs i tävlingspsykologi. Anledningen till att jag hoppade på den kursen var att jag inte hittade rätt sinnesstämning på tävling under förra året. Ni som har följt mig här på bloggen minns kanske hur otroligt nervös jag var, ffa i början av säsongen. Dessutom är jag helt övertygad om att tankens kraft kan få det omöjliga att hända. Men jag upplevde att jag saknade verktygen för hur jag skulle jobba med mina tankar. Jag tycker redan efter andra lektionen att jag gör framsteg på det mentala planet på tävling.

Det svarta luddet har haft en ordentlig paus från tävlandet nu. Den sista tävlingen vi var på var i Vårgårda i november. I december kastrerades han. Eftersom båda kulorna låg i bukhålan så blev det ett ganska stort ingrepp. Så även från träningen har han vilat helt under 4 veckor och därefter har vi kört små pass med inte så ansträngande övningar. Det är först de sista veckorna som han fått köra slalom och lite mer ansträngande övningar.

I söndags ordnande Kristina Myrefelt en inofficiell tävling i ett ridhus strax utanför stan. Det kändes som en perfekt start på den här säsongen. Och någonting har verkligen hänt. Eller förmodligen så är det flera faktorer som samverkar. Det var nästan som att springa med en annan hund. Jag vågade lita på att han faktiskt kan och att han kommer fokusera på uppgiften. Det var så ljuvligt att få springa med honom. Konkurrensen var stenhård. Trots att vi nollade två hopplopp kom vi ”bara” 3:a. Det som glädjer mig är att vi blev slagna av två av Svergies förmodligen snabbaste mediumhundar. Så vi kommer kunna stå oss ganska bra i konkurrensen även när vi kommer upp i klasserna. Jag känner också att om jag vågar lita ännu lite mer på honom så kan vi pressa tiden ytterligare.

Det känns så skönt att ha hittat verktyg för hur jag ska tänka. Vad jag ska fokusera på. Vi har fått sätta upp mål på kursen. Både resultatmål, prestationsmål och idrottspsykologiska mål. Nu håller vi på att formulera visualiseringar och göra affirmationer utifrån de här målen. Jag tycker vi får väldigt bra och konstruktiv feed-back från Eva-Marie Wergård som är kursledare. Jag tycker också att stämningen i gruppen är väldigt god. Det är ju lite läskigt att lämna ut sina svagheter för allmän beskådan. Men jag upplever att alla är väldigt respektfulla och peppande mot varandra. Vi sitter ju alla i samma båt. 😉

Jag tror också att en stor bidragande faktor till att det känns så mycket bättre nu än förra året är kastreringen. Det är så otroligt skönt att han nu helt och hållet struntar i kissfläckar och att dyka in i varenda hundrumpa som passerar förbi. Det känns som att han är mycket mer fokuserad på mig och på det vi ska göra. Förmodligen finns det en stor del placeboeffekt i den här kastreringen. Jag hade ju bilden klar för mig hur bra det skulle bli. Och det blir ju alltid som man tänker. 🙂

Här är loppen från helgen. Man fick två chanser/lopp. Här ser ni andra agilityloppet där vi får fem fel och andra hopploppet som vi nollar. Vi nollade även första hopploppet, men det andra är jag helt klart mest nöjd med.

Om du också är intresserad av mental träning kan jag varmt rekommendera kursen jag går. Här hittar du mer information www.out-n-out.education .

Om bristen på självinsikt

I går var jag och det svarta luddet nere i Skåne och tävlade. Vi diskade oss i båda loppen. Men det var inga kaoslopp utan bara lite otur som orsakade diskarna. I hopploppet så gled han ut efter ett hopphinder, jag slarvade att hålla i honom och  därför sprang han förbi hindret efter. Och i agilityloppet tyckte han att gungan var för trög så den flög han av. Då valde jag att diska oss och tog om den tills han utförde den korrekt. Så förhoppningsvis vet han nu till nästa gång vi stöter på en trög gunga att man ska stanna även på den. Men det som var underbart var att han tog slalom i båda loppen han hade fin träff på balansen och han var så följsam och fin. Bäst hunden.

Eftersom jag var där utan tvåbent sällskap hade jag massor med tid att titta på när de andra körde sina lopp. Det är alltid kul att se vilka lösningar andra väljer. Det var några landslagsekipage där med sina nya hundar och de är verkligen proffsiga. Även om de inte fick med sig några resultat så ser man verkligen vilket arbete de har lagt ner på att grundträna sina hundar. De är också proffsiga när det blir fel. Inget gap och skrik och fyande på hundarna. Utan bara lugnt göra om och göra rätt och sedan direkt ut och belöna hunden.

Tyvärr så fanns det ett och annat ekipage på tävlingen som var raka motsatsen till proffsiga. Där mer eller mindre hela loppet gick ut på att ständigt ligga efter och skrika på hunden med en barsk och arg röst när hunden bara försöker göra sitt bästa. Det var så tydligt i de här fallen som jag tänker på att hundarna verkligen försökte tolka sina förare. Men eftersom de fick så tokiga signaler blev det ju så klart fel. Och att då ryta åt hunden känns väldigt orättvist. Det värsta exemplet jag såg var en förare som efter att hon var diskad på grund av en massa missförstånd tidigare under banan, beordrar upp hunden på kontaktfältet efter att den hade hoppat av. När hunden står i position på kontaktfältet passar hon på att rycka hunden i pälsen tre gånger och ryta åt den att stanna kvar. Sådant får jag ont i magen av. Att man har så dålig självinsikt gör mig mörkrädd. Att man inte begriper att hunden bara gör det den har blivit lärd. Och även om hunden kan en massa saker hemma när man tränar så är det en helt ny grej för hundarna att utföra det under tävlingsförhållanden. Det finns ingen hund i hela världen som hoppar av ett kontaktfält, går ur slalom eller river ett hopphinder för att den vill jäklas med sin förare. Antigen gör den fel för att du som förare inte har tränat hunden rätt eller så är beteendet inte helt befäst ännu eller så visar du hunden fel under loppet. Det är aldrig, aldrig, aldrig hundens fel när det inte blir som man har tänkt sig. Jag önskar så att alla ni som läser den här bloggen har med er det när ni tränar och tävlar med era hundar. Och tävlingen eller träningen är aldrig viktigare än relationen du har till din hund. Vilket förtroende får hunden för dig när den verkligen försöker förstå dig, försöker göra rätt men ändå får en massa skäll och fysisk bestraffning? Vem skulle vilja leva med en sådan person? Och hur motiverad blir hunden till att försöka igen?

Blir det fel så utgå alltid från att det på ett eller annat sätt beror på dig som förare. Var lite självkritisk och försök fundera ut varför det blev fel. Ta lärdom av misstagen, se det som dina hemläxor. Det går alltid att bli bättre, men bara om du förstår att ansvaret  är ditt och inte hundens. Det är du som ska leda er till framgång. Och en pinne eller en prispallplacering kan aldrig vara viktigare än en kärleksfull relation till hunden. Det är du som har valt hunden inte hunden som har valt dig. Det är du som tar med hunden till träningen och till tävlingen inte tvärtom. Så se till att göra det bra. Se till att ni har roligt tillsammans. Och blir det fel, tänk till, gör om och gör rätt. Det är du som har ansvaret!

 

Om härliga känslor

Förr, förra helgen fick vi äntligen ge oss ut på tävlingsbanorna igen. Vi har ju haft ett litet uppehåll på en månad eftersom det svarta luddet fick några konstiga utslag. Det kunde vara både hot spots och skabb. Veterinären tog det säkra före det osäkra och satte in behandling mot skabb. I och med det så fick vi inte vistas bland andra hundar under en månad. Det innebar ju att en massa tävlingar fick styrkas. Under den tiden passade vi på att träna grunder. Det känns verkligen som att det här tävlingsuppehållet har gjort nytta.

Förr förra helgen var vi i Oskarshamn och tävlade tre lopp. Två agilitylopp och ett hopplopp. Ett agilitylopp diskade vi oss i, de andra två loppen kom vi tvåa med bästa tiden i ett av de loppen. Tyvärr hade vi lite problem med slalomet så vi fick fem fel i ena loppet och tio fel i andra loppet. Diskloppet var det allra bästa loppet av de här tre loppen. Det var slalomstrul och ett extra hinder på vägen när vi skulle ta om slalom som orsakade disken. Men de här tre loppen var så annorlunda mot hur det har sett ut tidigare. Vi var verkligen ett team på banan. Så slalomstrulet kändes helst ok. Det är ju bara hem och träna och få det bättre befäst så ordnar det till sig.

Så igår var det tävling igen. Den här gången var det en hoppklass och en agilityklass. I hoppklassen gick det inte så bra. Det blev en disk och en hemläxa att öva på. Jag blev tveksam på staten och det är aldrig bra. Så det måste vi bygga upp och träna på. Egentligen var banan inte svår men jag blev osäker och det funkar inte. Det som däremot blev bra i det loppet var att han hoppade ur slalom precis som han har gjort de sista tävlingarna. Men eftersom vi redan var diskade så placerade jag ut leksaken som en externbelöning efter slalomet och tog om det. Han satte slalomet och fick kampa med mig hela vägen ut. Älskar att få belöna upp ett svårt moment under tävlingsförhållanden.

Sedan var det dags för agilityloppet. Här höll jag på att missa banvandringen. Ville varva ner Jumper lite efter hopploppet men banvandringen drog igång nästan direkt jag kommit i mål. Så jag missade ett par minuter på banvandringen. Men eftersom jag redan innan memorerat banan från åskådarplats så gick det snabbt att banvandra den. Jag tyckte den kändes kul. Det som bekymrade mig lite var att den balansbommen som var uppställd var lite högre och brantare än vad vi har tränat på. Så jag var lite tveksam på om han skulle sätta sitt RC. I det här loppet ville jag ha mer kontroll över starten eftersom det var det som orsakade disken i första loppet. Jag tog god tid på mig och samlade ihop oss innan han fick starta. Och sedan bara flöt det på. Det var alldeles underbart att springa med honom. Fanns inga tveksamheter någonstans. Vi gick i mål felfria! Men känslan var att det inte hade gått så fort. Men den känslan var helt fel. Vi gick i mål med snabbaste tiden av alla i alla storleksklasser! Helt fantastiskt! Det fanns säkert några diskade ekipage som kan ha varit snabbare, det vet jag ju inte. Men av de som finns på resultatlistorna så var vi snabbast. Det känns häftigt. Att det inte kändes så snabbt beror säkert på att vi hade ett fint flow och samarbete genom banan. Kaosloppen känns ofta snabbare, men det är nog mest för att man är ur kontroll med hunden och då känns det som att man ligger efter hela tiden.

Här är agilityloppen från Oskarshamn som nog känslomässigt är mina allra bästa tävlingslopp.

Och här är vinstloppet från Värnamo i går.

Om att ha uppvisning

I dag har Växjö brukshundklubb haft agilityuppvisning. Det är Lions som bjudit in oss till deras event. Vi var ett glatt gäng som visade upp hur roligt man kan ha med sin hund på agilitybanan. Vi bjöd nog på allt. Rasvariation, åldersvariation på både hundar och förare och olika utbildningsnivå på hundarna.

Här är filmen från uppvisningen.

Om att vara isolerad

Det svarta luddet mår nu alldeles prima. Det har han ju i och för sig gjort hela tiden förutom de där små såren. Vi vet fortfarande inte riktigt vad det var. Han behandlades både för fukteksem men även för skabb. Hur eller hur så är nu alla såren läkta. Men skabb-behandlingen ska upprepas ytterligare en gång innan vi får träffa andra hundar.

Många av mina vänner är ute på alla de där tävlingarna nu som vi också skulle ha varit på. Och det är med lite sorg i hjärtat jag läser alla statusuppdateringar på facebook om roliga tävlingar där de plockar välförtjänta pinnar till både höger och vänster. Men jag är klok nog att inse att även om jag varit där så är vi ännu inte tillräckligt bra för att kunna förvänta oss några resultat. Alltså gör det inget att det blev ett litet tävlingsuppehåll nu.

Vi spenderar istället våra helger på ön där vi tränar så mycket vi hinner och orkar. Jag beställde en ny läxa från fröken Damm. Fokus på den här läxan ville jag ha på en klass 1 bana. Jag beskrev vilka problem vi har haft ute på tävlingarna och ville få en läxa där de problemen blev tydliga. Hon är ett fullblodproffs Jenny. Läxan innehöll precis allt det som vi har problem med. Och nej, vi lyckades inte sätta någon av varianterna på första försöket. Just det där med att klara av att sätta banan på första försöket är verkligen min stora achilleshäl. Jag behöver köra igenom banan en gång, känna på den innan jag kan handla den på rätt sätt. Jag hoppas att det bara är mer rutin som behövs för att det här ska lösa sig. Ska bli spännande att höra vad Jenny har för tips och råd att komma med.

Men när vi fick försöka igen så satte vi det. Jag tycker det ser skapligt ut. Men jag gissar att min fröken kommer ha massor att påpeka. 😉

 

 

Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om att ha en låda med pusselbitar

Jaha, då har vi varit ute och tävlat igen jag och det svarta luddet. Återigen så diskar vi båda loppen. Men trots att resultatet är det samma som på många av våra tidigare tävlingar så finns det skillnader. I går var nog första gången jag faktiskt kände att det är nära nu. Det känns som att det inte är mycket som fattas nu för att det ska börja kännas en aning stabilt. Och att vi kanske snart kan få ihop helheten och sätta första nollan.

Man skulle kunna likna mig och det svarta luddet vid en stor låda med pusselbitar som ligger huller om buller. Många av de viktigaste pusselbitarna finns där och är väl sammanfogade. Men inte riktigt alla. Vi saknar fortfarande erfarenhetsbitarna. Och det är framför allt de bitarna vi jagar nu när vi är ute på tävlingar. För det går inte att hitta de bitarna någon annanstans.

Vi har nu 14 starter med oss i bagaget. Och när jag tittar i tävlingskalender för 2014 så kan vi få ihop 34 starter till. Så om vi fortsätter att utvecklas så som vi har gjort fram till nu på de här 14 starterna så känner jag mig hoppfull. Samtidigt som jag inser att det inte är så meningsfullt att plocka pinnar i klass 1 om man inte känner sig en aning stabil tillsammans med sin hund, så går det inte att sticka under stol med att mitt självförtroende skulle behöva ett på pappret lyckat lopp. Jag önskar att jag vore mindre prestationsinriktad. Men sådan är inte jag. 😉 Om jag fick bestämma så skulle vi plocka de där 6 pinnarna vi behöver för att få flytta upp i tvåan på de kommande tre tävlingarna. Men det kommer så klart inte hända. Men drömma kan man ju alltid göra. 🙂

Näe, vi får nog snällt finna oss i att vara kvar i ettan ett bra tag till och få ihop de där sista pusselbitarna.

 

Om att förbereda sig för officiell tävling

Just nu håller jag och det svart luddet på att förbereda oss för vår första officiella tävling. Det låter kanske konstigt att vi gör det nu när snön har kommit och vi har tvingats till ett ofrivilligt träningsuppehåll. Men det är ju mer än själva agilityn som ska fungera när man ska börja tävla. Till exempel måste ju hunden mätas in för att få tävla. Och det är ett moment som jag till och från har våndats en hel del över. Inte för att jag tror att han skulle bita domaren så att vi inte får tävla utan för att han ligger så på gränsen till om vi får tävla i mediumklassen. Så vad passar bättre än att träna på inmätning nu i snöträningsuppehållet?

Och nu när vi har hållit på lite med den här mätträningen känner jag mig faktiskt inte så orolig längre. Att han ska hamna i large känns helt uteslutet med tanke på de mått vi får på honom. Det är verkligen bra att träna på det här med inmätning när man har en hund som ligger på gränsen. Det är ju superviktigt att hunden verkligen står rätt för att få rätt höjd på hunden. Dessutom kan det ju ta en stund för domaren att mäta och då är det bra om hunden är van och inte börjar krångla.

Det som är märkligt är att jag senaste tiden har tyckt att han inte är lika hög som jag uppfattade honom i höstas. Men ögat är ju lite opålitligt. Så att nu ha fått svart på vitt att han inte alls ligger så på gränsen som jag trott känns alldeles perfekt.

IMG_4330

IMG_4325

Om att ha tränat på att tävla

Idag var vi i Agilityfabriken för att träna på att tävla. Det fanns tre Blåbärsklasser, en agility och två hopp. Eftersom vi inte är färdiga ännu på långa vägar med RC-träningen så körde vi bara hopploppen.

Jag kan faktiskt helt ärligt säga att jag inte var det minsta nervös. Och det var skönt. Tror att det beror på att jag inte fokuserade ett enda dugg på att vi skulle visa vad vi kan eller på hur vi skulle placera oss. Mitt fokus var i första loppet att hjälpa honom så bra jag kunde runt banan så att han inte skulle behöva göra fel på grund av mig. Jag vågade inte tagga honom i starten utan tog det lugnt. Även när vi sprang höll jag igen lite för att vara säker på att han var med mig. Och det var han! Vi kändes verkligen som ett team. Jag var alldeles lycklig över att få det beskedet.

Till det andra loppet kände jag att jag vågade tagga honom ordentligt innan och i starten. Sedan öste vi på genom hela banan. Vi var båda alldeles tokglada när vi kom i mål. Och jag kände att det här vill jag göra mer! Det ville det svarta luddet också som inte fattade varför vi bara fick köra så lite.

Det här var ett härligt besked att få.