Om den sista biten i RC-träningen

Herregud! Det är nu över två år sedan vi började med RC-träningen och nu som först börjar vi närma oss ett färdigt RC i alla situationer. Man kan ju undra om man är redig i huvudet. 😉 Förvisso började vi i tidig ålder och tog gott om tid på oss att komma upp på fullhöjd. Det tog faktiskt åtta månader från att springa på matta till att springa på hela bommen på fullhöjd. Därefter kom nästa steg, att sätta in balansen i olika kombinationer och att ge oss ut på tävlingar och springa på en massa olika typer av balanser.

I vintras påbörjade vi lite mer strukturerat att jobba med svängarna. Det har inte varit en dans på rosor. Framför allt har vi slitit med de svaga svängarna. Där har han haft svårt att förstå hur han ska göra. Det har blivit ett för långt sista steg och lite snett av balansen varvid han oftast har missat kf. Men nu vågar jag nästan säga att han har förstått. Jag kör fortfarande med stödpinnar vid nedfarten för det mesta men nu klarar han att jag tar bort dem. Håller tummarna för att det nu börjar sitta i muskelminnet på honom hur han ska göra.

Så här såg dagens pass ut. RC-heaven från början till slut. 😀

Om senaste lektionen hos fröken Damm

För en vecka sedan var jag och det svarta luddet hos Jenny Damm. Vi var där tillsammans med Emma och Isla. Vi hade lite olika önskemål om vad vi ville få hjälp med. Jag ville att Jenny skulle titta på vårt slalom. Det svarta luddet har en tråkig trend just nu att han ploppar ur innan han är färdig. Han sätter ofta ingångarna men så får han för sig att gå ur mitt i! Så jag ville att Jenny skulle se om det är något jag gör fel eller om det bara är en fas som vi ska ta oss igenom. Vi kom fram till att det nog bara är en fas. När han är okoncentrerad eller trött så går han ur. Så vi behöver träna mer och successivt öka störningen runt omkring och lära honom att man jobbar färdigt no matter what. Och när man gjort det så är det party big time. 😀

Emma ville köra tråckelstaket och dubbelbyten. Det var himla bra att hon ville det. För jag och det svarta luddet suger på tråckelstaket! Vi fick massor med bra tips av Jenny som vanligt. Nu gäller det bara att förvalta det också. 😉

Det här var det vi jobbade med hos Jenny.

 

Om att ha uppvisning

I dag har Växjö brukshundklubb haft agilityuppvisning. Det är Lions som bjudit in oss till deras event. Vi var ett glatt gäng som visade upp hur roligt man kan ha med sin hund på agilitybanan. Vi bjöd nog på allt. Rasvariation, åldersvariation på både hundar och förare och olika utbildningsnivå på hundarna.

Här är filmen från uppvisningen.

Om att vara isolerad

Det svarta luddet mår nu alldeles prima. Det har han ju i och för sig gjort hela tiden förutom de där små såren. Vi vet fortfarande inte riktigt vad det var. Han behandlades både för fukteksem men även för skabb. Hur eller hur så är nu alla såren läkta. Men skabb-behandlingen ska upprepas ytterligare en gång innan vi får träffa andra hundar.

Många av mina vänner är ute på alla de där tävlingarna nu som vi också skulle ha varit på. Och det är med lite sorg i hjärtat jag läser alla statusuppdateringar på facebook om roliga tävlingar där de plockar välförtjänta pinnar till både höger och vänster. Men jag är klok nog att inse att även om jag varit där så är vi ännu inte tillräckligt bra för att kunna förvänta oss några resultat. Alltså gör det inget att det blev ett litet tävlingsuppehåll nu.

Vi spenderar istället våra helger på ön där vi tränar så mycket vi hinner och orkar. Jag beställde en ny läxa från fröken Damm. Fokus på den här läxan ville jag ha på en klass 1 bana. Jag beskrev vilka problem vi har haft ute på tävlingarna och ville få en läxa där de problemen blev tydliga. Hon är ett fullblodproffs Jenny. Läxan innehöll precis allt det som vi har problem med. Och nej, vi lyckades inte sätta någon av varianterna på första försöket. Just det där med att klara av att sätta banan på första försöket är verkligen min stora achilleshäl. Jag behöver köra igenom banan en gång, känna på den innan jag kan handla den på rätt sätt. Jag hoppas att det bara är mer rutin som behövs för att det här ska lösa sig. Ska bli spännande att höra vad Jenny har för tips och råd att komma med.

Men när vi fick försöka igen så satte vi det. Jag tycker det ser skapligt ut. Men jag gissar att min fröken kommer ha massor att påpeka. 😉

 

 

Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om beslutsångest

Idag började den sista lektionen på Silvias Foundation Class. Och det känns väldigt jobbigt. Inte att göra sista lektionen utan just att det är sista lektionen och att vi därefter är lämnade helt åt vårt eget öde. Ska jag klara av att träna honom själv nu? Eller ska jag anmäla mig till någon annan kurs? Och i så fall vilken? Både Fanny Gott och Jenny Damm kör webbaserade kurser men vilken ska man välja? Eller ska jag gå Silvias Foundation kurs igen när den startar i oktober? Men det känns inte så kul att gå exakt samma kurs igen även om vi har mycket kvar att lära oss. Dessutom känns det lite sent att vänta ända till oktober när träningsmöjligheterna utomhus börjar bli mer begränsande.

Himmel! Hur ska jag göra?!

Om en rolighet

Igår hände något jätte roligt. Det vita luddet vann Dagens trick tävling. 🙂

Det här är verkligen en tävling helt i min smak. Den går till så att man får en månad på sig att träna in ett bestämt trick. Man får under den här månaden ställa frågor och få hjälp på vägen för att lyckas. När man tycker att tricket är färdigt filmar man det och lägger upp det på den här facebooksidan. Trickets bedöms då av Susanne som ”äger” den här sidan. Det enda som bedöms är om man har uppnått kriterierna för tricket. Alltså inte vem som gör det snyggast eller snabbast. För att sedan utse en vinnare av alla de som klarat tricket så drar hon lott. Och vipps vopps igår hade vi tur och vann! Jag gillar verkligen att hon drar lott för hundarna har så olika förutsättningar och hur ska man bedöma vem som städar snyggast?

Så har du hund och inte redan är med i gruppen tycker jag verkligen att du också ska hänga på. En väldigt trevlig och prestigelös grupp. 🙂

Och självklart, här kommer vinnarbidraget.

Om en magisk känsla

Tänk om man kunde få välja vilka dagar man ska tävla. Eller det får man ju i och för sig göra. Men när man sitter hemma och planerar vilka tävlingar man ska åka på så har man ju inte en aning om, om man kommer ha den rätta känslan när den dagen kommer. Nej tänk om man liksom kunde bestämma sig för att idag tävlar vi den dagen man har den rätta känslan.

Igår när vi var iväg och tränade rallylydnad så hade vi den rätta känslan hela passet jag och det vita luddet. Den känslan är magisk tycker jag. Tänk om vi kunde fått räkna gårdagens träning som tävling. Då hade vi lätt fått ihop våra 70 poäng. Igår var en sådan där träning när allt satt, alla moment och kontakten var 100% hela tiden. Jag kan inte sätta fingret på varför det gick så bra igår. Kanske var det för att det var andra gången vi var i lokalen så miljön var inte helt ny. Det vita luddet blir lätt ofokuserad i nya miljöer och då tappar han kontakten och blir nosig. Det är nog det jag oroar mig allra mest för när vi ska ut och tävla. För tappar han fokus och kontakt så blir det ju även svårt att få till klockrena moment. Får helt enkelt se till att träna på många olika platser så kanske han tillslut klurar ut att det är mig han ska ha fokus på oavsett var vi är och tränar.

Tyvärr la telefonen av när vi skulle filma lite från träningen. Men vi bjuder på den snutten vi fick med.