Om att ha fått nog

Nu behöver jag skriva av mig och få lite perspektiv. För idag rann det över. Idag fick jag nog. Några ynka smällare fick mig att gå i taket, så pass att jag skrev ett argt inlägg på facebook. Inget jag gör varje dag precis.

Men de där smällarna var bara toppen på ett isberg. I botten på det där isberget långt under havets yta finns det så mycket irritation över det egoistiska tidevarvet vi lever i. Det tar sig så många uttryck. Jaget ska ständigt gå före laget. Det ska alltid finnas en vinning för mig personligen annars tänker jag inte bidra.

Jag har under några års tid varit engagerad i vår hundklubb här i stan. Jag är absolut inte den som gör mest där, men jag gör så mycket jag känner att jag mäktar med. För mig är det självklart att vara delaktig och hjälpa till med det jag är bra på. Jag är till exempel bra på att hålla kurs men sämre på att klippa gräs. Så då håller jag så klart kurs varje termin alldeles utan ekonomisk ersättning. Vi behöver alla bidra med det vi kan för att vi ska kunna ha en så fin och välskött klubb som vi har. Men ju mer jag jobbar där desto oftare slås jag av att det är många som inte alls tänker som jag. Det kan så klart finnas en massa anledningar till det. Men frågan är om idéellt arbete överhuvudtaget kommer existera om 10 år? Man får ju ingen egen vinning av det.

Under toppen på det där isberget ligger också en massa känslor av att vårt samhällsklimat hårdnar allt mer. SD fick 13% i senaste valet. Hur är det möjligt? Vad är det för människosyn vi vill ha i vårt samhälle? När man har jobbat i vården i hela sitt liv så är allas lika värde så djupt inrotat i själen att allt annat är otänkbart. Därför blir jag så konfunderad och förvirrad. Är inte det självklart för alla? Ska våra prioriteringar i framtiden inte längre handla om behov utan om hudfärg och religiös tillhörighet? Fy tusan vad det här skrämmer mig. Men tydligen skrämmer det inte 13% av den svenska befolkningen. Återigen är det ett egoistiskt samhälle jag ser framför mig där vi som redan har det ganska bra inte kan tänka oss att hjälpa de som har det betydligt mycket sämre. Jag får ont i magen av att det är den verkligheten mina barn växer upp i.

Och så var det då de där förgjordade smällarna. Jag kan förstå att barnen och ungdomarna tycker det är roligt. Men jag kan inte förstå att det finns så många vuxna som tillåter sina barn och ungdomar att smälla smällare en vecka före nyår. Det kan väl knappast ha undgått någon vuxen att många djur och människor far illa av det? Jag är helt övertygad om att de allra flesta barn och ungdomar skulle avstå från att smälla om de fick förklarat för sig på ett schyst sätt varför de ska låta bli. För inte kan väl den kortvariga glädjen några smällare ger vara viktigare än att låta de skotträdda slippa sin dödsångest. För det är det vi snackar om. De är inte bara lite rädda. De är övertygade om att deras sista stund är kommen och att de ska dö.

Ser ni mönstret som jag ser? Jag ser ett samhälle som allt mer utgår från var och ens ego. Det känns sorgligt. Jag vill egentligen bara säga att jag önskar att vi kunde bry oss lite mer om varandra.

Gott Nytt År!

Om att sammanfatta tävlingsåret 2014

Nu har vi gjort våran sista tävling för i år. Vi avslutade med Lotuscupen hos Jenny.

När jag räknar efter så har vi gjort 41 officiella starter. Vi klev in på tävlingsbanorna den 1:a maj. Och av alla de här starterna så har vi bara lyckats skrapa ihop 2 pinnar. En i hopp och en i agility. Det resultatet är ju inte precis något att skryta över.

Hela den här tävlingssäsongen har varit som en berg- och dalbana känslomässigt. Med facit i hand så kan jag konstatera att vi gott kunde ha väntat med att starta. För vi var verkligen inte redo när vi klev in på tävlingsbanorna i maj. Det vi kunde hemma när vi tränade var som bortblåst när vi tävlade. Jag var så nervös på vissa tävlingar att jag blev helt kraftlös i kroppen. Och Jumper klarade inte av att hålla ihop huvudet med all den störningen runt omkring. Och det var verkligen tufft att uppleva nederlag på nederlag. Jag tappade en hel del självförtroende vilket så klart gjorde det hela ännu värre. Men vi kämpade på hela maj, juni och juli. Att jag lyckades ta en pinne på Guldaglity med ett startfält på närmare hundra hundar och dessutom komma tvåa gav mig ändå en liten bekräftelse på att vi kan.

Sedan kom augusti. Vi hade tävlingar inplanerade varje helg. Men då fick Jumper plötsligt konstiga utslag som visade sig vara skabb. I och med det så blev det en hel månads tävlingsuppehåll eftersom han kunde smitta andra hundar. Under den här månaden hände det något. Jag upplevde att vi blev mer samspelta när vi tränade. Vi lyckades oftare sätta banor på första försöket än vad vi gjort tidigare. Det infann sig ett slags lugn i mig.

När sedan karenstiden var över och vi återigen fick börja tävla så var känslan en helt annan. Det började kännas som att, jo vi kan faktiskt klara det här. Jag upplevde att jag oftare kände mig säkrare på hur jag skulle göra för att ta oss runt banan. Men fortfarande fanns det tävlingar där jag blev väldigt osäker och nervös. Men vi lyckades ta en pinne i en agilityklass som vi dessutom vann. Det kändes helt fantastiskt. Men därefter kom det ett par katastroftävlingar igen. Då bestämde jag mig för att ta hjälp med tävlingloppen. Jag har ju under drygt ett år tagit privatlektioner hos Jenny Damm. Nu bestämde vi att jag skulle filma mina tävlingslopp och så analyserar hon dem och gör nya lektioner utifrån mina brister. Hon peppade mig också att sluta fokuser på att jag ska nolla loppen. Det är inte resultatet utan prestationen under loppet som räknas. Att välj fega lösningar och tro att det ska gå att safea sig i mål går bort. Och vilken lösning jag väljer spelar inte så stor roll bara jag gör det bra. Och sista officiella tävlingen kändes så mycket bättre när jag tänkte så här istället.

Nu kommer det ett långt tävlingsuppehåll. Jag tror första tävlingen vi ska iväg på ligger i mars. Under det här uppehållet så ska Jumper kasteras, vila, rehabiliters och förberedas fysiskt inför nästa års tävlande. Och jag ska försöka utvecklas mentalt. Jag har anmält mig till en online kurs i tvälingspsykologi. Jag ska också fysträna mig själv för att förebygga tråkiga mjukdelsskador som man så lätt får i den här idrotten.

Det känns hoppfullt inför tävlingsåret 2015. 🙂