Om inte om fanns

Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.

Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉

Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.

Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.

Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂

Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!

Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.

Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.

Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂

Om små framsteg

Att ha tusen meter film sparade har sina fördelar för sådana som mig som har ont om gott minne. Jag har de sista dagarna haft en grym träningsabstinens och inte blir det bättre av att läsa om alla som har det ena episka träningspasset efter det andra. Helt plötsligt får jag för mig att jag och det svarta luddet inte har tränat på någonting. Vi kan inget av allt det som jag ser och läser om att andra gör. Korkad, jomenvisst!

Så för att fräscha upp minnet började jag kolla igenom våra träningsfilmer. Och det som slår mig när jag tittar och jämför vad som har hänt är att vi faktiskt har utvecklats en del. I höstas hade jag en riktig dipp då det kändes som att vi inte gick framåt överhuvudtaget. Jag bollade mina tankar med Jenny och hon blev nog lite trött på mig. 😉 Men när jag är mitt upp i något så är det svårt att ha perspektiv och jag hamnar lätt i ett känsloläge som inte alltid är helt relevant.

Här är två filmklipp som är filmade med exakt ett års mellanrum. I den första filmen är det svarta luddet 11 månader och i den andra filmen är han 23 månader. Lite har det ju hänt i alla fall. 🙂 Det jag hoppas och önskar ska ha skett nästa år när jag tittar tillbaka är att det svarta luddet klarar att vara lika fokuserad på tävling som på träning. Det hade varit alldeles underbart om det kunde hända under 2015.

Om härliga känslor

Förr, förra helgen fick vi äntligen ge oss ut på tävlingsbanorna igen. Vi har ju haft ett litet uppehåll på en månad eftersom det svarta luddet fick några konstiga utslag. Det kunde vara både hot spots och skabb. Veterinären tog det säkra före det osäkra och satte in behandling mot skabb. I och med det så fick vi inte vistas bland andra hundar under en månad. Det innebar ju att en massa tävlingar fick styrkas. Under den tiden passade vi på att träna grunder. Det känns verkligen som att det här tävlingsuppehållet har gjort nytta.

Förr förra helgen var vi i Oskarshamn och tävlade tre lopp. Två agilitylopp och ett hopplopp. Ett agilitylopp diskade vi oss i, de andra två loppen kom vi tvåa med bästa tiden i ett av de loppen. Tyvärr hade vi lite problem med slalomet så vi fick fem fel i ena loppet och tio fel i andra loppet. Diskloppet var det allra bästa loppet av de här tre loppen. Det var slalomstrul och ett extra hinder på vägen när vi skulle ta om slalom som orsakade disken. Men de här tre loppen var så annorlunda mot hur det har sett ut tidigare. Vi var verkligen ett team på banan. Så slalomstrulet kändes helst ok. Det är ju bara hem och träna och få det bättre befäst så ordnar det till sig.

Så igår var det tävling igen. Den här gången var det en hoppklass och en agilityklass. I hoppklassen gick det inte så bra. Det blev en disk och en hemläxa att öva på. Jag blev tveksam på staten och det är aldrig bra. Så det måste vi bygga upp och träna på. Egentligen var banan inte svår men jag blev osäker och det funkar inte. Det som däremot blev bra i det loppet var att han hoppade ur slalom precis som han har gjort de sista tävlingarna. Men eftersom vi redan var diskade så placerade jag ut leksaken som en externbelöning efter slalomet och tog om det. Han satte slalomet och fick kampa med mig hela vägen ut. Älskar att få belöna upp ett svårt moment under tävlingsförhållanden.

Sedan var det dags för agilityloppet. Här höll jag på att missa banvandringen. Ville varva ner Jumper lite efter hopploppet men banvandringen drog igång nästan direkt jag kommit i mål. Så jag missade ett par minuter på banvandringen. Men eftersom jag redan innan memorerat banan från åskådarplats så gick det snabbt att banvandra den. Jag tyckte den kändes kul. Det som bekymrade mig lite var att den balansbommen som var uppställd var lite högre och brantare än vad vi har tränat på. Så jag var lite tveksam på om han skulle sätta sitt RC. I det här loppet ville jag ha mer kontroll över starten eftersom det var det som orsakade disken i första loppet. Jag tog god tid på mig och samlade ihop oss innan han fick starta. Och sedan bara flöt det på. Det var alldeles underbart att springa med honom. Fanns inga tveksamheter någonstans. Vi gick i mål felfria! Men känslan var att det inte hade gått så fort. Men den känslan var helt fel. Vi gick i mål med snabbaste tiden av alla i alla storleksklasser! Helt fantastiskt! Det fanns säkert några diskade ekipage som kan ha varit snabbare, det vet jag ju inte. Men av de som finns på resultatlistorna så var vi snabbast. Det känns häftigt. Att det inte kändes så snabbt beror säkert på att vi hade ett fint flow och samarbete genom banan. Kaosloppen känns ofta snabbare, men det är nog mest för att man är ur kontroll med hunden och då känns det som att man ligger efter hela tiden.

Här är agilityloppen från Oskarshamn som nog känslomässigt är mina allra bästa tävlingslopp.

Och här är vinstloppet från Värnamo i går.

Om att ha uppvisning

I dag har Växjö brukshundklubb haft agilityuppvisning. Det är Lions som bjudit in oss till deras event. Vi var ett glatt gäng som visade upp hur roligt man kan ha med sin hund på agilitybanan. Vi bjöd nog på allt. Rasvariation, åldersvariation på både hundar och förare och olika utbildningsnivå på hundarna.

Här är filmen från uppvisningen.

Om att vara isolerad

Det svarta luddet mår nu alldeles prima. Det har han ju i och för sig gjort hela tiden förutom de där små såren. Vi vet fortfarande inte riktigt vad det var. Han behandlades både för fukteksem men även för skabb. Hur eller hur så är nu alla såren läkta. Men skabb-behandlingen ska upprepas ytterligare en gång innan vi får träffa andra hundar.

Många av mina vänner är ute på alla de där tävlingarna nu som vi också skulle ha varit på. Och det är med lite sorg i hjärtat jag läser alla statusuppdateringar på facebook om roliga tävlingar där de plockar välförtjänta pinnar till både höger och vänster. Men jag är klok nog att inse att även om jag varit där så är vi ännu inte tillräckligt bra för att kunna förvänta oss några resultat. Alltså gör det inget att det blev ett litet tävlingsuppehåll nu.

Vi spenderar istället våra helger på ön där vi tränar så mycket vi hinner och orkar. Jag beställde en ny läxa från fröken Damm. Fokus på den här läxan ville jag ha på en klass 1 bana. Jag beskrev vilka problem vi har haft ute på tävlingarna och ville få en läxa där de problemen blev tydliga. Hon är ett fullblodproffs Jenny. Läxan innehöll precis allt det som vi har problem med. Och nej, vi lyckades inte sätta någon av varianterna på första försöket. Just det där med att klara av att sätta banan på första försöket är verkligen min stora achilleshäl. Jag behöver köra igenom banan en gång, känna på den innan jag kan handla den på rätt sätt. Jag hoppas att det bara är mer rutin som behövs för att det här ska lösa sig. Ska bli spännande att höra vad Jenny har för tips och råd att komma med.

Men när vi fick försöka igen så satte vi det. Jag tycker det ser skapligt ut. Men jag gissar att min fröken kommer ha massor att påpeka. 😉

 

 

Om att en misstänkt skabbsmitta kan komma som en skänk från ovan

Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.

Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.

Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.

Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.

Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.

Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.

Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.

Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂

Om att överträna

Den här helgen är det långhelg och tävlingsfritt. Så vi passar på att åka till Öland och njuta. Vi har inte varit här sedan påskhelgen. Tror knappast det har hänt de sista 10 åren att vi inte varit här mer under våren.

Jag och det svarta luddet har passat på att köra ett klass 1 marathon. Det vill säga jag bygger upp en klass 1 bana kör den en gång och sedan bygger vi om den igen. Målet är att sätta den på första försöket. Misslyckas det så får jag lov att göra om tills vi sätter hela felfritt. Vi har hittills byggt 6 olika klass 1 banor, och 4 har vi lyckats sätta på första försöket.  Målet med den här träningen är att jag ska våga lita på att vi faktiskt kan sätta en klass 1 bana på första försöket. Men också att jag ska bestämma mig för vilka byten jag ska göra var, utan att bli så osäker och velig om jag tänker rätt. Och så vill jag träna det svarta luddet på att hålla ihop sitt huvud genom 20 hinderpassager utan att tappa fokus och verkligen lyssna på mina signaler. Ibland tror jag faktiskt att han lär sig banan när vi kör samma flera gånger. Så för att inte hamna i den fällan bygger jag om istället. De flesta banor räcker med att flytta något hinder och välja en annan väg så slipper man bygga om så mycket.

Så här ser vårt marathon ut. Lite RC-träning slängde vi in också. 🙂

Om att det hinner hända mycket

Hej hopp vad jag har varit dålig på att skriva här på sista tiden. Men det betyder tack och lov inte att livet utanför bloggen står stilla. Tvärtom. Det händer så himla mycket roligt just nu.

Det som det mesta kretsar kring nu är ju att vi har kommit igång ordentligt med tävlandet. Nu i helgen var vi Halmstad två dagar och tävlade fyra lopp. Och inte nog med det. Vi sov i tält tillsammans med min klubbkompis Mia i två nätter. När man tänker på urtypen för en campingmänniska så tror jag inte det är mig man får upp på näthinnan i första hand. Men som alla vet ska man inte döma hunden efter håren. Jag äger verkligen på att campa! Det gick hur bra som helst. Vilket ju i och för sig kan bero på att jag hade ett campingproffs vid min sida. 🙂

Själva tävlande gick lite både och. Det tar verkligen på krafterna att tävla. Man kan ju tycka att det inte är så himla märkvärdigt att gå in och springa en liten bana på 20 hinder med hunden. Men det är så mycket runt om kring som vi ska hitta rutiner för nu. Först och främsta så måste jag ta fram lite mer jäklar anamma och våga tro på mig själv. Jag blir i det närmaste skräckslagen när jag ser klass 1 banorna. Det känns som att jag aldrig i hela mitt liv har gjort något så svårt och att jag inte har en aning om hur jag ska ta oss runt den tillsammans. Vilket ju är väldigt dumt tänkt. Det inser jag ju när jag försöker koppla på hjärnans mer logiska delar och trycka bort känslodelen en aning. Allt det där bottnar ju i en otrygghet i mig som person och inte en otrygghet i kunskaperna. För det är klart som sjutton att jag och det svarta luddet kan fixa klass 1 banor. Men där med inte sagt att det är enkelt gjort. Men går man in på banan med lite lågt självförtroende så blir man passiv. Och passiv kan man inte vara med en unghund som verkligen behöver mitt stöd genom hela banan både mellan och vid hindren. Den lärdomen tar jag med mig efter helgen. Nästa gång jag går in på en bana så äger jag den mentalt. Punkt slut.

Det andra som jag har lagt mycket fokus på i helgen är att försöka hitta en rutin för hur jag ska hantera oss precis innan det är dags att gå in och köra. Hur tidigt ska han plockas ut ur buren? Hur länge ska han ha fått vila innan jag plockar fram honom? Ska vi träna tricks, leka, kampa eller bara ta det lite lugnt? Det som verkar vara det som fungerar allra bäst är att han får komma ut när det är ungefär 15 minuter kvar tills vi ska starta. Vi går en lite kisserunda, håller oss lite i bakgrunden där vi går lite fot och enklare lydnadsövningar för att komma in i vår bubbla. Vi går fram i startområdet när det är 3-4 hundar före oss. För om vi går fram för tidigt så bränner han så mycket energi på att utagera mot de hundar som är inne på banan och kör. Då blir det väldigt svårt för honom att hålla ihop huvudet och kunna koncentrera sig när vi ska in på banan och köra.

Sedan måste jag också lära mig att ha lite tålamod. Jag har en väldigt unghund med mig. Yngre kan han faktiskt inte vara för att få hänga med ut på banorna. Han är i slyngelåldern där det är mycket hormoner som spökar och där hundar faktiskt har ganska svårt för nyinlärning. Jag måste verkligen hålla det i minnet och se varje lopp vi gör som att vi bara samlar på oss erfarenhet. Att det finns andra som har lyckats bättre med sina unghundar är helt orelevant att jämföra med. Vi är vi med våra tillgångar och begränsningar. Det är det jag ska förvalta och utveckla. Det som inte fungerar i dag är mitt ansvar och min glädje att få träna oss vidare i. För när det inte fungerar så betyder det faktisk bara att vi inte kan det här tillsammans ännu. Det betyder bara att vi behöver träna lite mer och lite mer och lite mer. För man blir bra på det man tränar på. Tur tror jag kommer med träning. 🙂

Så här såg ett av helgens lopp ut.

Om att vara galet glad i sin hund

Så lyckligt lottad som har en hund med samma intresse som jag har. 🙂

 

Om att vara stolt

Jag vet att det är fult att skryta. Så jag får kanske ta fram skämskudden efter att jag har publicerat det här inlägget.

Men jag är så stolt och förundrad över mitt svarta ludd. Jag får nypa mig själv i armen och påminna mig om att han faktiskt inte är så gammal. Han har precis fyllt ett och ett halvt år och är i mina ögon redan jätteduktig. Idag när vi tränade så satte han tex svåra slalomingångar, han klarar att fortsätta jobba trots att det kommer en annan hund som han gillar att leka med inspringande mitt under träningen. Och han blir tokarg på mig när jag trillar och inte sköter mitt jobb. 😀

Så jag tycker han är fantastisk och jag ser så mycket fram emot att snart ge oss ut och tävla. Inte för att jag tror att vi kommer vara bäst utan för att vi har så himla roligt ihop när vi tränar och jag ser fram emot att få känna på tävlingsnerverna. 🙂