Om en annorlunda påsk

I år har den eviga istiden gjort att vi fått ändra våran påsktradition. Vi har de senaste 17 åren firat påsk i stugan på Öland. Men i år var det helt omöjligt eftersom det är massor av snö där och vår stugan är en enda stor byggarbetsplats.

Men det blev en mysig påskafton trots det. Vi blev hembjudna till mina föräldrar på påskafton. Och idag på påskdagen så har vi hämtat hem 10 fina hopphinder som en godväns snälla man har svetsat ihop till mig. Och eftersom jag nu börjar bli ganska desperat på den här snön och känner att gräsmattan måste vara snöfri nästa måndag när foundationkursen börjar har jag börjat skotta och hacka loss is. Tar jag en liten bit i taget så ska det nog vara snöfritt där om en vecka.

Men jag borde inte klaga så mycket på snöläget här hemma för jämfört med hur mycket snö det var i Valdemarsvik så har vi det bra mycket lindrigare.

Annonser

Om en gästbloggare

Hej!

Idag är det lillmatte som skriver. Igår följde jag med mamma och ludden till brukshundsklubben och tränade lite agility. Jag hjälpte mamma med att dra leksaken efter tunneln som Jumper glatt studsade efter. Sedan så hämtade vi det andra vilddjuret som var galet taggad. (mycket roligt 😉 ) Så fick han också köra en stund.Till sist så gick vi en runda där. Jag höll Milou och mamma tog Jumper. När vi mötte några hundar så gick ludden mycket fint vid sidan. Om man har godis så.. 😉

Det är så kul, för nu har Milou blivit min på ”riktigt”, haha ja men innan höll mamma mest på med han. Men nu har hon Jumper så då tar jag Mille. 🙂

Nu så får ni se ett litet smakprov sen igår. Han kanske är inte lika snabb som Jumper men det gör inget för jag är inte heller så snabb alltid 😉

Tack för ni läste, det var kul att få gästblogga. Kanske gör det igen. Kram på er!

Om ett säkert vårtecken

Idag gick det inte att motstå. Vädret var helt underbart. Klarblå himmel och varmt i solen. Vi packade med oss de bästa leksakerna och det godaste godiset och for upp till klubben. Så idag blev det årspremär för träning på klubben. Och självklart ville vi ha med oss lillmatte då. Hon packade med sig kameran och så åkte vi.

Tunnel- och cik&capträning stod på programmet för det svarta luddet och lite fartövningar för det vita luddet. Tyvärr fick vi inte med det vita luddet på film idag.

Längtar ihjäl mig till foundationkursen startar den 8/4. Vi är laddade till tänderna både jag och det svarta luddet som ni ser. 🙂

Om dagens status

Vi kämpar på med Silviakursen jag och det svarta luddet. Vi är nu inne på lektion nummer fyra. Nästa lektion startar på måndag och därefter är det bara en lektion till innan vi ska examineras.

Vi tränar två gånger per dag på våra uppgifter. Ungefär 20 minuter/pass. Tänk att så lite kan göra så stor skillnad. 🙂

Så här ser det ut nu.

Om lite glädje och hopp

I eftermiddag har jag och ludden varit ute i flera timmar i skogen och även lekt i trädgården. Och det var riktigt skönt ute. Solen sken och det var mycket mer barmark idag jämfört med igår. Och det ger mig hopp om att gräsmattan kan vara snöfri den 8 april när det svarta luddet ska börja på Silvia Trkmans foundation class. Jag är så sugen på att komma igång med hans grundträning. Det är så skönt att känna att jag har all tid i världen att lära honom grunderna i agility. Det är ett helt år innan han får starta på tävling och jag är inte säker på att jag ska ha så bråttom med att börja tävla. Vi får helt enkelt ta en sak i taget och se hur redo vi är om ett år.

Vi kommer gå dubbla kurser under april, både puppy class och foundation class. Dubbel glädje alltså. Har inte helt bestämt mig ännu men eventuellt hoppar vi på Running contact kursen som startar i maj också. Får se lite hur mycket jobb det blir med foundation kursen. Men det dumma är att nästa RC kurs startar i december och det känns ju jätte långt borta. Dessutom är det mycket svårare att få till regelbunden träning under vintern. Så det lutar åt att det får bli en RC kurs över sommaren alltså.

Här är en kort filmsnutt på ett av momenten som vi tränar på nu i puppy class. Ni får blunda för min klädsel. Det blev en oplanerad filmning eftersom han helt plötsligt knäckte koden hur han skulle lösa det här momentet.

 

Om en skittävling

Idag gick det katastrofdåligt när jag och det vita luddet tävlade rallylydnad i Sävsjö. Jag hatar verkligen när det inte går som jag har tänkt mig. Och det gjorde inte idag. Fast det gick som jag hade förväntat mig. Alltså tävlar man med det vita luddet så måste man helt enkelt se till att förutsättningarna är de rätta. Jag kan säga som så att det är en vääääldigt stor skillnad mellan en terrier och en vallhund när det gäller att jobba oavsett yttre förutsättningar.

Det som inte passade det vita luddet idag var kylan. Det var -17° när vi kom fram till Atomhallen. Och -17° betyder att det vita luddet hatar att sätta sig eller lägga sig ner. Han blir överhuvudtaget inte särskilt taggad att göra något mer än att ligga i soffan framför brasan. Så alla de stora poängavdragen fick vi för att han inte vill lägga eller sig ner när det är kallt. Och i den här banan var det många sitt- och liggmoment.

Atomhallen som vi tävlade i var ju också ett mysko ställe tyckte han. För det första så fick vi stå utanför hallen i kylan och vänta vilket gjorde det svårt att få till en bra uppvärmning, han frös som attan eftersom vi inte kunde ha täcket på. Vi fick aldrig till den där rätta bubblankänslan och han blev väldigt nosig när vi väl kom in. Om det var -17° utanför hallen så var det säkert -22° inne i hallen. Och domaren hade en lite speciell framtoning kan man säga vilket också gjorde det vita luddet lite osäker.

Resultatet blev som ni ser på filmen en riktig flopp. 55 poäng, alltså inte godkänt. Men då har jag lärt mig att det är samma sak i rallylydnande som i agilityn. Är vädret inte på vår sida så kan vi lika gärna stanna hemma. Kan faktiskt inte låta bli att längta ihjäl mig tills det svarta luddet är tävlingsredo. Det kommer jag väl få ångra att jag gör, blir väl något annat som ska strula med honom. Men har man aldrig haft en svårmotiverad hund så lovar jag att ni har ingen aning om hur jädrans frustrerande det är att vilja själv och ha en hund som inte är med på noterna.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra när jag sagt att det är så mycket enklare att träna med det svarta luddet än med det vita luddet att det beror på att han är min andra hund och att jag säkert tränar honom så mycket bättre. NEJ SÅ ÄR DET INTE! Självklart och förhoppningsvis har jag lärt mig massor på de snart fyra åren som jag haft glädjen att få ha det vita luddet men den största skillnaden är att de är två helt olika raser med helt olika inställning till livet. Och jag älskar det vita luddet som hund precis lika mycket som det svarta men som tränings- och tävlingskompis är det svarta luddet oslagbar. Nu blir jag väl halshuggen när skriver så här ärligt vad jag faktiskt tänker och känner. Men jag är faktiskt less på på att höra att jag bara måste hitta den rätta grejen för att höja det vita luddets motivation. Men herregud jag vet faktiskt inte någon som har slitit så jädrans mycket med det som jag har gjort. Sprungit runt med både inälvor och rådjursklövar, tjoat och tjimat, kampat och jagat. Så nej jag tror inte det beror på att jag inte har försökt tillräckligt mycket. Jag tror faktiskt inte att någon annan hade gjort det bättre. Det beror på att sådan är han. Och det måste jag acceptera utan att bryta ihop inombords varje gång det inte går att motivera honom att vilja göra det jag vill. Men det är svårt ska gudarna veta när man har i sig att man helst ska vara bäst på allt man ger sig in i. Och är jag inte bäst så ska jag bli bättre om jag bara kämpar lite mer, tränar lite hårdare och aldrig ger upp. Men  sådan är inte det vita luddet. Han är nöjd med sig själv utan att ha några fina meriter att visa upp. Vilken underbar värld han lever i. Jag har verkligen mycket att lära av honom. Och han verkar ju lika nöjd med mig oavsett hur min prestation är. Han gillar mig bara för att jag är jag. Underbara lilla hund. Det finns bara en individ som har lärt mig mer om livets utmaningar än vad han har gjort. Och henne handlar inte den här bloggen om. 🙂

Om läxa nummer fyra

Idag var det dags att gå tillbaka till skolan med det svarta luddet. Vi har nämligen haft ett två veckor långt catching up break. Det breaket kom ju väldigt lägligt för vår del eftersom jag och lillmatte har varit på sjukhuset en hel vecka. Men idag öppnade skolan på LoLaBu Land igen.

Här är en film på det vi har i läxa de här två veckorna. Gissar att jag inte kommer få så mycket positiv feed back på det här som vi fått tidigare. Men så har vi ju tränat mycket mindre den här gången också. Fast jag är nöjd ändå, för jag tycker han är så himla härlig att träna med och han gör fina framsteg hela tiden. Men det blir spännande att se vad fröken Silvia säger den här gången. 🙂

Om värsta baksmällan

Igår var vi på rallylydnadskurs jag och det vita luddet. Vi hade hyrt bollhallen i Tingsryd och hyrt in Zandra Beijer på Goldendays som instruktör. Kursen hade temat tävlingsinriktad nybörjarkurs. Vi var åtta deltagare. Några hade aldrig provat på rallylydnad, en del hade tränat på egen hand och några av oss hade även startat på tävling. Men trots att vi var en lite spretig grupp så lyckades Zandra lägga upp kursen så att var och en fick ut mesta möjliga av dagen. Alla var verkligen väldigt nöjda och sugna på att fortsätta med rally efter att dagen var slut.

Kursen var en blandning av teori om alla skyltar, vad man ska tänka på, hur man lär in dem, vad hundarna måste kunna för att klara dem och praktisk träning av alla momenten. Vi avslutade dagen med en hel bana där vi fick gå en och en under tävlingslika förhållanden som Zandra sedan gav feedback på. Hon hade byggt upp en väldigt svår nybörjarbana eftersom hon resonerar som så att det man ska träna på det allra svåraste för då kommer man tycka att tävlingsbanorna är lätta. Jag kan varmt rekommendera er att gå kurs för Zandra. Hon är väldigt positiv, kunnig och pedagogisk. Dessutom har hon humor. En perfekt kombination när man är instruktör tycker jag.

Jag fick med mig många bra saker som hon såg och tipsade mig om. En del ganska enkla saker som jag själv inte sett men som underlättar mycket och en del saker som jag behöver träna mer på.

Jag är inte så värst nöjd med hur det såg ut när vi gick banan. För det som tyvärr hände igår var att jag fick som världens värsta baksmälla. Och det beror inte på för mycket alkoholkonsumtion utan förmodligen på att all spänning släppte efter den oro som varit sista tiden när lillmatte varit sjuk. Så redan under förmiddagen igår började jag få huvudvärk och framåt eftermiddagen så var den huvudvärken inte att leka med. Och det märkte så klart det vita luddet när vi skulle gå banan. Det är verkligen svårt att lura en hund att allt är som vanligt när det inte är det. De är som små lögndetektorer. Dessutom skulle jag se hur mycket stadga han har vid startskylten och den var väl ungefär som jag trodde. Alltså inte tillräckligt bra. För när jag släpper fokus på honom en längre stund än jag brukar när jag svarar domaren så blir han osäker och lägger sig ner. Och självklart stör det mitt fokus även om jag försöker att släppa det. Sedan fortsätter det att krångla vid nästa skylt, där trasslar han in sig i kopplet vilket återigen gör mig okoncentrerad vilket resulterar i att jag går in på fel sida i spiralen. När det händer bestämmer jag mig för att trassla upp honom, ta ett djupt andetag och börja om. Resten av banan går okej men han känner nog av min spänning och vill avdramatisera det genom att nosa lite i backen.

Så en mycket lärorik bana för min del. Egentligen är det ju bra att det inte går som allra bäst när man tränar och har en instruktör med sig som kan se var man brister. Då får man ju verkligen valuta för pengarna. Så träna stadga i starten står absolut på schemat framöver. Sedan gäller det att jag nästa lördag när vi ska tävla ser till att vara i bra form och ha is i magen om kopplet trasslar sig. Vi ska också bygga in mycket glädje och entusiasm i momenten när vi tränar den här veckan. Ett säkert och snabbt läggande ska vi träna mycket på. Men på tävlingen ska han få all den hjälp han behöver.

Visst är han duktig mitt fina vita ludd. 🙂

Om att äntligen vara hemma

Nu har vi äntligen kommit hem jag och lillmatte. En hel vecka har vi varit på sjukhuset. Och oj vad glad jag är att vi har så bra sjukvård i det här landet och i synnerhet en så bra barnklinik här i stan. Lillmatte har verkligen blivit omhändertagen på det allra bästa sätt jag kan tänka mig. Proffsigt men med väldigt mycket värme och omtanke. Så om det är någon som jobbar på barnklinken som läser det här så vill jag ge er mitt allra största och varmaste tack!

Vi blev minst sagt varmt välkomnade när vi kom hem. Det sägs ju att hundar inte har någon tidsuppfattning, men jag undrar om det verkligen är sant. För så glada som de båda ludden blev när vi kom hem har jag nog aldrig sett dem innan när jag kommit hem och varit borta en kortare stund. Efter att stora pusskalaset  hade tagit slut och det svarta luddet fått träna lite tricks somnade lillmatte i soffan med det vita luddet i knävecken och det svarta luddet på matten bredvid.

Livet känns fantastiskt bra just nu trots att vintern inte verkat fatta att det faktiskt är vår.IMG_0754

Om en hjälte

Idag sitter jag på sjukhuset och skriver. Att jag är på sjukhuset är inte så uppseende väckande eftersom det är min arbetsplats. Men idag är jag inte här för att jobba. Nej idag är jag här för att ta hand om ett av mina älskade barn.

Lillmatte har nämligen blivit svårt sjuk. Hon insjuknade för 16 dagar sedan med hög feber, ont i halsen och ont i huvudet. Och sedan dess har hon bara blivit sämre och sämre. Hon har fortfarande efter 16 dygn över 39 graders feber. Det har konstaterats att hon har körtelfeber och nu de senaste dygnen fått ytterligare en infektion. Hon får den bästa tänkbara medicinska hjälpen man kan få, men trots det vill det inte vända och bli bättre. Så jag sitter här hos henne natt och dag för att ge henne all den kärlek jag har. Och hon är en riktig liten hjälte. Hennes kropp är stark och kämpar allt vad den förmår för att besegra sjukdomen. Och hon är en så fantastisk liten tjej som inte tappar humöret eller klagar trots att vi alla runt omkring henne ser hur jobbigt hon har det.

Men sent igår kväll var hon ledsen. Då saknade hon hundarna. Hon trodde att klockan som tickade på väggen var Jumper som gick runt och att filten som låg i hennes knäveck var Milou. Och hemma så går hundarna runt och letar efter lillmatte.

Just nu har vi bara fokus på att lillmatte ska bli frisk igen. Husse är hemma hos hundarna och ser till att de har det bra. Han går långa promenader i det fina vädret med dem. Och han skickar bilder och filmer till lillmatte när hundarna springer runt och leker. Han gör godisgömor till dem i skogen som de ska leta upp. Allt för att lillmatte ska bli glad och se att hennes älskade hundar har det bra.

Så här pigg vill vi se henne snart igen.20130309-094845.jpg20130309-094817.jpg20130309-094635.jpg20130309-094432.jpg20130309-093028.jpg20130309-092936.jpg20130309-092856.jpg20130309-092825.jpg