I dag har Växjö brukshundklubb haft agilityuppvisning. Det är Lions som bjudit in oss till deras event. Vi var ett glatt gäng som visade upp hur roligt man kan ha med sin hund på agilitybanan. Vi bjöd nog på allt. Rasvariation, åldersvariation på både hundar och förare och olika utbildningsnivå på hundarna.
Här är filmen från uppvisningen.
Har upptäckt att det finns en stor obalans i vem de flesta inläggen på den här bloggen handlar om nu för tiden. För ett par år sedan så var det inte det svarta luddet som dominerade här. Vilket ju i och för sig inte är så konstigt eftersom han inte ens var född då. 😉
Det vita luddet har helt klart kommit i skym undan här. Det betyder däremot inte att han har kommit i skym undan i mitt liv.
Den största anledningen till att jag skaffade mig ytterligare en hund var för att det vita luddets och min tränings- och tävlingsambition inte låg i linje med varandra. Jag upplevde snarare att jag pressade honom med all min träningslust. Det var som att ju mer vi tränade desto sämre gick det eftersom hans motivation blev lägre och lägre av all träning. Jag bestämde mig för att istället för att försöka slå knut på mig själv för att driva upp hans motivation så skulle han få slippa tävla och bara träna när han själv ville. För hunden förstår ju inte vad en tävling är och vad det betyder. Jag känner mig stolt och glad över att jag satte mina egna behov åt sidan och istället lät hundens behov styra våra aktiviteter. I dag när jag är på tävlingar och ser andra kämpa med att peppa hunden runt banan och man riktigt ser hur jobbigt hunden tycker det är blir jag lite ledsen å hundens vägnar. När hunden inte har något svansvift alls och svansen åker längre och längre in mellan benen samtidigt som deras husse eller matte tjoar högre och högre. Då funderar jag på för vems skull man är där? Och så funderar jag på vad det gör för relationen man har till sin hund?
Nu låter det kanske som att jag tycker att man helt ska strunta i att träna med sina hund. Det tycker jag verkligen inte. Jag tror inte det finns något bättre sätt att stärka relationen till sin hund på än genom att träna med den. Ju mer du aktiverar dig ihop med din hund desto följsammare och ”lydigare” kommer den bli. Jag tränar fortfarande med det vita luddet. Men träningen i dag är helt kravlös från min sida. Även om jag tänkte att den var det när vi hade tävlingsambitioner så var den nog faktiskt inte det när jag tittar på det så här efteråt. Och ärligt talat tror jag inte att någon som har tävlingsambitioner är helt kravlös. Om inte annat så ställer man nog krav omedvetet på hunden. För mig finns det inget som är viktigare än att mina hundar får ett bra hundliv. I det här fallet blev det vita luddets liv så mycket bättre när allt fokus inte ligger på honom. I dag tränar vi när han ber om det. I bland ber han om det flera gånger på en dag och i bland kan det gå flera dagar när han bara hänger med mig och det svarta luddet utan att själv göra något mer än att leka fritt. Och det är absolut inte så att jag nu bara bryr mig om det svarta luddet även om jag förstår att man kan få den uppfattningen när man läser den här bloggen eller följer oss på facebook. Men helt klart har min och det vita luddets relation blivit starkare och stabilare sedan det svarta luddet stormade in hos oss. Så i bland skadar det nog inte att ta ett steg tillbaka och fundera på varför man gör det man gör och om det leder framåt eller bakåt.
För mig och det vita luddet var det här rätt beslut. Jag vill inte säga att det behöver vara det för alla andra som har en svårmotiverad hund. Så mycket vågar jag inte sticka ut hakan. 😉 Så nu vet ni att även om ni inte hör så mycket om honom så finns han och lever ett prima liv.
Det svarta luddet mår nu alldeles prima. Det har han ju i och för sig gjort hela tiden förutom de där små såren. Vi vet fortfarande inte riktigt vad det var. Han behandlades både för fukteksem men även för skabb. Hur eller hur så är nu alla såren läkta. Men skabb-behandlingen ska upprepas ytterligare en gång innan vi får träffa andra hundar.
Många av mina vänner är ute på alla de där tävlingarna nu som vi också skulle ha varit på. Och det är med lite sorg i hjärtat jag läser alla statusuppdateringar på facebook om roliga tävlingar där de plockar välförtjänta pinnar till både höger och vänster. Men jag är klok nog att inse att även om jag varit där så är vi ännu inte tillräckligt bra för att kunna förvänta oss några resultat. Alltså gör det inget att det blev ett litet tävlingsuppehåll nu.
Vi spenderar istället våra helger på ön där vi tränar så mycket vi hinner och orkar. Jag beställde en ny läxa från fröken Damm. Fokus på den här läxan ville jag ha på en klass 1 bana. Jag beskrev vilka problem vi har haft ute på tävlingarna och ville få en läxa där de problemen blev tydliga. Hon är ett fullblodproffs Jenny. Läxan innehöll precis allt det som vi har problem med. Och nej, vi lyckades inte sätta någon av varianterna på första försöket. Just det där med att klara av att sätta banan på första försöket är verkligen min stora achilleshäl. Jag behöver köra igenom banan en gång, känna på den innan jag kan handla den på rätt sätt. Jag hoppas att det bara är mer rutin som behövs för att det här ska lösa sig. Ska bli spännande att höra vad Jenny har för tips och råd att komma med.
Men när vi fick försöka igen så satte vi det. Jag tycker det ser skapligt ut. Men jag gissar att min fröken kommer ha massor att påpeka. 😉
Från slutet av juli och hela augusti så har jag och det svarta luddet tävlingar planerade i stort sett varje helg. Det gör ju att vi statistiskt sett har gott om chanser att plocka de pinnar vi behöver för att kunna flytta upp i klass 2.
Men det räcker inte med statistiska möjligheter för att det faktiskt ska bli några resultat. Vi har till exempel redan gjort 24 officiella starter och på de starterna har vi 79% disk (19 lopp), 4% nollade lopp med pinne (1 lopp) och 21% i mål med fel (5 lopp). Det måste alltså till något mer än bara många chanser för att det ska bli några resultat. Agility är i och för sig en sport som det ibland nästan känns omöjligt att lyckas med. Det är så mycket som ska klaffa till 100% för att man ska kunna gå i mål felfri.
Jag upplever framför allt att vi inte är ett team när vi står på startlinjen. Det svarat luddet är okoncentrerad och jag ger honom förmodligen inte det stödet han behöver. Det känns som att vi behöver gå tillbaka lite i träningen och förstärka lite grunder. Vi behöver finslipa på våra startrutiner, vi behöver jobba med ordförståelsen på back- och svängkommandona, träna mer på hinderdiskriminering och även få mer erfarenhet av många olika typer av klass 1 banor.
Jag har känt mig ostrukturerad och lite stressad över hur jag ska hinna träna på allt vi behöver träna på. Dels så har vi inte kunnat träna som jag tänkt de sista veckorna på grund av att det varit för varmt. Och nu när min semester är slut så blir det inte lika enkelt att träna när vi måste upp till klubben istället för att ha hindren utanför dörren. Dessutom om man är i väg och tävlar på helgerna så försvinner ju värdefull träningstid.
Så när Jumper förra veckan plötsligt fick konstiga torra sårskorpor på halsen som eventuellt kan vara skabb så poff försvann möjligheten att åka runt på tävlingar på en hel månad. Först blev jag alldeles nedslagen eftersom alla våra chanser att plocka pinnar plötsligt försvann. Dessutom kan jag inte åka till klubben och träna eftersom det finns risk för att vi skulle kunna smitta någon hund.
Men när jag fått fundera en stund så insåg jag att nu öppnades det nya möjligheter. Nämligen att jag istället kan åka till Öland varje helg och träna. Och det är nog precis det vi behöver nu. Att släppa tanken på tävlingar och istället teama ihop oss på hemmaplan. Lägga tid på att träna grunder igen.
Helgens träning var nästan magiskt bra. Av de sex olika banorna jag byggde upp satte han samtliga på första försöket. Det har aldrig hänt tidigare! Alla skicken på balansbommen i helgen har varit träffar en del superbra och andra helt ok.
Vi har jobbat med ordförståelsen på sväng och back. Och jag har gett mig tusan på att under den här månaden ska den bli 100%-ig. Hinderdiskriminering på våra två svåraste hinder har också gått så bra. Här är lite filmer från helgens olika övningar. Det riktigt pirrar i magen när jag tänker på att vi om tre dagar är tillbaka på ön och kan träna igen. Vi kommer vara så stärkta inför nästa tävling efter det här uppehållet. 🙂
Bara om Fias flock 