Om inte om fanns

Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.

Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉

Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.

Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.

Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂

Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!

Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.

Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.

Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂

Om att skaffa nästa hund

Det dyker upp så härliga valpar både här och där på olika sidor så jag kan inte låta bli att börja fundera på nästa hund. Det är absolut inte så att jag är på gång att skaffa en hund till nu eller ens snart. Men att fundera lite skadar ju inte. Jag önskar att jag vore så där härligt bombsäker på att det bara fanns en ras som passar mig perfekt. Tyvärr så känner jag inte så. Det gör valet av nästa hund lite mer komplicerat.

Jag famlar i och för sig inte helt i blindo. Jag vet att jag vill ha någon forma av vallhund. Jag gillar deras arbetsvilja, följsamhet och vilja att vara till lags. Jag vet också att jag vill ha en ras som helst hamnar i medium. De raser som jag mest funderar på är sheltie, Berger, liten Working Kelpie eller liten BC. Både WK och BC är ju lite riskabelt med tanke på att de oftast hamnar i large även om de tillhör den mindre modellen. Men det finns ju trots allt en del som tävlar i medium. Sedan är ju de spanska vattenhundarna lite spännande också.

Du som ägare till någon av dessa raser vad tycker du är den största fördelen respektive nackdelen med rasen? Tror du att din ras skulle trivas med att bo hos mig? Vad var det som gjorde att du valde din ras? Och har förväntningarna infriats?

Jag är så nyfiken. Hoppas du vill dela med dig. Då kanske mitt val blir lite enklare att göra vartefter. Eller så blir det ännu svårare. 🙂

– Det är inte meningen att kontaktfälten ska flytta på sig, sa jag till Pôpp.

Välkommen tillbaka! 😀 Både från din alldeles för långa bloggsemester och till RC-heaven. Stanna gärna kvar på båda ställena,vi gillar nämligen att ha dig där. 😀

HumleSpunk

Såklart att vi skulle ge oss på Running Contacts, mina pyrrepinglor och jag. För att jag är dum i huvudet, helt enkelt.

Springa jättefort är precis min grej, sa Pôpp och visade med sitt allra finaste spring att hon hade väldigt rätt i det.

Jo fast det är inte bara att springa jättefort, sa jag. Den första regeln är att man ska springa jättefort på en smal balansbom utan att trilla av, och den andra regeln är att man ska träffa det där kontaktfältet i änden också. Båda de sakerna är jätteviktiga nämligen.

Då får vi hoppas att kontaktfältet flyttar sig till dit där jag springer jättefort då, sa Pôpp alldeles självklart optimistiskt och smittade av sig pôptimistiskheten på mig uppenbarligen, eftersom jag för ett ögonblick trodde att vi skulle ro det här i hamn.

Och sen sprang vi, Pôpp, Spunk och jag. Jättefort. Lite och ofta…

View original post 950 fler ord

Om att utvecklas

Det har hänt en del sedan jag skrev här sist. Det stora som är på gång just nu är att jag går en kurs i tävlingspsykologi. Anledningen till att jag hoppade på den kursen var att jag inte hittade rätt sinnesstämning på tävling under förra året. Ni som har följt mig här på bloggen minns kanske hur otroligt nervös jag var, ffa i början av säsongen. Dessutom är jag helt övertygad om att tankens kraft kan få det omöjliga att hända. Men jag upplevde att jag saknade verktygen för hur jag skulle jobba med mina tankar. Jag tycker redan efter andra lektionen att jag gör framsteg på det mentala planet på tävling.

Det svarta luddet har haft en ordentlig paus från tävlandet nu. Den sista tävlingen vi var på var i Vårgårda i november. I december kastrerades han. Eftersom båda kulorna låg i bukhålan så blev det ett ganska stort ingrepp. Så även från träningen har han vilat helt under 4 veckor och därefter har vi kört små pass med inte så ansträngande övningar. Det är först de sista veckorna som han fått köra slalom och lite mer ansträngande övningar.

I söndags ordnande Kristina Myrefelt en inofficiell tävling i ett ridhus strax utanför stan. Det kändes som en perfekt start på den här säsongen. Och någonting har verkligen hänt. Eller förmodligen så är det flera faktorer som samverkar. Det var nästan som att springa med en annan hund. Jag vågade lita på att han faktiskt kan och att han kommer fokusera på uppgiften. Det var så ljuvligt att få springa med honom. Konkurrensen var stenhård. Trots att vi nollade två hopplopp kom vi ”bara” 3:a. Det som glädjer mig är att vi blev slagna av två av Svergies förmodligen snabbaste mediumhundar. Så vi kommer kunna stå oss ganska bra i konkurrensen även när vi kommer upp i klasserna. Jag känner också att om jag vågar lita ännu lite mer på honom så kan vi pressa tiden ytterligare.

Det känns så skönt att ha hittat verktyg för hur jag ska tänka. Vad jag ska fokusera på. Vi har fått sätta upp mål på kursen. Både resultatmål, prestationsmål och idrottspsykologiska mål. Nu håller vi på att formulera visualiseringar och göra affirmationer utifrån de här målen. Jag tycker vi får väldigt bra och konstruktiv feed-back från Eva-Marie Wergård som är kursledare. Jag tycker också att stämningen i gruppen är väldigt god. Det är ju lite läskigt att lämna ut sina svagheter för allmän beskådan. Men jag upplever att alla är väldigt respektfulla och peppande mot varandra. Vi sitter ju alla i samma båt. 😉

Jag tror också att en stor bidragande faktor till att det känns så mycket bättre nu än förra året är kastreringen. Det är så otroligt skönt att han nu helt och hållet struntar i kissfläckar och att dyka in i varenda hundrumpa som passerar förbi. Det känns som att han är mycket mer fokuserad på mig och på det vi ska göra. Förmodligen finns det en stor del placeboeffekt i den här kastreringen. Jag hade ju bilden klar för mig hur bra det skulle bli. Och det blir ju alltid som man tänker. 🙂

Här är loppen från helgen. Man fick två chanser/lopp. Här ser ni andra agilityloppet där vi får fem fel och andra hopploppet som vi nollar. Vi nollade även första hopploppet, men det andra är jag helt klart mest nöjd med.

Om du också är intresserad av mental träning kan jag varmt rekommendera kursen jag går. Här hittar du mer information www.out-n-out.education .