Om steg 2

Det svarta luddet fick godkänt av Silvia på sin springteknik. Så här svarade hon: Looks like it should yes! Beautiful separation and the reach looks good enough as well! All ready for carpet!

Så då letade jag fram en matta. Jag var lite osäker på om mattan var tillräckligt lång. Fortfarande får han klick och belöning för att bara springa på mattan. Nästa steg blir att markera ut kontaktfältet och belöna för träffar där. Fast det roliga med den här träningen är att hunden får alltid belöningen kastad oavsett hur han träffar, men för de bästa träffarna får han en jackpotbelöning. I vårt fall kommer det betyda ett glatt tjut från mig och lite dragkamp med bollen. Så här såg pass nummer två ut. Ännu så länge får han jaga en leksak på snöre, nästa pass blir det bollkastning.

Silvias kommentar: Cool!!! But try to get a longer carpet yes.

Så längre matta står högst upp på listan nu. Men idag står det slalom på schemat. 🙂

Annonser

Om my 15 minutes of fame

Idag hände det! Jag har blivit en lokalkändis. För det måste man väl räknas som när lokalradion kommer och gör ett reportage. Och inte vilket reportage som helst. Utan ett agilityreportage. Jomenvisst så att! Nu var det inte jag som var den största stjärnan i det här reportaget utan det var min klubbkompis Mia. Men jag passade på att sola mig fint i glansen av henne. Ja man får ju passa på, det lär ju inte hända så många gånger att man får chansen liksom. Och självklart passade vi på att göra massor med reklam för vår stora tävling vi ska arrangera nu till helgen. 1800 starter har vi, känn på den säger jag bara. Men framför allt är det kul att vår sport uppmärksammas tycker jag. Reportaget är väldigt lättsamt även om vi gjorde vårt bästa för att utbilda reportern som visade sig var en kattmänniska.

Här är det. My 15 minutes of fame!

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2941&grupp=16301&artikel=5550124

Om RC

Nu är det svarta luddet anmäld till nästa Silvia kurs. Den här gången är det running contacts (RC) som vi ska lära oss. Ska försöka uppdatera bloggen ordentligt med steg för steg hur vi lär in det. Det första vi har gjort är att han bara springer rakt fram och jagar en leksak för att jag ska kunna analysera hur han springer. Jag blev väldigt glad när jag igår satte mig och analyserade filmen i slow motion. Det ser helt perfekt ut! Och det tycket även Silvia som tur var. 🙂

Här kommer filmen. Nästa steg är att springa i full fart på en matta.

Om idioten

Här kommer en kort uppdatering på Silviakursen. Idag började lektion 4. Och nu ska vi börja träna in staket. Eftersom det tar ganska många pass innan man helt kan stänga staketet och hunden då ska ha en förståelse för att ett staket egentligen är en rak linje om man skär hoppet rätt så har vi fått några extra veckor på oss. Jag gillar verkligen att hon lägger in catch up breaks i kursen. Annars hade vi inte haft en chans att hänga med i tempot. Hon har berättat att hennes hundar brukar få ungefär 10 månader på sig för att gå igenom den här kursen. Det kändes skönt att höra. Och flera av de som går kursen har gått den tidigare. Så man kanske skulle fundera på att bli en kvarsittare och köra samma kurs till nästa vår också?

Den övning som man börjar med när man tränar in staketet påminner väldigt mycket om en övning vi fick göra på gympan i högstadiet. Nämligen idioten. Kommer ni håg hur jobbigt det var! Den här lektionen känns som att återuppleva skolgympan men dessutom måste man springa på som attan för att hinna ligga före någon som egentligen är mycket snabbare än vad man själv är. Så här ser det ut. Blir nog vältränad på kuppen. 😉

Om att jobba på

Kursen för Silvia håller på för fullt. Och vi jobbar på. Den här lektionen vill hon att jag och det svarta luddet ska köra cirkelkombinationer med tunnlar och hopp. Vi ska bryta loss sends to wraps (hittar inger bra svenskt ord) ur kombinationen och träna på dem separat. Han behöver fortfarande bli mer självständig där och därför sänker det farten när vi lägger in dem i kombinationer. Så nu är det sträcka ut övningar som gäller. Och det gillar vi! Älskar hans entusiasm när vi tränar. Men trädgården är lite för liten för att få till lite längre raksträckor. Ska försöka få till några pass på klubben den  här veckan. Men jag drar mig lite för att åka dit faktiskt. Det svarta luddet är så himla åksjuk så det känns inte rimligt att utsätta honom för bilturer mer än nödvändigt. Men snart, snart, snart är det semester och då ska vi vara 5 hela veckor i stugan på Öland och där finns det gott om plats. Och just nu väldigt vackra orkidéer på vår agilityplan.

IMG_2459

Så här det ut nu när vi tränar. Kommer bli bra det här tror jag.

Om lite domargnäll

Man ska ju verkligen inta skylla sina brister på någon annan än sig själv. Men lite ska jag faktiskt gnälla på domarna som ritat banorna och dömde i Osby igår. För om jag åker till en klass 1 tävling förväntar jag mig klass 1 svårigheter. Och det tycker jag verkligen inte att det var igår. Det var många byten i banorna, flera fällor och på flera ställen väldigt konstiga linjer. Referenstiderna var också stentuffa med tanke på hur svåra banorna var. Att det bara delades ut 1-2 pinnar i ett startfält på över 50 hundar talar ju sitt tydliga språk. Eller har verkligen 49 stycken tränat så dåligt att de inte ska klara en klass 1 bana? Hade det här varit den första tävlingen jag åkt på hade jag blivit avskräckt och inte satt min fot på en tävlingsplan igen.

Sedan en annan sak som jag har funderat på ganska länge är varför man i stort sett alltid har samma referenstid i alla storleksklasser? Visserligen finns det smallhundar som springer banorna i samma fart som en largehund men det känns verkligen inte rimligt framför allt inte i nybörjarklassen. Det vita luddet galopperar genom hela banan men klarar ändå inte referenstiden. Han har jämn fart över balanshinder och i slalom. Då är det faktiskt inte rimligt att man inte ska klara referenstiden i klass 1. En largehund kan trava genom banan och ändå klara tiden tack vare att den är större. Att smallhundarna ska behöva ta i ända ner i från tårna redan i klass 1 medan de större hundarna får tid att mogna till nästa klass känns konstigt tycker jag.

Så nu har jag gnällt lite. För övrigt var det en väldigt välorganiserad och trevlig tävling i går. 🙂

Här är lite film på Lillmattes och mina lopp med det vita luddet.

Om en tunneltok

Nu verkar det som att skadan har läkt. Vi har tränat och varit i skogen utan att det finns minsta tendens till hälta. Skönt! Nu hoppas jag att det  inte är något som kommer göra sig påmint i framtiden.

Vi har tagit upp träningen på kursen igen. Och det går framåt. Framför allt har han börjat jobba mer självständigt framåt nu både till hinderstöd och till tunnlar. Han börjar bli en riktig tunneltok. Sådant gillar vi.

Eftersom jag blivit lite stressad av att vi inte riktigt kan hänga med i tempot på kursen så har jag bestämt mig för att sätta upp andra mål för den här kursen än att vi ska klara alla moment. Vet inte riktigt hur jag tänkte när vi startade kursen. Hade nog omedvetet målat upp en bild av att vi skulle vara ett färdigt tävlingsekipage när den var klar. Och det säger sig ju självt att det är helt orimligt. Istället får målet vara att han ska få ett bra hindersug både till hopphinder och tunnlar, att vi kan flytta ihop slalomallén till 30 cm bredd och påbörja ingångar från olika vinklar samt påbörja inlärning av gungan. Det känns som mycket mer rimliga och konkreta mål just nu. I juni ska vi gå Running Contacts och sedan har vi hela sommaren på oss att fortsätta träna på det som kursen innehåller. Jag kommer nog göra så att jag går foundation kursen igen nästa år när han är 1,5 år och därefter borde vi kunna komma igång och tävla. Men mycket kan hända på vägen så det gäller att ha roligt under tiden. Det hade vi idag. 🙂

Om en otrolig utveckling

Idag ska ni få se ett litet filmklipp på när jag tränar med det vita luddet. Det är en hund som fascinerar mig något otroligt. Jag har ju kämpat något så in i norden med att få honom att gilla agility lika mycket som jag gör. Det har verkligen känts som mission impossible och jag har mer eller mindre tänkt att jag får vara glad om jag kan ta den där sista pinnen i hoppettan så att vi kan få starta en klass tvåtävling, men att vi aldrig kommer kunna plocka en pinne där eftersom han har så dåligt driv. Men jag tror jag får ta och omvärdera det där. För han blir bara mer och mer laddad för varje träningspass vi kör. Vi kör superkorta pass varje gång för att han aldrig ska tappa motivationen.

Jag kan till och med sätta honom i starten och han är tokladdad när han får sitt okej. Tidigare har jag behövt starta tillsammans med honom för att han ska springa på. Nu kan jag i princip skicka honom till hindren och han har ändå en härlig speed.

Framgångsreceptet tror jag är att vi bara kör enkelt med fokus på att få jaga bollen och att få längta efter att träna. Jag kör precis samma övningar med det vita luddet som jag gör med det svarta. Inget komplicerat alls med svåra svängar och hinder som ska tas både baklänges och framlänges åtta gånger runt vardera hinderstöd. Nu jobbar vi enkelt med grundövningar och bygga upp en förväntan istället.

Just nu är faktiskt det vita luddet allra roligast att träna med. 🙂