Om att ha en låda med pusselbitar

Jaha, då har vi varit ute och tävlat igen jag och det svarta luddet. Återigen så diskar vi båda loppen. Men trots att resultatet är det samma som på många av våra tidigare tävlingar så finns det skillnader. I går var nog första gången jag faktiskt kände att det är nära nu. Det känns som att det inte är mycket som fattas nu för att det ska börja kännas en aning stabilt. Och att vi kanske snart kan få ihop helheten och sätta första nollan.

Man skulle kunna likna mig och det svarta luddet vid en stor låda med pusselbitar som ligger huller om buller. Många av de viktigaste pusselbitarna finns där och är väl sammanfogade. Men inte riktigt alla. Vi saknar fortfarande erfarenhetsbitarna. Och det är framför allt de bitarna vi jagar nu när vi är ute på tävlingar. För det går inte att hitta de bitarna någon annanstans.

Vi har nu 14 starter med oss i bagaget. Och när jag tittar i tävlingskalender för 2014 så kan vi få ihop 34 starter till. Så om vi fortsätter att utvecklas så som vi har gjort fram till nu på de här 14 starterna så känner jag mig hoppfull. Samtidigt som jag inser att det inte är så meningsfullt att plocka pinnar i klass 1 om man inte känner sig en aning stabil tillsammans med sin hund, så går det inte att sticka under stol med att mitt självförtroende skulle behöva ett på pappret lyckat lopp. Jag önskar att jag vore mindre prestationsinriktad. Men sådan är inte jag. 😉 Om jag fick bestämma så skulle vi plocka de där 6 pinnarna vi behöver för att få flytta upp i tvåan på de kommande tre tävlingarna. Men det kommer så klart inte hända. Men drömma kan man ju alltid göra. 🙂

Näe, vi får nog snällt finna oss i att vara kvar i ettan ett bra tag till och få ihop de där sista pusselbitarna.

 

Annonser

Om att fundera på vad man bidrar med

Idag fick jag mig en tankeställare efter att ha läst ett blogginlägg som handlade om att lusten och glädjen i att träna med sin hund lätt kan försvinna i den här internetintensiva tidsåldern vi lever i. Det som skrivs på nätet av tex sådana som mig påverkar ju så klart mer eller mindre de som läser. Flödet med lyckade träningspass finner inga gränser emellanåt när man läser facebookuppdateringar och bloggar. Man ser filmer på überhäftiga, snabba hundar och förare som plättlätt navigerar hunden genom banan. Självklart tycker jag man ska vara stolt och berätta för andra när det går bra. Men som läsare ska man nog ha med sig i bakhuvudet att mycket av det man ser på internet är som ett skyltfönster. Man väljer ju vad man vill visa upp. Visst är det lärorikt att titta på duktiga hundförare och läsa om hur de tränar sina hundar. Men är det realistiskt att just jag ska kunna åstadkomma det? Och hur mycket fel har det blivit innan det blev rätt?

Det är så lätt idag att jämföra sig och sina egna prestationer med andras för man ser det hela tiden. Tänk hur det var tidigare innan facebooklivet började. Då träffade man de andra på klubben någon gång ibland och tränade ihop. Man var ute och tävlade och såg andra tävla. Man hade en väldigt realistisk bild av att det ligger många misslyckade försök bakom ett lyckat. För det var det man såg. Idag ser vi så mycket av det lyckade att det är lätt att tro att de misslyckade försöken är onormala.

Jag vill verkligen skicka med till er som tittar in och följer mig och mina ludd i vår träning att det finns så mycket misslyckanden och dåliga träningspass i vår träning. Som  idag tex kunde jag överhuvudtaget inte göra något så enkelt som ett bakombyte. Jag fick totalt hjärnsläpp. Då är man glad att man tränar ihop med någon som man kan skratta tillsammans med. Jag är livrädd för att sätta press på mina hundar bara för att det förväntas av oss att vi ska kunna saker. Vi behöver faktiskt inte kunna någonting egentligen. För varken för mig eller mina ludd är det här ett jobb som vi förväntas kunna försörja oss på. Vi gör det här av bara en enda anledning. Vi gör det för att vi tycker det är kul. Och då gör det faktiskt inget om vi totalt misslyckas med att få till våra bakombyten idag.

Vi kan inte allt, vi är ganska dåliga på en hel del grejer. Men vi vill lära oss och vi vill bli skickligare. Men det får aldrig ske på bekostnad av glädjen och att det istället för att vara kul blir till en press. Att sätta upp mål för sin träning är nog bra. Men det är så lätt att målen blir så stora att man aldrig känner sig nöjd. Och är det verkligen mina drömmars mål eller har jag skapat dom för att jag blir så påverkad av det jag ser, läser och hör? Det är inte så lätt att veta. Men man måste hitta ett sätt att vara nöjd med det man har och det man gör. Annars blir livet ganska trist tänker jag. Och våga göra fel. Inget farligt kommer hända. Och tänk tillbaka på hur svårt man tyckte att en del grejer var bara för ett halvår sedan som idag känns enkelt. Och tänker jag tillbaka ett helt år så är det nästan svindlande så mycket vi har lärt oss. Jag hoppas innerligt att jag inte ger er som läser här någon prestationsångest. Om ni skulle få för er att vi bara har lyckade träningspass för att det ofta är roligast att skriva om det, kom då ihåg att idag kunde jag inte göra ett helt vanligt enkelt bakombyte. 🙂