Om att älska slalom

För bara några månader sedan så hade vi major problems med slalom. Inte så mycket med ingångarna men med att stanna kvar i slalom och jobba färdigt. Oftast hände det att han gick ur på tävling eller på träning när han antingen var trött eller ofokuserad. Slalom är ju ett hinder som kräver ganska mycket av hunden. Och när huvudet inte var med så var det inte tillräckligt automatiserat för att han skulle klara av att genomföra hela hindret.

När Jumper har gått ur slalom på tävlingar och folk har frågat varför han går ur har mitt svar hela tiden varit att han inte kan slalom tillräckligt bra ännu. Jag är helt övertygad om att det är så ”enkelt”. Med den filosofin så har även åtgärden varit enkel. Nämligen att träna, träna och åter träna på slalom. Jag tar gärna in så mycket störning som jag känner att han klarar av. Jag trillar med flit, lillmatte springer mot honom, hon hjular längs med slalomet och ibland har vi hundar här som av misstag råkar springa in till oss när vi tränar. Ju mer sådant han klarar på träning desto mer automatiserat börjar hindret bli.

Vi har precis fått en slalomläxa av Jenny för att jobba med ingångar och avslut. Så här ser slalom ut i dag. Vi har gått från att hata till att älska slalom. 🙂

Annonser

Om Summer Camp 2015

Nyss hemkommen från årets Summer Camp för Jenny Damm och Zeljko Gora. Precis som förra året älskade jag varje minut av det.

Jag kände verkligen att det hänt massor i vår utveckling under det här året som gått. Och på sätt och vis fick jag nog ut mer av lägret i år jämfört med förra året. De andra ekipagen som var med på kursen var grymt duktiga. Det är lärorikt även att titta på och höra var Jenny och Zeljko har för åsikter om hur även de kan förbättra sin handling.

Vi jobbade massor med att jämföra tiden på olika vägval i banans delar. Det är helt otroligt hur mycket tid man kan tjäna genom att välja rätt väg. Det intressanta var att det ofta var den långa vägen som var snabbast. Där kunde hundarna behålla farten istället för att bromsa in och sedan gasa på igen. Men givetvis fanns det undantag. Ibland var kortaste vägen effektivast. Har inte lärt mig helt ännu i vilka situationer jag ska välja det ena eller det andra. Hoppas på att den förståelsen har ökat till nästa år. 🙂

Kan varmt rekommendera Summer Camp om du vill utveckla din handling och din förståelse för vägval i en bana.

Om att räkna statistik

Oj, oj, oj vad det var länge sedan jag var aktiv här inne. Men nu har lusten att skriva infunnit sig igen. 🙂

Det har gått ganska bra för mig och det svarta luddet på de tävlingar vi varit ute på hittills i år. Vi har nu lyckats plocka ihop 5 hopp- och 3 agilitypinnar. Det betyder att vi nästa vecka ska debutera i klass 2 på Guldagilityn. Pirrigt men framför allt kul!

Jag roade mig för ett tag sedan att räkna lite på hur många procent nollade lopp vi gjort under den här säsongen och hur många procent vi gjorde under förra året. Om vi börjar med förra året så lyckades vi nolla 4% av alla våra lopp. I år har vi hittills nollat 26%. Även om 26% inte är bättre än vart fjärde lopp så är jag grymt nöjd med den utvecklingen. Kul att fundera på vad som är anledningen. Är säkert massor med faktorer som tillsammans har lett fram till det.

Ska bli kul att se om vi lyckas hålla i det här även när vi tävlar klass 2. Det vore ju inte orimligt om statistiken sjunker lite med tanke på att banorna blir svårare.

 

Om senaste lektionen hos fröken Damm

För en vecka sedan var jag och det svarta luddet hos Jenny Damm. Vi var där tillsammans med Emma och Isla. Vi hade lite olika önskemål om vad vi ville få hjälp med. Jag ville att Jenny skulle titta på vårt slalom. Det svarta luddet har en tråkig trend just nu att han ploppar ur innan han är färdig. Han sätter ofta ingångarna men så får han för sig att gå ur mitt i! Så jag ville att Jenny skulle se om det är något jag gör fel eller om det bara är en fas som vi ska ta oss igenom. Vi kom fram till att det nog bara är en fas. När han är okoncentrerad eller trött så går han ur. Så vi behöver träna mer och successivt öka störningen runt omkring och lära honom att man jobbar färdigt no matter what. Och när man gjort det så är det party big time. 😀

Emma ville köra tråckelstaket och dubbelbyten. Det var himla bra att hon ville det. För jag och det svarta luddet suger på tråckelstaket! Vi fick massor med bra tips av Jenny som vanligt. Nu gäller det bara att förvalta det också. 😉

Det här var det vi jobbade med hos Jenny.

 

– Det är inte meningen att kontaktfälten ska flytta på sig, sa jag till Pôpp.

Välkommen tillbaka! 😀 Både från din alldeles för långa bloggsemester och till RC-heaven. Stanna gärna kvar på båda ställena,vi gillar nämligen att ha dig där. 😀

HumleSpunk

Såklart att vi skulle ge oss på Running Contacts, mina pyrrepinglor och jag. För att jag är dum i huvudet, helt enkelt.

Springa jättefort är precis min grej, sa Pôpp och visade med sitt allra finaste spring att hon hade väldigt rätt i det.

Jo fast det är inte bara att springa jättefort, sa jag. Den första regeln är att man ska springa jättefort på en smal balansbom utan att trilla av, och den andra regeln är att man ska träffa det där kontaktfältet i änden också. Båda de sakerna är jätteviktiga nämligen.

Då får vi hoppas att kontaktfältet flyttar sig till dit där jag springer jättefort då, sa Pôpp alldeles självklart optimistiskt och smittade av sig pôptimistiskheten på mig uppenbarligen, eftersom jag för ett ögonblick trodde att vi skulle ro det här i hamn.

Och sen sprang vi, Pôpp, Spunk och jag. Jättefort. Lite och ofta…

View original post 950 fler ord

Om att kura inne

Vi har firat mellandagar och nyår i stugan på Öland. Min långa stiliga man, jag, de yngsta tonårsbarnen och ludden. Vi fick även sällskap av mannens syster, hennes fyrbentingar och några barn. Urmysigt och smällfritt har vi haft det.

Vädret har varit alldeles ljuvligt. Fram tills idag. För idag kom Svea. Så istället för att packa bilen och ge oss av i stormen så stannar vi nog inne och kurar framför brasan. Känns inte jättelockande att bli fast mellan nedfallna träd i den småländska skogen.

Många har varit så duktiga och sammanfattat förra året, framgångar och motgångar. Jag är så dålig på att minnas. Känns som det skulle kunna bli en massa efterhandskonstruktioner om jag skulle skriva ner det som har varit. Så jag låter bli.

Jag kommer inte heller skriva ner mål för 2015 av den enkla anledningen att jag är värdelös på att gå tillbaka och titta på vad jag har satt upp för mål. Och då känns det meningslöst att skriva ner det. Så 2015 får bli som det blir. Jag ska försöka pränta in Jennys ord och hålla mig till det. Aldrig fega, aldrig tveka, antingen så går det eller så skiter det sig. Och skiter det sig ska jag åtminstone lära mig något av det. Jag tror det blir roligare så. Sedan får vi helt enkelt se var det tar oss. Vi kommer träna och tävla och ha roligt. I år kommer vi om allt går som planerat få sällskap av bästa träningskompisen Mia när vi ska ut och tävla. Hennes vita, galna pumi är äntligen tävlingsmyndig. Det ser jag fram emot så mycket. Eftersom vi tränar och tänker väldigt lika i träningen så är hon mitt perfekta bollplanka på tävling. Det känns tryggt och bra att henne med mig. Så det är allt jag tänker skriva om 2015.

Tillbaka till nutiden. Vi har som sagt verkligen haft härliga dagar här på Öland. Som vanligt. 🙂

 

Om att ha fått nog

Nu behöver jag skriva av mig och få lite perspektiv. För idag rann det över. Idag fick jag nog. Några ynka smällare fick mig att gå i taket, så pass att jag skrev ett argt inlägg på facebook. Inget jag gör varje dag precis.

Men de där smällarna var bara toppen på ett isberg. I botten på det där isberget långt under havets yta finns det så mycket irritation över det egoistiska tidevarvet vi lever i. Det tar sig så många uttryck. Jaget ska ständigt gå före laget. Det ska alltid finnas en vinning för mig personligen annars tänker jag inte bidra.

Jag har under några års tid varit engagerad i vår hundklubb här i stan. Jag är absolut inte den som gör mest där, men jag gör så mycket jag känner att jag mäktar med. För mig är det självklart att vara delaktig och hjälpa till med det jag är bra på. Jag är till exempel bra på att hålla kurs men sämre på att klippa gräs. Så då håller jag så klart kurs varje termin alldeles utan ekonomisk ersättning. Vi behöver alla bidra med det vi kan för att vi ska kunna ha en så fin och välskött klubb som vi har. Men ju mer jag jobbar där desto oftare slås jag av att det är många som inte alls tänker som jag. Det kan så klart finnas en massa anledningar till det. Men frågan är om idéellt arbete överhuvudtaget kommer existera om 10 år? Man får ju ingen egen vinning av det.

Under toppen på det där isberget ligger också en massa känslor av att vårt samhällsklimat hårdnar allt mer. SD fick 13% i senaste valet. Hur är det möjligt? Vad är det för människosyn vi vill ha i vårt samhälle? När man har jobbat i vården i hela sitt liv så är allas lika värde så djupt inrotat i själen att allt annat är otänkbart. Därför blir jag så konfunderad och förvirrad. Är inte det självklart för alla? Ska våra prioriteringar i framtiden inte längre handla om behov utan om hudfärg och religiös tillhörighet? Fy tusan vad det här skrämmer mig. Men tydligen skrämmer det inte 13% av den svenska befolkningen. Återigen är det ett egoistiskt samhälle jag ser framför mig där vi som redan har det ganska bra inte kan tänka oss att hjälpa de som har det betydligt mycket sämre. Jag får ont i magen av att det är den verkligheten mina barn växer upp i.

Och så var det då de där förgjordade smällarna. Jag kan förstå att barnen och ungdomarna tycker det är roligt. Men jag kan inte förstå att det finns så många vuxna som tillåter sina barn och ungdomar att smälla smällare en vecka före nyår. Det kan väl knappast ha undgått någon vuxen att många djur och människor far illa av det? Jag är helt övertygad om att de allra flesta barn och ungdomar skulle avstå från att smälla om de fick förklarat för sig på ett schyst sätt varför de ska låta bli. För inte kan väl den kortvariga glädjen några smällare ger vara viktigare än att låta de skotträdda slippa sin dödsångest. För det är det vi snackar om. De är inte bara lite rädda. De är övertygade om att deras sista stund är kommen och att de ska dö.

Ser ni mönstret som jag ser? Jag ser ett samhälle som allt mer utgår från var och ens ego. Det känns sorgligt. Jag vill egentligen bara säga att jag önskar att vi kunde bry oss lite mer om varandra.

Gott Nytt År!

Om att sammanfatta tävlingsåret 2014

Nu har vi gjort våran sista tävling för i år. Vi avslutade med Lotuscupen hos Jenny.

När jag räknar efter så har vi gjort 41 officiella starter. Vi klev in på tävlingsbanorna den 1:a maj. Och av alla de här starterna så har vi bara lyckats skrapa ihop 2 pinnar. En i hopp och en i agility. Det resultatet är ju inte precis något att skryta över.

Hela den här tävlingssäsongen har varit som en berg- och dalbana känslomässigt. Med facit i hand så kan jag konstatera att vi gott kunde ha väntat med att starta. För vi var verkligen inte redo när vi klev in på tävlingsbanorna i maj. Det vi kunde hemma när vi tränade var som bortblåst när vi tävlade. Jag var så nervös på vissa tävlingar att jag blev helt kraftlös i kroppen. Och Jumper klarade inte av att hålla ihop huvudet med all den störningen runt omkring. Och det var verkligen tufft att uppleva nederlag på nederlag. Jag tappade en hel del självförtroende vilket så klart gjorde det hela ännu värre. Men vi kämpade på hela maj, juni och juli. Att jag lyckades ta en pinne på Guldaglity med ett startfält på närmare hundra hundar och dessutom komma tvåa gav mig ändå en liten bekräftelse på att vi kan.

Sedan kom augusti. Vi hade tävlingar inplanerade varje helg. Men då fick Jumper plötsligt konstiga utslag som visade sig vara skabb. I och med det så blev det en hel månads tävlingsuppehåll eftersom han kunde smitta andra hundar. Under den här månaden hände det något. Jag upplevde att vi blev mer samspelta när vi tränade. Vi lyckades oftare sätta banor på första försöket än vad vi gjort tidigare. Det infann sig ett slags lugn i mig.

När sedan karenstiden var över och vi återigen fick börja tävla så var känslan en helt annan. Det började kännas som att, jo vi kan faktiskt klara det här. Jag upplevde att jag oftare kände mig säkrare på hur jag skulle göra för att ta oss runt banan. Men fortfarande fanns det tävlingar där jag blev väldigt osäker och nervös. Men vi lyckades ta en pinne i en agilityklass som vi dessutom vann. Det kändes helt fantastiskt. Men därefter kom det ett par katastroftävlingar igen. Då bestämde jag mig för att ta hjälp med tävlingloppen. Jag har ju under drygt ett år tagit privatlektioner hos Jenny Damm. Nu bestämde vi att jag skulle filma mina tävlingslopp och så analyserar hon dem och gör nya lektioner utifrån mina brister. Hon peppade mig också att sluta fokuser på att jag ska nolla loppen. Det är inte resultatet utan prestationen under loppet som räknas. Att välj fega lösningar och tro att det ska gå att safea sig i mål går bort. Och vilken lösning jag väljer spelar inte så stor roll bara jag gör det bra. Och sista officiella tävlingen kändes så mycket bättre när jag tänkte så här istället.

Nu kommer det ett långt tävlingsuppehåll. Jag tror första tävlingen vi ska iväg på ligger i mars. Under det här uppehållet så ska Jumper kasteras, vila, rehabiliters och förberedas fysiskt inför nästa års tävlande. Och jag ska försöka utvecklas mentalt. Jag har anmält mig till en online kurs i tvälingspsykologi. Jag ska också fysträna mig själv för att förebygga tråkiga mjukdelsskador som man så lätt får i den här idrotten.

Det känns hoppfullt inför tävlingsåret 2015. 🙂

 

Om en störningskänslig hund

I går tävlade jag och det svarta luddet vår sista utomhustävling för den här säsongen. En mycket trevlig och välordnad tävling bjöd Ystad Brukshundklubb på. Agilitybanan var ritad och dömdes av Magnus Andqvist och hoppbanan av Jocke Tangfelt. Jag gillade båda banorna även om de var väldigt olika i sin konstruktion.

Vårt första lopp var agilityklassen. Här kände jag mig inte bekväm när jag banvandrade. Jag kände mig osäker på flera passager. Skulle han flyta ut innan slalomet så han missar det, skulle han riskera att ta hopphindret istället för det korta tunneln och hur skulle jag ge honom så bra väg som möjligt till balansen? När jag klev av banvandringen kände jag mig fortfarande osäker. Det är inte bra! Och det syns på filmen. Hela jag är spänd och mer trippar fram än springer. Gillar inte den känslan. Men jag hade bestämt mig redan innan att inte fastna i negativa tankar. Och det lyckades jag med. Jag tog oss runt hinder för hinder och berömde honom hela vägen. Så trots att vi gick i mål med två vägran så var jag ganska nöjd och fäste mest mina tankar på de passager som han fixat fint. Jag är supernöjd med att det svarta luddet säkert trodde att vi vann när vi gick i mål. Han fick all den belöning och kärlek som han verkligen gjort sig förtjänt av.

Hoppbanan hade jag en helt annan känsla när jag banvandrade. Dels hade den största nervositeten släppt och här kände jag mig också mycket säkrare på hur jag skulle ta oss igenom banan. Det var en öppen bana med härliga flytiga linjer som inbjöd till hög fart. En favoritbana helt enkelt. Men så himla lätt var den inte. Jag höll på att tappa honom på ett hinder där han gled iväg för mig och så missar han slalomingången! Jag blev nog ganska paff över det får jag erkänna. För det var en superfin slalomingång som vi dessutom sätter 100% på träning. Så där fick vi en retlig vägran med i oss i mål. Jag har verkligen detaljstuderat filmen efteråt för att försöka förstå varför han inte tar den. Och när jag drog ner filmen i slow motion så hittade jag felet. När det svarta luddet kommer ut ur tunneln i hög fart ser han en person som går utanför banan en bra bit bort. Jag är ganska övertygad om att han misstolkar det och tror att det är jag. För han springer i rak riktning mot den här personen. Mig ser han inte när han kommer ut ur tunneln. Och trots att jag pratar med honom när han är på väg ut ur tunneln så gör han en missbedömning. Han är fortfarande inte helt koncentrerad när vi jobbar utan tappar ganska lätt fokus. Så jag gissar att han inte hörde mig utan bara gick på det han såg.

Överhuvudtaget är det fortfarande så att han har ganska svårt att hålla sig i vår koncentrationsbubbla. Minsta lilla störning så tappar han fokus. Jag hoppas och tror att det beror på att han är ung och att det till nästa säsong ska ha blivit bättre. Det viktiga just nu är att vi trots det ser till att ha roligt. Att inte ta det så allvarligt utan försöka se det som den lek det faktiskt är. Det är svårt när man är en tävlingsmänniska men jag måste verkligen hålla fast i de tankarna. Det här gör vi för att det är kul inte för att vi måste. Och jag är stolt över mitt svarta ludd.

Här är filmen från i går. Kolla gärna på den i slow motion. Vad tror ni? Stämmer det att han tar fel på person innan slalomet?