Om små framsteg

Att ha tusen meter film sparade har sina fördelar för sådana som mig som har ont om gott minne. Jag har de sista dagarna haft en grym träningsabstinens och inte blir det bättre av att läsa om alla som har det ena episka träningspasset efter det andra. Helt plötsligt får jag för mig att jag och det svarta luddet inte har tränat på någonting. Vi kan inget av allt det som jag ser och läser om att andra gör. Korkad, jomenvisst!

Så för att fräscha upp minnet började jag kolla igenom våra träningsfilmer. Och det som slår mig när jag tittar och jämför vad som har hänt är att vi faktiskt har utvecklats en del. I höstas hade jag en riktig dipp då det kändes som att vi inte gick framåt överhuvudtaget. Jag bollade mina tankar med Jenny och hon blev nog lite trött på mig. 😉 Men när jag är mitt upp i något så är det svårt att ha perspektiv och jag hamnar lätt i ett känsloläge som inte alltid är helt relevant.

Här är två filmklipp som är filmade med exakt ett års mellanrum. I den första filmen är det svarta luddet 11 månader och i den andra filmen är han 23 månader. Lite har det ju hänt i alla fall. 🙂 Det jag hoppas och önskar ska ha skett nästa år när jag tittar tillbaka är att det svarta luddet klarar att vara lika fokuserad på tävling som på träning. Det hade varit alldeles underbart om det kunde hända under 2015.

Annonser

Om att kura inne

Vi har firat mellandagar och nyår i stugan på Öland. Min långa stiliga man, jag, de yngsta tonårsbarnen och ludden. Vi fick även sällskap av mannens syster, hennes fyrbentingar och några barn. Urmysigt och smällfritt har vi haft det.

Vädret har varit alldeles ljuvligt. Fram tills idag. För idag kom Svea. Så istället för att packa bilen och ge oss av i stormen så stannar vi nog inne och kurar framför brasan. Känns inte jättelockande att bli fast mellan nedfallna träd i den småländska skogen.

Många har varit så duktiga och sammanfattat förra året, framgångar och motgångar. Jag är så dålig på att minnas. Känns som det skulle kunna bli en massa efterhandskonstruktioner om jag skulle skriva ner det som har varit. Så jag låter bli.

Jag kommer inte heller skriva ner mål för 2015 av den enkla anledningen att jag är värdelös på att gå tillbaka och titta på vad jag har satt upp för mål. Och då känns det meningslöst att skriva ner det. Så 2015 får bli som det blir. Jag ska försöka pränta in Jennys ord och hålla mig till det. Aldrig fega, aldrig tveka, antingen så går det eller så skiter det sig. Och skiter det sig ska jag åtminstone lära mig något av det. Jag tror det blir roligare så. Sedan får vi helt enkelt se var det tar oss. Vi kommer träna och tävla och ha roligt. I år kommer vi om allt går som planerat få sällskap av bästa träningskompisen Mia när vi ska ut och tävla. Hennes vita, galna pumi är äntligen tävlingsmyndig. Det ser jag fram emot så mycket. Eftersom vi tränar och tänker väldigt lika i träningen så är hon mitt perfekta bollplanka på tävling. Det känns tryggt och bra att henne med mig. Så det är allt jag tänker skriva om 2015.

Tillbaka till nutiden. Vi har som sagt verkligen haft härliga dagar här på Öland. Som vanligt. 🙂