Om inte om fanns

Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.

Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉

Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.

Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.

Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂

Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!

Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.

Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.

Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂

Annonser

Om små framsteg

Att ha tusen meter film sparade har sina fördelar för sådana som mig som har ont om gott minne. Jag har de sista dagarna haft en grym träningsabstinens och inte blir det bättre av att läsa om alla som har det ena episka träningspasset efter det andra. Helt plötsligt får jag för mig att jag och det svarta luddet inte har tränat på någonting. Vi kan inget av allt det som jag ser och läser om att andra gör. Korkad, jomenvisst!

Så för att fräscha upp minnet började jag kolla igenom våra träningsfilmer. Och det som slår mig när jag tittar och jämför vad som har hänt är att vi faktiskt har utvecklats en del. I höstas hade jag en riktig dipp då det kändes som att vi inte gick framåt överhuvudtaget. Jag bollade mina tankar med Jenny och hon blev nog lite trött på mig. 😉 Men när jag är mitt upp i något så är det svårt att ha perspektiv och jag hamnar lätt i ett känsloläge som inte alltid är helt relevant.

Här är två filmklipp som är filmade med exakt ett års mellanrum. I den första filmen är det svarta luddet 11 månader och i den andra filmen är han 23 månader. Lite har det ju hänt i alla fall. 🙂 Det jag hoppas och önskar ska ha skett nästa år när jag tittar tillbaka är att det svarta luddet klarar att vara lika fokuserad på tävling som på träning. Det hade varit alldeles underbart om det kunde hända under 2015.

Om att ha en låda med pusselbitar

Jaha, då har vi varit ute och tävlat igen jag och det svarta luddet. Återigen så diskar vi båda loppen. Men trots att resultatet är det samma som på många av våra tidigare tävlingar så finns det skillnader. I går var nog första gången jag faktiskt kände att det är nära nu. Det känns som att det inte är mycket som fattas nu för att det ska börja kännas en aning stabilt. Och att vi kanske snart kan få ihop helheten och sätta första nollan.

Man skulle kunna likna mig och det svarta luddet vid en stor låda med pusselbitar som ligger huller om buller. Många av de viktigaste pusselbitarna finns där och är väl sammanfogade. Men inte riktigt alla. Vi saknar fortfarande erfarenhetsbitarna. Och det är framför allt de bitarna vi jagar nu när vi är ute på tävlingar. För det går inte att hitta de bitarna någon annanstans.

Vi har nu 14 starter med oss i bagaget. Och när jag tittar i tävlingskalender för 2014 så kan vi få ihop 34 starter till. Så om vi fortsätter att utvecklas så som vi har gjort fram till nu på de här 14 starterna så känner jag mig hoppfull. Samtidigt som jag inser att det inte är så meningsfullt att plocka pinnar i klass 1 om man inte känner sig en aning stabil tillsammans med sin hund, så går det inte att sticka under stol med att mitt självförtroende skulle behöva ett på pappret lyckat lopp. Jag önskar att jag vore mindre prestationsinriktad. Men sådan är inte jag. 😉 Om jag fick bestämma så skulle vi plocka de där 6 pinnarna vi behöver för att få flytta upp i tvåan på de kommande tre tävlingarna. Men det kommer så klart inte hända. Men drömma kan man ju alltid göra. 🙂

Näe, vi får nog snällt finna oss i att vara kvar i ettan ett bra tag till och få ihop de där sista pusselbitarna.