För en vecka sedan var jag och det svarta luddet hos Jenny Damm. Vi var där tillsammans med Emma och Isla. Vi hade lite olika önskemål om vad vi ville få hjälp med. Jag ville att Jenny skulle titta på vårt slalom. Det svarta luddet har en tråkig trend just nu att han ploppar ur innan han är färdig. Han sätter ofta ingångarna men så får han för sig att gå ur mitt i! Så jag ville att Jenny skulle se om det är något jag gör fel eller om det bara är en fas som vi ska ta oss igenom. Vi kom fram till att det nog bara är en fas. När han är okoncentrerad eller trött så går han ur. Så vi behöver träna mer och successivt öka störningen runt omkring och lära honom att man jobbar färdigt no matter what. Och när man gjort det så är det party big time. 😀
Emma ville köra tråckelstaket och dubbelbyten. Det var himla bra att hon ville det. För jag och det svarta luddet suger på tråckelstaket! Vi fick massor med bra tips av Jenny som vanligt. Nu gäller det bara att förvalta det också. 😉
Det har hänt en del sedan jag skrev här sist. Det stora som är på gång just nu är att jag går en kurs i tävlingspsykologi. Anledningen till att jag hoppade på den kursen var att jag inte hittade rätt sinnesstämning på tävling under förra året. Ni som har följt mig här på bloggen minns kanske hur otroligt nervös jag var, ffa i början av säsongen. Dessutom är jag helt övertygad om att tankens kraft kan få det omöjliga att hända. Men jag upplevde att jag saknade verktygen för hur jag skulle jobba med mina tankar. Jag tycker redan efter andra lektionen att jag gör framsteg på det mentala planet på tävling.
Det svarta luddet har haft en ordentlig paus från tävlandet nu. Den sista tävlingen vi var på var i Vårgårda i november. I december kastrerades han. Eftersom båda kulorna låg i bukhålan så blev det ett ganska stort ingrepp. Så även från träningen har han vilat helt under 4 veckor och därefter har vi kört små pass med inte så ansträngande övningar. Det är först de sista veckorna som han fått köra slalom och lite mer ansträngande övningar.
I söndags ordnande Kristina Myrefelt en inofficiell tävling i ett ridhus strax utanför stan. Det kändes som en perfekt start på den här säsongen. Och någonting har verkligen hänt. Eller förmodligen så är det flera faktorer som samverkar. Det var nästan som att springa med en annan hund. Jag vågade lita på att han faktiskt kan och att han kommer fokusera på uppgiften. Det var så ljuvligt att få springa med honom. Konkurrensen var stenhård. Trots att vi nollade två hopplopp kom vi ”bara” 3:a. Det som glädjer mig är att vi blev slagna av två av Svergies förmodligen snabbaste mediumhundar. Så vi kommer kunna stå oss ganska bra i konkurrensen även när vi kommer upp i klasserna. Jag känner också att om jag vågar lita ännu lite mer på honom så kan vi pressa tiden ytterligare.
Det känns så skönt att ha hittat verktyg för hur jag ska tänka. Vad jag ska fokusera på. Vi har fått sätta upp mål på kursen. Både resultatmål, prestationsmål och idrottspsykologiska mål. Nu håller vi på att formulera visualiseringar och göra affirmationer utifrån de här målen. Jag tycker vi får väldigt bra och konstruktiv feed-back från Eva-Marie Wergård som är kursledare. Jag tycker också att stämningen i gruppen är väldigt god. Det är ju lite läskigt att lämna ut sina svagheter för allmän beskådan. Men jag upplever att alla är väldigt respektfulla och peppande mot varandra. Vi sitter ju alla i samma båt. 😉
Jag tror också att en stor bidragande faktor till att det känns så mycket bättre nu än förra året är kastreringen. Det är så otroligt skönt att han nu helt och hållet struntar i kissfläckar och att dyka in i varenda hundrumpa som passerar förbi. Det känns som att han är mycket mer fokuserad på mig och på det vi ska göra. Förmodligen finns det en stor del placeboeffekt i den här kastreringen. Jag hade ju bilden klar för mig hur bra det skulle bli. Och det blir ju alltid som man tänker. 🙂
Här är loppen från helgen. Man fick två chanser/lopp. Här ser ni andra agilityloppet där vi får fem fel och andra hopploppet som vi nollar. Vi nollade även första hopploppet, men det andra är jag helt klart mest nöjd med.
Om du också är intresserad av mental träning kan jag varmt rekommendera kursen jag går. Här hittar du mer information www.out-n-out.education .
Att ha tusen meter film sparade har sina fördelar för sådana som mig som har ont om gott minne. Jag har de sista dagarna haft en grym träningsabstinens och inte blir det bättre av att läsa om alla som har det ena episka träningspasset efter det andra. Helt plötsligt får jag för mig att jag och det svarta luddet inte har tränat på någonting. Vi kan inget av allt det som jag ser och läser om att andra gör. Korkad, jomenvisst!
Så för att fräscha upp minnet började jag kolla igenom våra träningsfilmer. Och det som slår mig när jag tittar och jämför vad som har hänt är att vi faktiskt har utvecklats en del. I höstas hade jag en riktig dipp då det kändes som att vi inte gick framåt överhuvudtaget. Jag bollade mina tankar med Jenny och hon blev nog lite trött på mig. 😉 Men när jag är mitt upp i något så är det svårt att ha perspektiv och jag hamnar lätt i ett känsloläge som inte alltid är helt relevant.
Här är två filmklipp som är filmade med exakt ett års mellanrum. I den första filmen är det svarta luddet 11 månader och i den andra filmen är han 23 månader. Lite har det ju hänt i alla fall. 🙂 Det jag hoppas och önskar ska ha skett nästa år när jag tittar tillbaka är att det svarta luddet klarar att vara lika fokuserad på tävling som på träning. Det hade varit alldeles underbart om det kunde hända under 2015.
Förr, förra helgen fick vi äntligen ge oss ut på tävlingsbanorna igen. Vi har ju haft ett litet uppehåll på en månad eftersom det svarta luddet fick några konstiga utslag. Det kunde vara både hot spots och skabb. Veterinären tog det säkra före det osäkra och satte in behandling mot skabb. I och med det så fick vi inte vistas bland andra hundar under en månad. Det innebar ju att en massa tävlingar fick styrkas. Under den tiden passade vi på att träna grunder. Det känns verkligen som att det här tävlingsuppehållet har gjort nytta.
Förr förra helgen var vi i Oskarshamn och tävlade tre lopp. Två agilitylopp och ett hopplopp. Ett agilitylopp diskade vi oss i, de andra två loppen kom vi tvåa med bästa tiden i ett av de loppen. Tyvärr hade vi lite problem med slalomet så vi fick fem fel i ena loppet och tio fel i andra loppet. Diskloppet var det allra bästa loppet av de här tre loppen. Det var slalomstrul och ett extra hinder på vägen när vi skulle ta om slalom som orsakade disken. Men de här tre loppen var så annorlunda mot hur det har sett ut tidigare. Vi var verkligen ett team på banan. Så slalomstrulet kändes helst ok. Det är ju bara hem och träna och få det bättre befäst så ordnar det till sig.
Så igår var det tävling igen. Den här gången var det en hoppklass och en agilityklass. I hoppklassen gick det inte så bra. Det blev en disk och en hemläxa att öva på. Jag blev tveksam på staten och det är aldrig bra. Så det måste vi bygga upp och träna på. Egentligen var banan inte svår men jag blev osäker och det funkar inte. Det som däremot blev bra i det loppet var att han hoppade ur slalom precis som han har gjort de sista tävlingarna. Men eftersom vi redan var diskade så placerade jag ut leksaken som en externbelöning efter slalomet och tog om det. Han satte slalomet och fick kampa med mig hela vägen ut. Älskar att få belöna upp ett svårt moment under tävlingsförhållanden.
Sedan var det dags för agilityloppet. Här höll jag på att missa banvandringen. Ville varva ner Jumper lite efter hopploppet men banvandringen drog igång nästan direkt jag kommit i mål. Så jag missade ett par minuter på banvandringen. Men eftersom jag redan innan memorerat banan från åskådarplats så gick det snabbt att banvandra den. Jag tyckte den kändes kul. Det som bekymrade mig lite var att den balansbommen som var uppställd var lite högre och brantare än vad vi har tränat på. Så jag var lite tveksam på om han skulle sätta sitt RC. I det här loppet ville jag ha mer kontroll över starten eftersom det var det som orsakade disken i första loppet. Jag tog god tid på mig och samlade ihop oss innan han fick starta. Och sedan bara flöt det på. Det var alldeles underbart att springa med honom. Fanns inga tveksamheter någonstans. Vi gick i mål felfria! Men känslan var att det inte hade gått så fort. Men den känslan var helt fel. Vi gick i mål med snabbaste tiden av alla i alla storleksklasser! Helt fantastiskt! Det fanns säkert några diskade ekipage som kan ha varit snabbare, det vet jag ju inte. Men av de som finns på resultatlistorna så var vi snabbast. Det känns häftigt. Att det inte kändes så snabbt beror säkert på att vi hade ett fint flow och samarbete genom banan. Kaosloppen känns ofta snabbare, men det är nog mest för att man är ur kontroll med hunden och då känns det som att man ligger efter hela tiden.
Här är agilityloppen från Oskarshamn som nog känslomässigt är mina allra bästa tävlingslopp.
Jag tycker det är så himla roligt att träna mina båda ludd. Älskar att se deras framsteg. Men under inlärningen av ett beteende så kommer det också bakslag. Och ibland tycker jag nästan bakslagen är det roligaste i träningen. Det låter kanske märkligt. Men bakslagen gör mig ödmjuk inför mina ludd. De är levande individer och inga små robotar som gör exakt som man förväntar sig.
Just nu har det svarta luddet lite problem med slalomet. Han har ju varit gudsgåva till slalominlärningen så här långt. Men de sista dagarna utmanar han mig som tränare. Plötsligt hittar han inte ingångar som innan inte varit något problem och han springer ut ur slalomet lite hejsan hoppsan. Om jag ska försöka analysera lite vad det kan bero på så tror jag först och främst att han faktiskt inte har det automatiserat i kroppen till 100%. Han är helt enkelt inte färdig. Sedan tror jag att jag omedvetet har tänkt att slalom kan han ju och gett honom större utmaningar än vad han varit redo för. Och då har det börjat bli fel och plötsligt blir felbeteendet ett beteende han provar eftersom han inte är 100% säker ännu på vad som är rätt beteende. Jag tänker att om ett träningspass börjar dippa ner mot att det bara är 80% som blir rätt så måste man stoppa och tänka till. Jag vill att träningsrepetitionerna sak ligga nära 100% rätt. Och då gäller det att anpassa träningen. Jag tror att det är bättre att förenkla än att envisas med att det ska gå. Hunden lär sig liksom inget på det tänker jag. Så idag plockade jag fram bågarna igen. Och det är häftigt att se vad som händer då. Fortfarande lite problem med att hitta ingångarna så där får jag stötta honom lite med min placering. Men farten! Jisses, inte visste jag att han kunde köra slalom ännu snabbare. Men jösses vad det går undan när bågarna kom på och han får lite extra stöd. Så nu jobbar vi med bågarna ett tag. Lägger till utmaningar vartefter han blir säkrare. Så jag oroar mig faktiskt ingenting för det här bakslaget. Ska bli spännande att se var vi står när han kommer ur den här svackan.
Gjorde en spellista igår på youtube med alla våra RC-filmer. Där ser man verkligen att inlärning inte är en jämn och fin uppåtgående kurva utan mer som en serpentin fram och tillbaka. Visserligen är vi inte färdiga ännu med RC-träningen så jag ska väl inte ropa hej. Men efter att ha tittat på de filmerna känner jag hopp. 🙂
En kompis delade här om dagen en film som gav mig massor av inspiration. Enkel, rolig och fartfylld träning. Så här såg det ut när det svarta luddet och jag körde idag.
Han var betydligt snabbare igår. Gissar att han hade lite träningsvärk idag. Det är ju ganska mycket spring för honom, mitt fina sprakiga svarta ludd.
I morgon åker vi hem till stan igen. Tyvärr. Eller det ska bli ganska kul att komma hem och träffa alla. Bara vi kunde åka tillbaka hit om ett par veckor. Men så blir det inte eftersom min långa stilliga man nu ska börja renovera det sista rummet här i huset på Öland. Och då blir det alldeles för stökigt för att jag, ludden och lillmatte ska kunna vara här.
Men tiden vi har haft här kunde inte ha varit bättre. Den har innehållit precis allt av det jag älskar allra mest. Det svarta luddet och jag har haft träningsläger. Vi har tränat 3 RC pass/dag och 1-2 agilitypass och lite andra småövningar. Sedan har vi gått härliga långpromenader i den vackra, karga naturen som norra Öland erbjuder. Men vi har också vilat mycket och myst ihop med resten av familjen. Det vita luddet har kunnat springa lös och nosat i varenda buske, för här har inte funnits en människa inom synhåll. Så bristen på vilja att komma snabbt på inkallning har inte begränsat oss alls när vi varit ute.
Det är verkligen fantastiskt hur bra RC-träningen har gått. När vi kom hit för knappt 14 dagar sedan så låg bommen på 55 cm höjd och han hade några pass där vi mest fick koncentrera oss på Get that contact game eftersom han hoppade lite. Men snabbt fattade han grejen och vi kunde börja höja. Nu är vi uppe på 115 cm! Alltså är det bara en höjning kvar och sedan är vi uppe på högsta fullhöjd (kan ju variera mellan 120 cm-135 cm). Just nu funderar jag på vilket upplägg jag ska ha på träningen när vi kommer hem och inte har tillgång till en höj- och sänkbar balans. Antingen testar jag att köra på fullhöjd när vi är i Hässleholm och tränar eller så låter jag träningen ligga nere till april när jag kommer hit igen. Det jag är rädd för är att han hinner glömma allt om vi gör ett så långt uppehåll. Tror ni att han gör det? Glömmer alltså? För egentligen vill jag inte köra på en ny balans ännu. Jag skulle vilja få honom säkrare på den här han är van vid först. Skulle vilja lägga till hinder före och efter balansen innan vi byter balans. Skulle vara jätte tacksam om ni ville ge mig lite feed-back på de här tankarna. 🙂
Här är en sammanfattning på övningar som vi har hållit på med. Nu när vi kommer hem ska vi ta några dagar helt ledigt och sedan fortsätter vi med slalomträningen. Han fixade 12-pinnarsslalom utan bågar med störning innan vi åkte hit. Ska bli spännande att se om det sitter när vi drar igång igen.
Nu är jag tillbaka på ön. Och det har vi firat med rolig bana som jag hittade hos Humlespunkarna. Så här ser den ut. Ja efter att jag har ritat av den förstås.
Vi har bara kommit till hinderpassage nummer 11 ännu så länge. I morgon ska vi försöka ta oss till nummer 15 och på söndag kör vi grand final och försöker sätta hela härligheten. Så här ser det ut när vi kör. Vad tycks? Något du tycker vi skulle gjort annorlunda? Finns ju massor med handlingsalternativ här. Roligt som tusan. 🙂
Bara om Fias flock 